Irriterad, förfirrad och uppgiven
Jag är så trött. Så trött i själen. Jag orkar inte kämpa längre. Jag vill ge upp. Jag har blivit bältad över 300 gånger. Då måste det vara något allvarligt fel i huvudet på mig, för alla de där 300 gångerna kan inte vara personalens fel. Jag får så starka känslor i mig att jag tappar kontrollen och exploderar. Jag känner en så enorm skam över att jag har lyckats försätta mig i de där situationerna så många gånger. Om jag bara hade handlat annorlunda hade det aldrig hänt. Om jag bara hade varit lite bättre skulle det aldrig skett, men gång på gång ligger jag där ändå. Det tar aldrig slut.
På fredag ska jag åka tillbaka till mitt boende och ska vara där i en vecka. Jag ser inte fram emot det. Jag tänker bara på vad som händer om jag inte kan hålla ihop mig själv och hur de håller fast mig. Deras händer på min kropp när jag är helt panikslagen. Jag överväger på riktigt att inte lämna sängen där mer än för måltider och toalettbesök för att kunna kontrollera mig själv. Jag vill inte komma dit och må ännu sämre.
Det är strul med mina diagnoser - igen. Ny läkare, nya åsikter och jag blir bara less. Jag har bipolär sjukdom. Den tog sig starkt uttryck 2011 och någon gång på BUP-akuten fick jag diagnos. Jag uppvisade tydliga tecken på bipolaritet och utredning visade att jag mycket väl kunde ha det. Jag och min läkare på BUP har suttit i dygn och pratat, och min sjukdom kan inte vara något annat än bipolaritet. För tre år sedan började jag medicinera, och med tiden blev det bättre. Humörsvängningarna avtog och nu är jag i princip helt symtomfri från bipolariteten. Nu säger den nya läkaren att jag inte är bipolär, utan har en affektiv sjukdom utan namn, som i princip inte finns. Denna affektiva sjukdom ska behandlas med psykoterapi för personlighetsstörning (som jag ska redas ut för) - och medicinering för bipolaritet. Alltså jag blir bara så uppgiven. Bipolär sjukdom ligger i min släkt. Jag har lust att bara sluta med alla mina mediciner rakt av så att alla får se vad som verkligen händer när jag är medicinfri. Bara för att få dem att förstå. Hon är också osäker på om jag har Asperger, vilket jag är noggrant utredd för, och som är anledningen till att jag har fått det boende jag fått och att jag tillhör LSS. JAG BLIR GALEN.
Jag har mailat min gamla läkare från BUP i ett försök få prata med henne, för hon kommer troligen bli kontaktad av min framtida läkare i Karlstad när den kontakten kommer igång, och då vore det bra att stämma av läget före dess. Men jag vet att hon har mycket att göra, så det är tveksamt att hon har tid att lägga ner på mig. Och jag är inte värd det.
Se dig inte som dålig för att du blir bältad. Det är sjukvårdeb som inte har tillräckligt med kunskap o väljer ett enkelt sätt för dem som ger fruktansvärda men för patienten. Kram!! Jag önskar att jag kunde göra något för dig. Säg bara till så gör jag vad som helst!