Dunk dunk - Lisa

Så, här kommer första delen med svar, jag känner att jag får dela upp det. Tycker ni att jag har svarat för långt på varje fråga? Släng gärna iväg en kommentar så jag vet till nästa gång!

 

Personalen på avdelningen jag är på kan ingenting om dissociationer, så de har ofta svårt att hjälpa mig. Men min kontaktperson känner mig så pass bra att hon förstår ungefär hur det fungerar för mig. Ibland sätter hon sig bakom mig i sängen och bara håller om mig, eller på olika vis använder beröring för att jag ska vara i nuet och inte försvinna in i en annan värld. Det är nog det bästa. Samtidigt brukar jag få medicin. Det värsta måste nog ändå vara när det bältar mig och skriker på mig eller svär åt mig under tiden. Då blir jag ledsen och rädd. Vid ett tillfälle (inte bältning) var det också en personal som slängde ur sig: "Vilka röster? Du har ingen psykossjukdom!", ungefär som om jag inte skulle kunna höra röster. Det handlar nog om okunskap, men jag kände mig oerhört missförstådd och kränkt.

 

Varför blir du bältad?
Jag blir bältad när jag skadar mig själv, vilket brukar föranledas av dissociationer eller ångestattacker/känsloutbrott. Men jag tycker att de har gjort det till en vana och bältar mig alldeles för lätt. Här om veckan utgick de från att jag skulle skada mig när jag försökte gå ur mitt rum (vilket jag inte får annat än när jag äter, vilket jag gör enskilt strax utanför rummet), vilket inte alls var tanken. Jag hade bara dissociationer och var rädd, men jag var hyfsat lugn och kunde kommunicera. Jag ville sätta mig i några fåtöljer utanför rummet. Då blev jag bältad ändå.

Jag har tappat kontakten med i princip alla mina IRL-vänner i takt med att ag blivit sjuk. De jag har känner jag över nätet, några har jag träffat.

 

Jag minns min barndom som väldigt bra. Jag trivdes bra på dagis och så vidare. Samtidigt visar utredningar att jag har blivit traumatiserad under uppväxten. Jag har en storasyster som föddes med ett fysiskt funktonshinder som gör att hon sitter i rullstol. När jag var riktigt liten höll hon på att dö och låg på sjukhus mycket. Det gjorde att jag inte fick den uppmärksamheten ett barn behöver, och när jag var 1 år och 4 månader föddes min lillasyster, vilket även det gjorde att jag inte fick den uppmärksamheten jag behövde. Allt detta som skedde så tidigt har gjort att jag har en anknytningsstörning. Sannolikt är det till stor del i det som mina dissociationer bottnar sig (sedan har annat påverkat dem ytterligare senare). Jag har alltid varit väldigt rädd av mig, för jag fick ingen trygg start på livet.

 

Jag hör röster, ser saker som inte finns, känner saker som inte finns, får för mig saker som inte stämmer överens med verkligheten, upplever konstiga saker, får jättekonstiga tankar i huvudet och bilder framför mig, kan helt och hållet stängas av, kan bli blockerad i tankarna så att det inte GÅR att tänka, sväva iväg med mer. Ibland förstår jag inte alls att det inte är på riktigt, andra gånger är jag medveten om det. I början när jag hade dissociationer utan att veta vad det var kallade jag dem för "vakenmardrömar", för det var precis som att drömma en mardröm fast att jag var vaken. Det kom monster och liknande snabbt mot mig, men jag förstod att det var någonting som bara jag upplevde. Så är det många gånger. När jag inte förstår det är jag oftast väldigt rädd och skräckslagen. Då blir det en levande mardröm. Jag vet inte riktigt hur jag brukar ta mig ur det, utom när jag tar medicin, men det beror nog lite på hur starka dissociationerna är. Det är väldigt lätt hänt att jag skadar mig under tiden, ibland vill jag göra det för att bryta allting, särskilt om jag känner mig väldigt frånvarande. Jag tror att jag brukar uppfatta när man pratar med mig, om jag inte är väldigt panikslagen och inte lyssnar, men oftast säger folk till mig att det jag inte upplever är på riktigt, vilket jag sällan köper, och då blir det aldrig några vettiga samtal.

 

När började dina problem och hur märkte du av dem?
Jag blev djupt deprimerad när jag var 12 år, utan att förstå vad det var. Jag hade haft det riktigt jobbigt hemma i några år redan då, med en psykiskt sjuk pappa, men depressionen kom ändå från ingenstans. Jag tror att det började med att jag bara kände att jag inte ville leva mer, och sedan blev det bara värre och värre. Jag låste in mig på toaletten och släckte i taket på rasterna i skolan, för jag orkade inte med umgänge eller ljuset. På nätterna sov jag 3-4 timmar, ibland mindre. Jag började se monster och fick väldigt mycket tvång och tvångstankar. Jag pluggade konstant och fick flera gånger höra av lärare att jag måste vara den gladaste eleven i skolan. Jag höll en stark fasad utåt, men inuti ville jag bara dö.

Hur berättade du om ditt mående för dina föräldrar och hur reagerade dem?
Jag berättade aldrig. Saken var den att jag inte visste att jag var sjuk eller mådde dåligt. Jag hade aldrig någonsin pratat om känslor med någon, så jag hade inga referensramar. Jag trodde att det var normalt att inte stå ut och bara vilja dö varenda sekund på dygnet. Mamma och pappa fick reda på det strax innan jag skulle fylla 14 genom att vi hade varit på akuten efter en panikattack. Där såg någon att jag hade skadat mig och skickade en remiss till BUP. I början förstod mina föräldrar verkligen ingenting.

 

De fick reda på det efter besöket på akuten, mot min vilja. Pappa sa inte så mycket då vi aldrig har pratat på det sättet, mamma reagerade enligt mig väldigt negativt - men det handlade om okunskap. Nu vet hon betydlig bättre och är en av dem som förstår mig absolut bäst på jorden.

Här är alla mediciner jag kommer på att jag någon gång har fått, har dock glömt bort eventuella biverkningar på de flesta, så jag skriver bara där jag kommer ihåg. Muntorrhet har jag säkert fått på en del. De två längst ner har jag bara fått enstaka gånger vid bältning.

 

Litium Törst (inte så konstigt, för litium är faktiskt salt!).

Lamotrigin

Seroquel

Propavan

Theralen: Trött, seg i huvudet. Svårt att komma upp på morgonen.

Circadin

Atarax

Fluoxetin

Zoloft

Stesolid

Stesolid injektion

Oxascand

Haldol (injektion): Fruktansvärda myrkrypningar, kunde knappt hålla mig vaken vid måltider. Sov i flera dagar.

Cisordinol acutard (injektion): Värsta medicinen jag har fått. Jag sov konstant i  tre dagar och svimmade när jag skulle gå upp och gå på toaletten. Var så stel i käke och tunga att jag endast fick i mig flytande föda, kunde nästan inte prata.

Litium är bäst. Den gör att mina bipolära svängningar hålls i schack. Den är ungefär lika viktig som mat för att jag ska fungera. Cisordinol acutard var värst, se biverkningarna ovan.

 

Jag är väldigt tvångsmässig, behöver och skapar rutiner, har jättesvårt för förändringar eller när saker inte är som de brukar, är väldigt bra på detaljer och dålig på helheter med mer. Om jag ska städa mitt (redan städade) rum till exempel, blir det ofta totalt kaos i huvudet, för det är så många moment att jag inte vet var jag ska börja och det slutar med att jag bryter ihop. Det bir som en grå vägg framför ögonen. Då kan jag vara hjälpt av att någon säger till mig att "Nu dammsuger du" och "Nu ska du dammtorka" osv, allting måste benas upp. Jag vill också ha ordning runt omkring mig och lägger alltid samma saker på samma plats. Utifrån märker man inte att jag har Asperger, jag verkar bara väldigt noggrann och pedantisk. Bor man däremot med mig eller träffar mig ofta i hemmet och vet om det märker man det tydligt.

Jag vet faktiskt inte.

Jag har bipolär typ 2, alltså blir jag hypoman och inte manisk. Hypomani varar kortare än mani och är inte lika allvarligt. Eftersom jag har medicinerat med litium i tre år är jag nu stabil i mitt humör. Jag får varken depressioner eller hypomanier. För några år sedan var det däremot kaos. Då svängde humöret hur mycket som helst. När jag har varit hypoman har jag haft jättemycket energi, varit glad och pratsam, pratat fort, haft jättebra självförtroende, känt det som att jag svävat 10 cm över marken och kunnat springa jorden runt, startat igång massa projekt som jag inte har kunnat avsluta, skämt ut mig och. Efter det har jag alltid kraschat och bara velat dö. Jag har haft betydligt mer depressioner än åt andra hållet.

Jag vet faktiskt inte vad jag vill göra i framtiden, just nu ligger allt fokus bara på att få livet att överhuvudtaget fungera. Jobb har jag ingen aning om. Jag har alltid velat se norrsken! 

 

Det är föräldrarna! 

 

Jag vet inte riktigt, det är nog en för lång historia för att jag ska kunna sammanfatta den i det här inlägget. Mat har alltid varit lite känslig för mig. Men jag slutade äta nästan tvärt för att stänga av mina känslor och dämpa humörsvängningarna. Jag visste att det skulle leda till att jag istället var mer deprimerad, men för mig är det mindre påfrestande än att pendla hela tiden. Men när jag slutade äta hade jag redan spytt i flera år.

 

Anorexia fick jag diagnos på när vikten hade gått ner och jag uppfyllde alla kriterier. Asperger reddes jag ut för när jag var inlagd efter att jag hade gjort en annan utredning som visade att jag kunde ha någoting inom autismspektrat,. Bipolär sjukdom reddes jag ut för mellan två inläggningar, men först kunde de varken säga ja eller nej och överlät vidare bedömning till läkaren på BUP-akuen när jag lades in igen, och senare kunde hon ställa diagnosen. Processen att få allt nedskrivet osv pågår nog fortfarande, även om det mesta är kartlagt. Medicin vägrade jag hur länge som helst, men efter några år insåg jag nog att det inte fungerar utan.

 

Hej, Christan! Jag är otroligt orolig inför flytten vilket gör att jag har mycket dissociationer och är ostabil. Samtidigt ser jag verkligen fram emot flytten. Jag är bara livrädd att maten inte fungerar. Den 23/4 kommer personal från boende hit för att börja lära känna mig och lära sig mina matrutiner, så nu går jag bara och väntar. Det ska bli spännande att det kommer. Jag ser fram emot en fika med dig också! Kram!