Dunk dunk - Lisa - Svar på frågestunden

Svar på frågestunden - del 2 av 3

Går ätstörningar och andra psykiska sjukdomar i din släkt eller är det bara du som drabbats av det?:)

Ätstörningar av min typ är det nog bara jag som har, möjligt att en syster har drag. Andra psykiska sjukdomar har jag bakåt i släkten från både mammas och pappas sida. Min farfar är bipolär och min mammas faster tog livet av sig när hon var inlagd. Alla i min familj har på ett eller annat sätt minst en diagnos, eller har haft.

Kan du berätta hur det fungerade på bup? har själv bara pratat med en person där om min ångest och depression och jag vet inte vad som ska hända nu och så, får typ ångest av att inte veta vad som ska hända..

Jag gissar att du menar öppenvården. Jag minns ärligt talat inte exakt vilka jag träffade på bedömningssamtalet, men jag tror att jag fick prata en stund enskilt med dem och en stund tillsammans med mamma. Jag vet att det var en socionom med, men det känns ju som att det borde vara läkare också. Efter det gjorde de en bedömning av vilken typ av vård jag behövde, och sedan tror jag att jag började gå i "sömnskola" hos en sjuksköterska. Där fick jag Atarax och Circadin utskrivet för sömnen, och blev tilldelad strategier för att lära mig somna (det fungerade inte alls). När det inte räckte eller på något sätt bara blev helt fel (jag minns faktiskt inte varför) tilldelades jag en psykolog som jag började gå till en gång i veckan. Jag skulle från början få KBT, men det var en vårdform som inte passade mig, så vi bara pratade istället. Psyklogen var jättebra, men jag blev ändå inte förstådd och tappade mer och mer hoppet om att kunna bli hjälpt. När jag efter några månader började utveckla min ätstörning så att den märktes utåt fick jag komma börja gå hos sjuksköterskan igen och väga mig en gång i veckan, parallellt med psykologsamtalen. Hon gav mig även ett matschema som jag skulle följa hemma, vilket inte fungerade för att jag hade blivit för sjuk. Istället för att hitta en balans i ätandet bara pendlade jag mellan undervikt och normalvikt hela tiden, och sjuksköterskan bara dumförklarade och skällde ut mig när jag inte lyckades få ordning på maten. När jag till slut gav upp helt och hållet om att äta och därmed tappade väldigt mycket i vikt blev jag inlagd på BUP-akuten för första gången. När jag skrevs ut därifrån började jag gå på BUP:s ätstörningsmottagning istället för till allmänpsykiatrin, eftersom ätstörningen för tillfället var det mest primära. Där fick jag träffa en jättebra socionom och prata och väga mig en gång i veckan. När det inte räckte blev jag inlagd i några månader igen. När jag skulle skrivas ut den här gången bestämdes det att jag skulle börja gå på den "vanliga", allmänpsykiatriska BUP-mottagningen som jag gått på tidigare igen. Vid det här laget orkade jag, efter alla som "grävt" i mig under mina inläggningar, inte ha någon psykolog, och fick istället väga mig hos en läkare som jag hade förtroende för. Efter tre månader hade jag tappat mycket i vikt ännu en gång och blev inlagd på BUP-akuten för sista gången. Under den här tiden fick jag testa att gå hos två olika psykologen hos öppenvården samtidigt sim jag var inlagd, men jag orkade inte med det. Sedan har jag inte haft någon mer kontakt med BUP:s öppenvård, eftersom jag flyttade till behandlingshem.

Och du, lycka till! Ta emot hjälpen du får. Berätta gärna hur det går.

Vad tycker dina föräldrar om dina sjukdomar?

Oj, tycker och tycker. De tycker kanske att jag har haft lite otur, men de accepterar mig ändå och är ju samtidigt sjuka själva.

Vilken är din favoritmat?

Jag vet inte! Jag har tappat bort det i samband med ätstörningen. Men jag gillar sushi och har alltid tyckt om vegetariskt. Grillspett var min favoritmat när jag var liten. Halloumi åt vi väldigt mycket ett tag.

Vilka är alla diagnoser du har?

Bipolär typ 2, anorexia nervosa (som nu kanske borde kallas ätstörning UNS, eftersom jag inte längre uppfyller viktkriteriet) och högfungerande Asperger.

Vad ska man göra för att bli inlagd på t.ex bup?

Man blir inlagd på BUP om man är en fara för sig själv, till exempel om en läkare bedömer att man är självmordsbenägen. Känner du at du behöver bli inlagd? I så fall tycker jag att du ska prata med någon. Det är jätteviktigt att du får rätt hjälp.

Blir man inte hungrig av att inte äta vid en ätstörning, hur klarar/klarade du av det? Jag kan inte ens sova om jag är pyttelite hungrig...

Jo, det kan man bli, man är ju bara människa med instinkter. Men de normala hungerkänslorna rubbas och påverkas så pass mycket av de starka tankarna att det kanske inte går att äta ändå, att hungerkänslorna upplevs som illamående istället för hungerkänslor eller att de försvinner. Nu innan jag blev inlagd den här gången hade jag inte ens mina törstkänslor kvar. Många "tävlar" också mot hungerkänslorna och får en kick när de klarar av att stå emot. Sedan jag slutade äta första gången har jag aldrig fått ordning på mina hungerkänslor igen, jag kan inte tolka dem. Det är alltid någon som lägger upp en bestämd mängd mat på tallriken åt mig, med hjälp av decilitermått.

Om man är inlagd på bup/vuxenpsyk, får man använda sin mobil eller är det bara vissa tider eller hur fungerar sånt? Man vill ju kanske ringa sin familj, kolla facebook eller något sådant :P

Jag har alltid fått ha mobil, men jag vet inte om det är samma på alla sjukhus. Det kan hända att jag har hört talas om någon BUP-mottagning där de samlade in allas mobiler någon gång, men jag är inte säker. Om man ska beslagta någons mobil måste det finnas grund till det, att man allvarligt skadar sig själv eller andra. Då tror jag att sjukhuset måste kontakta inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Har du haft ett förhållande? Isåfall, hur länge varade ditt längsta?

Jag hade nyss ett förhållande. Det varade i några månader.

Varför började du skära dig?

Troligen för att dämpa ångest och andra känslor, det var alltid något som lättade. Men på den tiden visste jag knappt vad självskadebeteende var.

Har du blivit magpumpad?

Nej, det har jag inte.

Hur ser du på din kropp idag?

Det är klart att det är olika från dag till dag, har jag till exempel blivit serverad mer mat än jag vill känner jag mig automatiskt större. Men överlag är jag nöjd. Hade jag fått önska fritt skulle den inte sett ut som nu, då hade jag valt en annan kroppstyp. Men jag är så tacksam mot min kropp för att den fungerar på den vikten jag har nu, som egentligen är lägre än min normalvikt. Utifrån mina förutsättningar är jag nöjd. Går jag ner 2 kilo försvinner mensen, och det är inte värt det.

Vad är det lägsta du har vägt? Vad är det mesta du har vägt?

Lägsta är 37,4 kilo, högsta som jag vet var 61. Nu väger jag cirka 49 kilo.

Vilka mediciner äter du?

Stående: litium, Seroquel depot och Omeprazol.

Vid behov: Olanzapin/Zyprexa-injektion, Stesolid/Stesoid-injektion, Inderal och Imovane. Och något mot myrkrypningar och illamående.