En skitdag

"Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste att det är fel på min kropp. SKJUT MIG! Min kropp klarar inte av mat. Jag kan inte äta. 7 hekton visade vågen upp. Trots att jag inte har fullt matschema. Jag visste det. Det är fel på min kropp. Jag kan inte äta. Min kropp klarar inte av mat. Något är fel. Det går inte. Jag kan inte."
 
Det blev ingen frukost igår. Och ingen lunch.
Och ingen frukost idag. Och ingen kvällsmat heller.
 
I morse blev jag bältad. Fick en injektion Zyprexa.
 
Hela min värld är i bitar. Varje vaken sekund på dygnet är fullkomligt outhärdlig. Smärtan inuti har ihjäl mig. Jag klarar inte mer. Jag står inte ut. Jag är på väg att bryta ihop hela tiden. Jag kommer aldrig ta mig ur det här. Det går inte. Jag önskar inget annat än att jag dör.
Allmänt | | 3 kommentarer

Fly

Jag har haft konstant huvudvärk och illamående i fem dagar. Huvudet dunkar och jag vill bara spy. Är så spänd i ryggen att axlarna känns som sten. Jag önskar att jag blev magsjuk så att jag slapp behålla maten.
 
Ätandet är jobbigt och jag känner mig stor och svullen. Jag är inne i en sämre period i det mentala kring ätstörningen, förmodligen till stor del för att jag mår dåligt. Till råga på det verkar det vara något fel på min kropp som gör att jag plötsligt går upp i vikt. Portionerna är för stora och jag får pina i mig dem med vetskapen om att de nästan hundra procent säkert kommer leda till viktuppgång. Under måltid efter måltid känner jag bara "Nej, det här går inte". Jag har redan nått min målvikt och är lovad att få stanna på den. Går jag över BMI 18,3 regleras matschemat ner, så är det sagt. Men det är just nu redan nerreducerat och jag går ändå upp i vikt - ett hekto räknas som viktuppgång om man inte har fullt matschema, så jag vet inte vad mer som kan göras.
 
Jag förstår inte vad som händer. Varje måltid jag får tycks bara vara det jag anser vara "viktuppgångsmat", eller för stora portioner. Vad sysslar de med? Vill hela världen jävlas med mig och förstöra för mig? Plåga mig till det yttersta och skratta åt mig när jag ställer mig på vågen? Jag klarar inte av det här. Jag står inte ut. JAG STÅR VERKLIGEN INTE UT. Jag vill bara hoppa av allting och inte vara med mer. Begrava mig och aldrig vakna upp igen. Försvinna från denna värld för alltid. Jag orkar inte mer.
 
Det är ytterst få personer som vet vad jag gör i hemlighet. Hur jag skickar avklädda bilder på mig själv till män som ibland pressar mig och säger att de ska betala. Jag vet från början att de inte kommer göra det, men jag låtsas att tro dem för att kunna fortsätta. Det har hållit på i drygt ett år. Eftersom jag varit så övervakad under min sjukhusvistelse har jag inte kunnat ta några nya bilder, och har därmed tappat kontakten med flera av dem jag skickat till. Men för några dagar sedan när mamma var här smet jag in på toaletten och knäppte några kort med mobilen, skickade sedan iväg dem till en man som jag visste väntade. Den här gången var det en 34-åring. Han hade familj och barn, och var inte så elak. Han ställde inga pressande intima frågor eller så.
 
Eftersom jag vet att vi snart ska börja trappa ut vaket har jag börjat leta nya kontakter över internet. Egentligen vill jag inte alls göra det här, jag känner ett enormt äckel och obehag. Jag försöker att inte tänka på vad som eventuellt händer med bilderna efteråt. Eller videorna jag spelade in på behandlingshemmet. Jag försöker att bara stänga av allting. Försöker att skärma av allt, inte kännas vid det, glömma bort varje gång som om det aldrig hade hänt. Men det här är det enda sättet jag har att skada mig själv på när jag inte kan skada mig fysiskt. Och då har jag inget val.
Allmänt | | 5 kommentarer

Julafton

Dö. Jävla jul, dö.
 
Jag har bara velat stänga in mig i en soptunna idag. Har legat i sängen och låtsats att jag varit död. Jag önskar att det vore så. Om man hade lagt alla pengar som man lagt på mig på att rädda andras liv någon annanstans i världen istället hade man kunnat rädda många fler. Eller skänkt dem till välgörenhet eller forskning i Sverige, kanske gett dem till tiggare eller folk som är hemlösa. Till människor som faktiskt kämpar för sina eller andras liv. Jag har ju bara försökt ha ihjäl mig själv. Allt man har lagt ner på mig är bortkastat. Jag känner mig som en jävla parasit.
 
Det har nästan bara varit vikarier som har jobbat här idag, vilket alltid är helt outhärdligt för mig. Flera av dem har varit här enstaka gånger tidigare och bältat mig, och jag klarar verkligen inte av att se dem efter det. När de kommer in på mitt rum fylls hela jag av starka obehagskänslor och kroppsliga minnen som kommer tillbaka, men vad som egentligen har hänt minns jag inte, för obehagliga saker förträngs. Det är obehagligt med fast personal också, men inte i samma utsträckning. De har också skadat mig, och jag verkligen avskyr de flesta av dem, men jag vet mer var jag har dem och framför allt kan de alla rutiner på avdelningen och gör så att saker är som vanligt, så som de ska vara. När vikarier kommer blir det kaos.
 
Maten har varit jobbig och en tallrik gick i golvet efter lunch. Han som jag åt med hade tagit en porslinstallrik till sig själv, och plötsligt var den tallriken det enda som spelade någon roll på hela jorden. Men istället för att få det resultat jag ville blev jag insläpad och fasthållen på rummet där allt blev ännu värre.
 
Sent på eftermiddagen kom delar av min familj på besök. Efteråt ville jag inte att de skulle gå och bli lämnad ensam med allting som undermedvetet byggts på under tiden de var här, så som det alltid gör. Resultatet av det blir jämt rusande tankar, röster i huvudet, kaos och obalans i de intensiva känslorna och att jag är så slutkörd efter att ha hållit ihop mig och hållit igång så mycket att jag nästan inte orkar röra mig och har ont i hela kroppen - samtidigt som kroppen och huvudet VÄGRAR varva ner. Allt spinns bara på i huvudet och känslorna stormar. Det är som ett kraftigt åskväder med sol och regn och hagel och allt annat på en gång inuti. Det regleras inte ner automatiskt bara för att jag gör det, utan fortsätter blir en totalkrock med mitt övriga mående. Det är tröttsamt och fullständigt omöjligt att hantera.
 
Nu är det ett år kvar till nästa jul, om jag nu skulle finnas kvar även då. Jag började dagen med att räkna alla "God jul" jag stötte på, bara för att bevisa hur extremt tråkigt och tjatigt det faktiskt är. När jag hade kommit till över 200 la jag ner.
Allmänt | | 5 kommentarer
Upp