Brev till personalen
Kärna Personal.
Ni betraktar mig förmodligen som en idiot ibland utifrån hur jag kan bete mig. En trotsig liten unge som inte ens ska vara här, och uppför sig illa och är elak mot alla hon möter. Som skadar er, svär, kallar er fula saker, spottar på er, klankar ner på er, trycker på svaga punkter, är orättvis, taskig, osocial, barnslig, omogen, otacksam, otrevlig, oempatisk, äcklig och allmänt motbjudande att jobba med. Jag vill egentligen inte vara den där vidriga lilla ungen. Jag önskar att jag kunde visa er mitt rätta jag. Men i den här miljön känns ni ofta som mina fiender och ni blir opålitliga när ni ena stunden är snälla och i nästa håller fast mig eller lägger mig i bältessäng. Jag har träffat så många skötare och sjuksköterskor genom åren som jag har fått dra hela min livsstory för att jag inte orkar mer. Jag vill inte bygga upp relationer som ändå bara kommer brytas så fort jag skrivs ut. Och framför allt litar jag inte på människor och tror inte på riktigt på att någon tycker om mig. Då blir det att jag kryper jag in i mig själv och blir vresig och otrevlig för att ingen ska vilja prata med mig. Det är ett sätt att försvara mig och hålla er på avstånd. Men inuti finns en annan Lisa som aldrig skulle göra så. Hon skulle aldrig skada någon eller bete sig sådär illa. Men hon kan inte ta plats här, och kommer aldrig att kunna ta plats här. Hon är för skadad inuti. Men det betyder inte att hon inte är tacksam om någon kommer med kaffe, tvättar hennes tvätt eller frågar om hon vill ha nya lakan. Hon klarar bara inte av att uttrycka det, för hon är rädd att ni ska komma för nära.
Jag är inte en omogen liten unge. Inte det egentligen. Jag är bara en rädd 19-årig rädd tjej som har hamnat snett.
Hälsningar
Lisa