Psykolog

Jag behöver hjälp för att klara av att vara på boendet istället för på sjukhuset, men jag behöver vara på boendet för att kunna få hjälpen från öppenvård jag ska tillhöra... Det blir ett moment 22, och situationen har varit helt låst. Jag har blivit mer och mer uppgiven och ingen har vetat hur situationen ska lösas. Men nu är det uppenbarligen någon som har fått nog.

Det är bestämt och godkänt av högsta chefen att en psykolog ska komma till avdelningen och ge mig psykoterapi för att jag ska lära mig att hantera mina känslor. Jag ska alltså vara här och jobba med mig själv i några veckor eller månader - hur lång tid det nu tar - fram till dess att jag är tillräckligt stabil för att klara av att vara på boendet. Det hör inte till vanligheterna att de gör så här, men läkaren inser att det är helt omöjligt för mig att vara på boendet nu och att det kommer förbli så så länge jag inte får hjälp.

Trigger warning för resten av texten (eller i alla fall nästa stycke).

Jag är väldigt kluven. För bara några dagar sedan höll jag på att hoppa från avdelningens balkong. Jag hängde och dinglade i personalens armar fram tills mer personal från alla avdelningar kom och tillsammans fick över mig till andra sidan. Jag har verkligen helt gett upp. Ska jag plötsligt bara börja kämpa då? För ett liv jag inte vill ha? Just nu är varje sekund outhärdlig. Varje dag är hemsk, och jag vill bara försvinna. Jag ligger på botten av botten, och jag orkar inte kämpa mer. Det blir en totalkrock med att jag plötsligt ska påbörja en behandling. En behandling går ut på att överleva, när det är just det jag inte vill. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag börjar dessutom bara oroa mig för massa olika saker kring psykolog-biten; att jag får en psykolog jag inte tycker om, att läkarens skeva bild kring mina diagnoser överförs till psykologen eller att det blir som det alltid har blivit: att det känns bra de första samtalen, men sedan tar tvärstopp.

Maten har blivit jobbig, för att allt annat har blivit jobbigt. Jag känner mig stor och fet som en flodhäst när jag äter, trots att jag vet att jag egentligen inte är det. Vi gjorde en justering i matschemat i måndags som säkerligen har fått mig att gå upp i vikt, och även om jag försöker tränga undan det (och acceptera det) så tränger det sig på ändå. Varenda måltid tar emot. "Tugga, svälj, tugga, svälj, koncentrera dig inte på något annat", är mantrat som går på repeat i mitt huvud. I eftermiddag ska mamma eventuellt komma hit med sushi, beroende på om jag känner att jag klarar av det eller inte. Jag vet att jag kommer få ångest av att äta, men ska jag ändå äta kan jag lika gärna äta någonting som är gott.

Igår blev jag bältad två gånger. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och oron kring psykologen gjorde mig galen. Jag har en tendens att alltid förstora upp saker i mitt huvud tills de blir så stora att de inte längre går att hantera, och då smäller det. När jag låg fastspänd för andra gången (på kvällen) kom en av underläkarna som var jour in, som vanligtvis jobbar på avdelningen. Jag berättade om min oro för honom, och efter det kändes det lite lättare för stunden. Men sedan kom nya katastroftankar och det dåliga måendet och övermanrerade mig ändå. Hela kvällen var outhärdlig och det kändes som att jag skulle dö inifrån. Jag "gick och la mig" (jag ligger hela tiden) klockan 00:00 och somnade direkt. Idag vaknade jag klockan 07:30, och vill bara somna om igen.
Allmänt | |
Upp