Dunk dunk - Lisa

18 augusti, tisdag

Kl 07:55

En ny jävla dag. Ska försöka sova bort hela förmiddagen och låtsas att jag är död.

Kl 10:45

Sov inte alls så länge som jag ville. Känner mig arg och irriterad. Kunde jag inte bara fått sova bort allting fram till lunch?!

Kl 11:10

Allting är hopplöst. Framtiden är omöjlig. Jag har mark tre meter framför mina fötter, sedan öppnar sig ett stup. Där är allting slut. Jag har tre meter kvar att leva. Tre meter som inte kommer vara särskilt länge. Folk tror att de kommer kunna hjälpa mig. De förstår inte att allting snart är slut.

Kl 12:15

Ligger och lyssnar på bilarna långt där nere på gatan och önskar att jag kunde kasta mig ut genom fönsterrutan. Önskar att jag hade silvertejp och en plastpåse, och ångrar att jag inte har sparat mina mediciner (jag är för feg). 

Kl 15:50

Min syster (som är inlagd på en annan avdelning) mår bra. Hon hade nätverksmöte idag. Ingen läkare kunde närvara, men alla är eniga om att hon ska hem (med ÖPT). Mamma säger att "hon är som ett nytt barn". I morgon ska hon förmodligen köpa en hund, som hon har velat så himla länge. Jag är glad för hennes skull.

Kl 16:35

Har ångest. Skrattar. Hela jag skakar. Vill bara gråta, skrika och riva hela mitt rum. Istället håller jag allting inom mig.

Kl 17:45

Håller på att explodera. Jag är så ledsen, förtvivlad, förbannad, uppgiven, desperat, förkrossad och allt annat på en gång, att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag håller på att förintas inifrån. Tårarna är på väg, men de får inte komma. Jag får inte gråta. Vill inte visa personalen hur jag mår. Orkar inte höra tjat om mediciner och lögner om att allt kommer bli bra.

Kl 18:30

Om det inte finns någon liten del i mig som vill leva, trots allt? Jo, men hur jag än bär mig åt är det omöjligt. Hur jag än bär mig åt är det förbestämt att livet ska kasta ut mig. Hur jag än bär mig åt faller jag gång på gång. Hur jag än bär mig åt kommer jag aldrig orka leva med mig själv. Hur förtvivlat den där lilla, lilla delen som vill leva än kämpar har den inte en chans mot allt det andra.

Kl 20:00

Fick en porslinstallrik till kvällsmaten. Ville slå sönder den och göra något dumt med skärvorna, men lät bli. Istället växer frustrationen inuti. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag är så förtvivlad, krossad, söndertrasad. Jag känner mig snarare som en blodig kötthög än en människa. Jag vill just nu inget annat än att försvinna från mig själv, men hur mycket jag än försöker fly från mig själv är jag fast inuti min kropp ändå. Jag ser ingen annan utväg än att göra slut på mitt liv för att få slut på lidandet, annars kommer helvetet aldrig ta slut. Jag vet inte om jag tror på hjälp längre - ingen förstår, jag är bara less på allting och orkar inte vara delaktig mer. Det blir aldrig bra ändå, och det tar bara kraft jag inte har. Istället kastar jag in handduken och ger upp. Borta, gone. För evigt. Så är allting slut.

Kl 22:05

Har skakat i kroppen hela dagen. Haft ångest vid några tillfällen, men har inte velat ta medicin och absolut inte prata med personalen.

Kl 01:10

Vill inte sova. Vill vara vaken hela natten. Vill vara säker på att kunna sova bort halva morgondagen.