Nyårsafton 2015

Nu är det nyår igen. Mat, fyrverkerier och massor av nyårslöften. Alla är så peppade och glada.

Jag ligger på botten. Det som väntar i början av året är en intensivpsykoterapi som jag absolut inge vill ha. Jag tänker inte öppna mig och släppa in en människa i mitt inre bara sådär, när personen ändå bara kommer försvinna efter cirka 12 veckor. Jag är inte den som släpper in människor på så kort tid. Och så är jag övertygad om att jag kommer misslyckas med terapin.

Och sedan kommer vi till syftet med terapin. Nämligen att jag ska bli så pass stabil att jag kan komma tillbaka till boendet. Det är bara det att jag inte vill dit längre. Det ligger mitt ute i ingenstans och jag förknippar det bara med poliser, fasthållningar och sjuksköterskor som rings dit för att ge mig injektioner.

Och så kommer vi till nästa grej. Livet. Jag vill verkligen inte leva längre. Det är ingenting som jag bara tänker när jag är i affekt, utan jag har verkligen bestämt mig. Jag har "missat" så många år av det normala livet att jag inte orkar ta igen det. Jag har inga vänner, har inte gått ur grundskolan, kan inte arbeta... Jag har aldrig ens betalat med ett kort.

Men först och främst är det för att jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag orkar inte mer. Det kommer till en gräns och sedan säger det stopp. Min framtid känns väldigt kort. År 2016 kanske blir året då jag äntligen får frid.
Morgonhimlen.
Glöm inte att följa min Instagram @dunkdunkdagbok. 
Allmänt | | 7 kommentarer

Hopplösheten

Hoppet existerar inte. Jag hade läkarsamtal igår och bad läkaren avbryta en medicinhöjning som eventuellt skulle kunna få mig att må bättre (vill poängtera att jag har haft samma medicin tidigare helt utan effekt, och att läkaren här också är inne på att helt ta bort den). Det är ingen idé att må bättre. Det blir alltid dåligt igen. Sedan är det är liksom mer "okej" att ta livet av sig om man är sämre i sitt mående. Om psykoterapi är det enda man kan behandla mig eller min depression med är det ju i princip samma sak som död, eftersom jag absolut inte vill ha psykoterapi av flera orsaker. Då finns det ju inget mer att göra. Och då är det slut.

Sista veckan i januari ska möte om psykoterapi hållas. Om jag säger att jag vägrar kanske jag inte erbjuds någonting. Ja, ni får tycka att jag är en otacksam skitunge, men det finns skäl till att jag inte vill ha terapin.

Idag går min kontaktperson på semester i tre veckor. Jag vet inte hur jag ska orka. Tre. Jävla. Veckor. Troligen blir jag helt sängliggande, vilket jag nästan helt är redan nu. Jag vet verkligen varken ut eller in.



Allmänt | | 4 kommentarer
Upp