Brev till personalen

Kärna Personal.
Ni betraktar mig förmodligen som en idiot ibland utifrån hur jag kan bete mig. En trotsig liten unge som inte ens ska vara här, och uppför sig illa och är elak mot alla hon möter. Som skadar er, svär, kallar er fula saker, spottar på er, klankar ner på er, trycker på svaga punkter, är orättvis, taskig, osocial, barnslig, omogen, otacksam, otrevlig, oempatisk, äcklig och allmänt motbjudande att jobba med. Jag vill egentligen inte vara den där vidriga lilla ungen. Jag önskar att jag kunde visa er mitt rätta jag. Men i den här miljön känns ni ofta som mina fiender och ni blir opålitliga när ni ena stunden är snälla och i nästa håller fast mig eller lägger mig i bältessäng. Jag har träffat så många skötare och sjuksköterskor genom åren som jag har fått dra hela min livsstory för att jag inte orkar mer. Jag vill inte bygga upp relationer som ändå bara kommer brytas så fort jag skrivs ut. Och framför allt litar jag inte på människor och tror inte på riktigt på att någon tycker om mig. Då blir det att jag kryper jag in i mig själv och blir vresig och otrevlig för att ingen ska vilja prata med mig. Det är ett sätt att försvara mig och hålla er på avstånd. Men inuti finns en annan Lisa som aldrig skulle göra så. Hon skulle aldrig skada någon eller bete sig sådär illa. Men hon kan inte ta plats här, och kommer aldrig att kunna ta plats här. Hon är för skadad inuti. Men det betyder inte att hon inte är tacksam om någon kommer med kaffe, tvättar hennes tvätt eller frågar om hon vill ha nya lakan. Hon klarar bara inte av att uttrycka det, för hon är rädd att ni ska komma för nära.

Jag är inte en omogen liten unge. Inte det egentligen. Jag är bara en rädd 19-årig rädd tjej som har hamnat snett.

Hälsningar
Lisa
Allmänt | | 2 kommentarer

Känslokartläggning 24/8 (igår)

Det här var en minst sagt intressant dag... Humörsvängningar deluxe.

Kl 07:55
(Vägning.)
Har gått NER 2 hg. Hur kan jag gå NER i vikt när jag har lagt till en macka på matschemat och borde ha gått upp?

Vet inte riktigt hur jag känner mig än. Har mina aningar, men vågar inte säga något.

Kl 08:25
Det känns dåligt samtidigt som jag är upprymd. Det här är inte bra...

Kl 09:00
Ska lyssna på musik och bara stänga av allting. Har alldeles för starka intensiva glada och negativa känslor samtidigt. Det är kaos i mig.

Kl 11:25
Har sovit en stund. Nu är det inte lika rörigt i huvudet och känslorna längre.

Kl 12:00
Mår hyfsat, vågar inte känna efter.

Kl 12:40
Mår dåligt. Det känns som ett mörker inuti.

Kl 13:15
Mår ännu sämre. Det känns som att det är massor av negativa känslor som inte får komma fram.

Kl 13:45
Håller upp en glad fasad för att inte börja gråta. Orkar ingenting.

Kl 15:20
Känner mig blandad (ledsen/glad). Glada känslor exploderar inuti. Upprymd.

Kl 16:35
Upprymd. Glada känslor exploderar fortfarande inuti. Det spritter i hela mig. Får massor av idéer. Samtidigt är det något mörkt som drar i mig.

(Tappade kontrollen; sprang ut i läkarkorridoren och låg och gapskrattade på golvet.)

Kl 17:10
Fick just 150 mg Seroquel.
(Läkaren tyckte troligen att jag var för speedad.)

Kl 17:30
Har så mycket energi och känslor i kroppen att jag håller på att sprängas. Får konstiga idéer och impulser, höll på att pussa "Göran" (en äldre sjuksköterska jag som jag ogillar). Har tusentals tankar i huvudet. Är jätteglad. Allt går i 180 km/h. Livet är perfekt.

(Ville ut och röja på avdelningen, skrattade oavbrutet, klättrade på rummets inredning, fick hög puls, lyssnade inte på någon personal, betedde mig omoget, var intensiv, blev omöjlig att ha att göra med...)

Kl 20:55
Personalen tyckte att mitt glada mående gick över styr och la mig i bälte och gav mig en injektion Zyprexa. Hade ingen kontroll över mig själv och var inte fullt medveten om mina handlingar.

Nu är mest ledsen.

Kl 23:00
Kan inte andas. Får panik.

(Fick Stesolid och Imovane, borstade tänderna, bytte om, gick och la mig och somnade.)

Här klättrade jag upp. Kunde sedan inte komma ner... Det "konstiga" när jag får sådana här ryck är att de kommer just när det varit som värst, och då vänder det på en dag. På precis samma sätt som det kan vända åt andra hållet, och då blir det farligt. Mina mediciner är under höjning, men det vore kanske bra att få igång den där personlighetsstörnings-utredningen snart trots allt, ifall det nu skulle bero på något sådant. Jag vet inte.
Allmänt | | Kommentera

Psykolog

Jag behöver hjälp för att klara av att vara på boendet istället för på sjukhuset, men jag behöver vara på boendet för att kunna få hjälpen från öppenvård jag ska tillhöra... Det blir ett moment 22, och situationen har varit helt låst. Jag har blivit mer och mer uppgiven och ingen har vetat hur situationen ska lösas. Men nu är det uppenbarligen någon som har fått nog.

Det är bestämt och godkänt av högsta chefen att en psykolog ska komma till avdelningen och ge mig psykoterapi för att jag ska lära mig att hantera mina känslor. Jag ska alltså vara här och jobba med mig själv i några veckor eller månader - hur lång tid det nu tar - fram till dess att jag är tillräckligt stabil för att klara av att vara på boendet. Det hör inte till vanligheterna att de gör så här, men läkaren inser att det är helt omöjligt för mig att vara på boendet nu och att det kommer förbli så så länge jag inte får hjälp.

Trigger warning för resten av texten (eller i alla fall nästa stycke).

Jag är väldigt kluven. För bara några dagar sedan höll jag på att hoppa från avdelningens balkong. Jag hängde och dinglade i personalens armar fram tills mer personal från alla avdelningar kom och tillsammans fick över mig till andra sidan. Jag har verkligen helt gett upp. Ska jag plötsligt bara börja kämpa då? För ett liv jag inte vill ha? Just nu är varje sekund outhärdlig. Varje dag är hemsk, och jag vill bara försvinna. Jag ligger på botten av botten, och jag orkar inte kämpa mer. Det blir en totalkrock med att jag plötsligt ska påbörja en behandling. En behandling går ut på att överleva, när det är just det jag inte vill. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag börjar dessutom bara oroa mig för massa olika saker kring psykolog-biten; att jag får en psykolog jag inte tycker om, att läkarens skeva bild kring mina diagnoser överförs till psykologen eller att det blir som det alltid har blivit: att det känns bra de första samtalen, men sedan tar tvärstopp.

Maten har blivit jobbig, för att allt annat har blivit jobbigt. Jag känner mig stor och fet som en flodhäst när jag äter, trots att jag vet att jag egentligen inte är det. Vi gjorde en justering i matschemat i måndags som säkerligen har fått mig att gå upp i vikt, och även om jag försöker tränga undan det (och acceptera det) så tränger det sig på ändå. Varenda måltid tar emot. "Tugga, svälj, tugga, svälj, koncentrera dig inte på något annat", är mantrat som går på repeat i mitt huvud. I eftermiddag ska mamma eventuellt komma hit med sushi, beroende på om jag känner att jag klarar av det eller inte. Jag vet att jag kommer få ångest av att äta, men ska jag ändå äta kan jag lika gärna äta någonting som är gott.

Igår blev jag bältad två gånger. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och oron kring psykologen gjorde mig galen. Jag har en tendens att alltid förstora upp saker i mitt huvud tills de blir så stora att de inte längre går att hantera, och då smäller det. När jag låg fastspänd för andra gången (på kvällen) kom en av underläkarna som var jour in, som vanligtvis jobbar på avdelningen. Jag berättade om min oro för honom, och efter det kändes det lite lättare för stunden. Men sedan kom nya katastroftankar och det dåliga måendet och övermanrerade mig ändå. Hela kvällen var outhärdlig och det kändes som att jag skulle dö inifrån. Jag "gick och la mig" (jag ligger hela tiden) klockan 00:00 och somnade direkt. Idag vaknade jag klockan 07:30, och vill bara somna om igen.
Allmänt | | Kommentera
Upp