2 april - 11 månader

Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här historien. Det jag vill komma till är egentligen bara att jag idag har varit inlagd på psyk i 11 månader, men det finns så mycket mer. Det är så mycket som har hänt.

När jag skrevs ut från BUP sista gången, efter 20 månader där, flyttade jag till ett behandlingshem. Det var i juni 2013. De är inte specialiserade på ätstörningar, men eftersom det just då inte var mitt största problem, även om det var ett stort problem och från början det jag blivit inlagd för, tänkte vi att jag och behandlingshemmets kokerska tillsammans skulle klara av min ätstörning ändå. Det gjorde vi inte.

Vikten började långsamt gå ner direkt. Det var inte meningen, men jag var så rädd för hemlagad mat (eftersom jag bara hade lärt mig att äta sjukhusmaten, detta har alltid blivit ett problem när jag skrivits ut, och är en kombination av både Aspeger och anorexi) och för att gå upp i vikt, att jag hela tiden oavsiktligt åt i underkant. Kokerskan gjorde specialmat till mig som hon spedde ut med vatten för att jag skulle kunna äta. Redan här borde någon ha satt stopp. Min mamma förstod genast vad som höll på att hända och sa gång på gång till behandlingshemmet att de måste skaffa sig kunskap om ätstörningar, men de totalt vägrade. De var för stolta för att ta hjälp utifrån och la istället allt ansvar och skuld på mig som inte klarade av att hantera mitt ätande trots att jag försökte.

Vid några tillfällen kom min gamla BUP-läkare som jag har stort förtroende för, psykologen från BUP samt min favoritpersonal från BUP på besök, och även de såg vad som höll på att hända och försökte förklara för behandlingshemmet vad de skulle göra. Jag minns att jag berättade om situationen för läkaren och att hon då svarade "Lisa, du kan inte göra hela jobbet med bara halva din hjärnkapacitet", vilket var precis det jag gjorde då hjärnan var under svält. Behandlingshemmets personal ville i princip att JAG skulle lära upp dem i hur de skulle behandla mig, men det kan man inte göra som sjuk, och när det inte fungerade och vikten fortsatte nedåt var allt mitt fel. Mamma var på dem hela tiden om att de måste lära sig om ätstörningar, men de fortsatte vägra.

När det hade gått så långt att jag insåg att jag inte skulle ta mig ur den nedåtgående spiralen själv skrek jag - bokstavligt talat - efter hjälp. Jag hade fått reda på att det fanns en ätstörningsmottagning i närheten som jag ville få börja gå till, men till en början vägrade behandlingshemmet även det. De tog det som en stor förolämpning och frågade anklagande menande saker som om de "inte var bra nog" för mig och började skuldbelägga. Allting var väldigt laddat. Till slut fick jag behandlingshemmets läkare att skriva en remiss, men självklart var det lång väntetid. Sedan var det bedömningssamtal och ytterligare väntetid, och under tiden hann jag bli ännu sämre. När jag till slut fick en tid var allting för sent. Jag fick en tid på en fredag, men ville inte ta den. Jag ville bara ner i vikt. På måndagen skulle jag och dietisten jag skulle träffa höras per telefon för en eventuell ny tid samma dag, men hon hörde på mig i telefonen att det var akut. Hon sa att de skulle återkomma, och senare sa de att de inte kunde ta emot mig innan jag hade gjort en somatisk undersökning, men jag fick varken tid hos vårdcentral eller på sjukhuset. Den där måndagen när jag pratade i telefon med dietisten sa kokerskan fortfarande till mig att jag skulle vända allting själv.

På behandlingshemmet låg jag till slut bara i soffan och kunde nästan inte gå för att min kropp var så svag. Jag hade tidigare levt på riskakor, eftersom de väger så lite i kroppen, men det sista inte ätit eller druckit någonting alls. Jag trodde att jag skulle gå upp i vikt av att titta på mat. Jag var livrädd för vatten och hade inte ens mina törstkänslor kvar. Jag vågade inte stoppa mina fintar i munnen. Jag hade konstant lock för öronen och höll flera gånger på att klippa av mig håret för att tappa i vikt. Jag sov hela tiden, pratade långsamt och sluddrigt, tänkte trögt och kunde inte minnas någonting. Det fanns ingen Lisa kvar i mig. Den Lisa som förtvivlat hade kämpat så in i det sista var nu död.

På onsdagen tog en personal mitt blodtryck på kvällen och ringde sedan några samtal. Det bestämdes att jag skulle åka in akut. Jag vägrade. Jag ville inte komma till sjukhuset och skämma ut mig och bli totalt utskrattad för att jag var i ett så bra skick, och i värsta fall få ett dropp innan jag skickades hem. På kvällen kom en läkare och skrev vårdinryg och mitt i natten blev jag hämtad av polis och ambulans som körde mig till sjukhuset.

På sjukhuset var det ingen som satte något dropp. De insåg förmodligen att det inte skulle gå, men jag blev istället inlagd på MAVA och fick stanna ytterligare en natt i väntan på att bli flyttad till vuxenpsyk i min hemkommun. Jag såg det som ett hån, det var så pinsamt. Dagen efter - idag för 11 månader sedan, blev jag jag körd i en sjuktransport. Det var en fredag.

Jag minns inte mycket från när vi kom fram, utom att jag nästan inte orkade sitta upp i rullstolen och att jag fick en kontaktperson jag kände från BUP-akuten. Jag fick ett rum och hjälp att flytta mig över till sängen. Senare kom min gamla läkare från BUP-akuten dit. Min mamma hade mailat henne och berättat vad som var på gång. Det bestämdes att hon skulle vara delaktig i min vård eftersom hon kände mig, och för att avdelningen jag låg på inte hade någon kunskap om ätstörningar. Jag blev lagd i bältessäng med dropp i massa timmar. På samma vis löpte det på hela helgen. Jag hade extravak.

På måndagen kom min gamla läkare igen. Hon berättade att jag varit cirka två dagar från att dö (fem dagar efter att kokerskan sa att jag skulle klara allting själv) och att jag nästan hamnade i insulinkoma. Hon var väldigt chockad och arg på behandlingshemmet som låtit det gå så långt. Hon förstod att det inte skulle finnas en chans för mig att klara av att äta själv och ordinerade sondvälling. Personal från BUP kom och lärde upp avdelningen i hur man sondmatar. Sedan började ett helvete med tvångsmatning i bältessäng.

Jag var på den avdelningen i drygt tre veckor. Det var bland de värsta veckorna i mitt liv. Jag har under mina 19 år aldrig blivit så dåligt behandlad. Det var psykisk misshandel och jag har fortfarande mardrömmar därifrån. Inte från själva sondmatningen, utan från hur de bemötte mig och saker de gjorde. Det var så fruktansvärt vidrigt att jag inte kan beskriva. De lät bältessängen stå utanför mitt rum för att kunna ta till den så lätt som möjligt (och psyka mig?). Så småningom ville jag börja äta själv och försökte, men personalen kunde inte hantera situationen och till slut fick jag inte äta själv. Efter det blev jag flyttad till avdelningen som kan ätstörningar, som av någon anledning från början inte ville ta emot mig. Efter det har jag ätit själv.

Målet på den nya avdelningen var att de skulle få upp mig från BMI 13,7 till 18, och sedan skriva ut mig till ett nytt boende som socialtjänsten skulle hitta. Så lätt blev det inte. Jag nådde min målvikt i augusti, men var i övrigt inte riktigt vad avdelningen hade väntat sig och det var ingen som förstod sig på mig. Min gamla läkare från BUP som känner mig fick inte längre vara delaktig i min vård för den nya läkaren. För henne handlade allt om prestige - hon skulle klara mig själv, vilket hon inte gjorde. Det var totalt kaos. Jag fortsatte att bli behandlad dåligt, om än inte alls som på den förra avdelningen. Jag fick ingen mer hjälp än mat, vak, kränkningar och tvångsåtgärder. Resten blundade läkaren helt och hållet för, även om det var det som höll mig kvar och jag fortsatte att försämras. Det fanns två ur personalen som jag efter lång tid till slut kunde kommunicera med - varav en är min kontaktperson - annars svarade jag inte på tilltal och personalen fick order om att inte prata med mig heller (för att jag inte ville, orkade eller klarade av det). Detta var och är det fortfarande många som har svårt att acceptera. När jag hade nått BMI 18 mådde jag fortfarande för dåligt psykiskt för att kunna skrivas ut. Jag hade gjort flera självmordsförsök, bältades frekvent och hade fortfarande extravak.

Månaderna bara gick och inget blev bättre - snarare tvärt om. Jag svalde glas och andra saker, dunkade huvudet i väggen, åt vid ett tillfälle tvättmedel och hamnade på IVA... Jag blev bara mer och mer destruktiv. Min säng stod mitt i rummet för att personalen skulle kunna sitta på samma sida av den som jag låg åt, händerna skulle ligga på täcket och halsen skulle synas, jag fick bara ha två ombyten kläder och inga föremål man skulle kunna svälja, blomkrukorna där jag satt enskilt och åt byttes ut till plast, jag fick äta på papperstallrikar med engångsmuggar, mina sladdar och alla snören togs in trots vaket, jag fick inte lämna rummet utom vid måltider, fick inte ha påslakan i sängen, rummet tömdes och började visiteras dagligen...

Med tiden blev det lite bättre, men det hängde inte på avdelningen, utan på mig, när det dök upp ett boende som jag ville till. Jag började aktivt kämpa med egna mål för att få komma dit, men socialtjänsten gjorde ingenting och jag dippade igen. Efter det har det gått väldigt mycket upp och ner.

Nu 11 månader efter att allting började känns det ändå som allt har gått så snabbt, trots att jag bara har legat i sängen dag ut och dag in. Jag har fortfarande extravak, har bältats 156 gånger sedan jag kom hit, fått otaliga injektioner... Läkaren är fortfarande lika knäpp, personalen något bättre mot mig även om jag fortfarande inte tycker om dem eller har förtroende för dem. Men jag vet nu att ett boende är på gång, så jag måste hålla ut och inte göra någonting dumt. Någon gång efter påsk kommer de hit för att börja lära känna mig och lära sig mina matrutiner. Jag är livrädd för att maten inte ska fungera efter utskrivning ännu en gång, att det blir som det alltid blivit. Jag vill bara att boendet ska börja komma NU.

I slutändan kommer jag ha varit här i mer än ett år. Det känns på många sätt som ett misslyckande, men förhoppningsvis kommer jag lägga det bakom mig och gå vidare.
Allmänt, Historia | |
#1 - - MissManic:

Men fy... vilka upplevelser.. både från vården och det destruktiva du gjort :(
Hoppas att du snart mår bättre, kommer upp i BMI även fast du är rädd, att din känsla inför hur du ser ut kan ändras. Det kommer inte vara lätt, men jag hoppas att du når dit.

Kan även säga att jag inte kommer kunna blogga i min vanliga blogg för vi har missat att betala för domänen, men jag har en tillfällig blogg till dess

http://sadnessgirl.blogg.se/

Svar: Tack för din kommentar. Dina kommentarer gör mig alltid glad. <3

Jag nådde min målvikt i augusti, så det är redan kirrat! Trivs rätt bra. Det är inte en förvrängd kroppsbild som är mitt nuvarande problem, utan att jag inte kan bedöma portioner.

Hoppas det löser sig med bloggen. Kram!
Lisa

#2 - - Viljaleva.devote.se:

Jag blir helt kall i kroppen av alla hemska saker du varit utsatt för. Vården kan verkligen vara hemsk. Har varit på en misär avdelning i linköping. Blir rädd bara jag tänker på det. Kämpa på! Du är stark. Kram<3

Svar: Stor kram till dig! <3
Lisa

#3 - - MissManic:

Okej, vad skönt och Jävligt bra gjort att nå vikten. Starkt!! Men det med att ta "rätt" storlek på portioner är inte lätt.. Jag skulle behöva hjälp med tanken på mat också, jag bojkottar mat mer eller mindre och jag har pratat med psyk om det men de hjälper mig inte...

Kram!

Svar: Tack! Varför hjälper de dig inte? Åh, vad irriterad jag blir! Det kan ju bli ännu värre. :(

Kram
Lisa

#4 - - Christian:

Jag är så himla glad att du fortfarande kämpar! Det finns en så lysande stjärna i dig som vägrar slockna! Jag älskar hela dig för att du är den du är! Tårögd och stolt för att våra livstrådar äntligen möts!

Svar: Du är underbar! Ser fram emot den dagen jag sitter på ett fik med dig. Var i Värmland är det du bor?
Kram
Lisa

#5 - - Christian :

Karlskoga! Ja jag längtar till att få träffa dig också :) <3

#6 - - MissManic:

De hänvisade mig till äs-enheten, men jag är för gammal för dom så de hänvisar mig till öppenvården, som sen bollar tillbaka mig

Svar: Suck. Psykiatrin i ett nötskal.
Lisa

#7 - - Åsa:

Mina ögon fylls av tårar. Jag hoppas du kan få hjälp på rätt sätt. Jag har varit inom psykiatrin flera år. Vart på behandlingshem. Det hemmet jag var på kunde inte hjälpa mig. Jag hetsåt hela tiden, det fanns fler som hetsåt. Personalen sov på nätterna och vi hade tillgång till köket. De hade sagt att de var vana vid alla sorter ätstörningar. Men icke...

Jag hoppas att du kan få hjälp att hitta till ett liv som är värdigt. Att ha en bältessäng utanför rummet...är fruktansvärt, det har hänt mig med. Vilken stad är du inlagd i? Kämpa

Svar: Tusen tack för din kommentar. Får du rätt hjälp idag? Det låter som att du har haft det jättetufft. <3
Kram
Lisa

Upp