Det går aldrig över


Jag har ett glatt skal runt mig. Inuti känner jag hopplöshet, depression, mörker, ångest, dödslängtan, vanmakt, förtvivlan och en enorm desperation. Jag vill bara dö. Jag står inte ut, och jag är så otroligt ensam. Jag känner mig instängd i ett svart helvete långt bortom det alla ser. Jag ler, men det är bara mitt skal som spelar mig ett spratt och omgivningen teater. Inuti är det ett svart vakum, smärta och kaos.

Utifrån går det inte att gradera mitt mående beroende på om jag ligger och skakar och gråter eller om jag är glad. Det stämmer inte överens med det som finns inuti, de två sidorna hänger inte ihop.

Det är för plågsamt att existera. Jag vill bara gråta, men känslorna ligger för långt in. De ligger djupt där inne och tar sakta men säkert livet av mig, kväver mig till döds. Det gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill skrika, sparka och slå, men min utsida håller ihop mig. Jag kan inte göra någonting. Ingenting kan hjälpa mig. Allt produceras inifrån. Det växer som en tumör som ingen ser.
Jag är förlorad.


En man dog på avdelningen idag, somatisk orsak. Jag känner skuld för att jag aktivt har försökt ta livet av mig så många gånger och fortfarande lever. Han hade två barn. Det borde varit jag.
Allmänt | | 12 kommentarer

Fråga/svar - bältesläggning

"Hej, tack för att du delar med dig! Måste vara fruktanssvärt att känna det du gör. Jag undrar om du orkar svara på frågor om bältningar. De är jobbiga för alla inblandade, självklart mest för dig som blivit bältad, men även för personal (tro mig). Kan du ge något råd för oss inom vården hur man kan göra det bättre? Inte din uppgift, men om du kan säga något så skulle det uppskattas. Är bältningen i sig det värsta, el blir den symboliskt för den hemska situationen? Svårt för oss i vården, vi ser folk som håller på att ta sitt liv, och om man inte hindrar dem, så lyckas det, sedan blir själva hindrandet med bältning fokus för hela diskussionen? Finns andra sätt, ibland försöker personal enbart hålla fast personen som försöker skada sig, det skall upplevas bättre för en del? Men samtidigt stor risk för skador. Vad vi än gör så blir det fel, och så blir allt fokus på själva bältningen. Jobbigt för patienter och personal och en media som frossar i detta. Hoppas du slipper hamna i bälte igen, kämpa på, ge inte upp."

Hej, och tack för att du skriver! Jag hoppas att detta kan ge dig och kanske någon annan någonting.

Jag avskyr bältesläggning, särskilt som den missbrukas och ofta används som ett hot på ett felaktigt - antagligen inte egentligen särskilt tillåtet sätt. Jag har blivit bältad för att jag enbart gråtit, och på den förra avdelningen jag var på lät de bältessängen stå precis utanför mitt rum för att kunna ta till den så lätt som möjligt. Jag har blivit bältad 262 gånger. All bältesläggning har gjort att det blir svårt för mig med vardagliga situationer som att höra ordet "bälte", sitta fastspänd i en bil, höra någon på film som skriker så som jag har gjort när jag har blivit bältad, använda kläder som jag har haft när jag har bältats och annat som på något vis kan dyka upp och påminna om bältesläggning. Det händer att jag drömmer mardrömmar på nätterna. De flesta bältesläggningar förtränger jag till stor del i samma stund som jag släpps ur bältessängen, om inte innan, för det blir så hemskt att hjärnan stänger av och inte kan tänka på det. Jag kan totalt blockeras, hamna i en helt annan värld, uppleva saker som inte finns, se, höra och känna saker som inte finns, och efteråt minns jag nästan ingenting av det som egentligen har hänt - för jag "var ju inte där" - jag dissocierade.

Jag har heller ingen tillit till vårdpersonal som har varit med och bältat mig, eller vårdpersonal över lag. Jag klarar inte av att stänga dörren till mitt rum av rädsla för att extravaket ska hoppa på mig utan att någon på avdelningen märker vad som händer och om jag skriker. Jag vet logiskt sett att det antagligen inte inträffar, men känslan är att jag är har en djup skräck för det ändå.

Jag HATAR bältesläggningar.

Dock ligger jag faktiskt hellre fastspänd i en bältessäng än med tre svettiga gubbar över mig som vrider mina kroppsdelar i onaturliga vinklar, snabbt tappar tålamodet och vräker ur sig kränkande eller olämpliga kommentarer och svordomar, blir hårdhänta så att jag får ont och skadas och flåsar mig i ansiktet. Det blir ett ännu mer påtagligt och personligt övergrepp än att vara bältad, och jag upplever det ännu värre. Dessutom skadar jag personalen när jag försöker ta mig loss, och det är inte bra för någon.
Notera dock att långt ifrån alla känner som jag i det här avseendet, och kanske mycket hellre blir fasthållna än bältade.

På Island har bältesläggning varit förbjudet sedan 30-talet, men man använder varken mer våld eller tvångsmedicineting. Personalen har en annan typ av utbildning. Detta tycker jag är väldigt intressant.

Nedan har jag samlat några saker som man som personal kan tänka på när man bältar någon (läs: mig) för att lindra obehag, skräck och lidande:

Se till att bältningen blir värdig. Svär inte åt mig, skrik inte åt mig, skratta inte åt mig, skäll inte på mig, prata inte nedlåtande över huvudet på mig och be mig inte på ett otrevligt sätt att "skärpa mig för att inget blir bättre av att jag håller på så här" när det är kraftig ångest som styr mig. Saker i stil med detta gör att relationen till er totalt förstörs och att mitt förtroende till er raseras. Jag vill inte ha någonting mer med er att göra efteråt när ni behandlar mig så här.

Var noggranna med att ingenting gör ont. Gör det det, förvärras situationen avsevärt och bältningen blir betydligt mer skrämmande. Var inte mer hårdhänta än nödvändigt.

Var vaksamma. Observera hela tiden hur jag ter mig under bältningen och försök läsa av om jag reagerar negativt på något (smärta, obehag, något som någon säger etc) som gör mig mer ledsen, rädd, arg eller något annat. Försök att rätta till det i så fall.

Berätta för mig vad som händer under tiden jag blir bältad och vilka som är i rummet. Det är inte säkert att jag hör, men kanske gör jag det. Det är obehagligt när jag inte vet vad som händer.

Lämna mig inte ensam i rummet. Det är till och med olagligt.

Dra för allt i världen upp byxorna på mig efter en injektion som jag får i ena skinkan när jag ligger fastspänd och inte kan göra det själv.

Jag vet att en del vill ha ett täcke eller lakan över sig för att det ska kännas mindre utlämnande, vilket nog kan vara jättebra. Personligen tycker jag inte alls om det, för det blir alldeles för varmt och jag känner mig instängd och klaustrofobiskt fången under det. Försök att på något sätt ta reda på eller läsa av vilket som blir "bäst" - med eller utan täcke. Fråga om det går.

Försök i en lugn situation efteråt ta reda på vilket som blir "minst värst" för mig av att ligga på mage eller rygg, IFALL jag i framtiden skulle bältas igen. Skriv in detta i journalen. (Jag ligger alltid på mage. När jag har blivit sondmatad har jag varit tvungen att ligga på rygg för att göra sondmatningen möjlig.)

Ligger jag på rygg gör det ont om mina armar bänds upp och spänns fast bakåt i huvudhöjd. Spänn i så fall fast dem ner längs med min kropp istället.

Sätt upp mitt hår i en tofs så att jag inte andas in det om jag skriker. Eftersom jag sitter fast kan jag inte ta bort håret själv, och det känns som att jag ska kvävas när jag får det i halsen. Det leder till total panik. Titta runt mina handleder och se om jag har en hårsnodd, och lägg fram som förslag att avdelningen köper in hårsnoddar så att det alltid finns. Finns det ingen hårsnodd att få tag på, så håll åtminstone koll på håret så att det inte hamnar i mitt ansikte.

Behåll lugnet runt mig. Om personalen är uppvarvad och orolig smittar det av sig på mig och jag kan omöjligt lugna ner mig.

Försök få kontakt med mig om det inte på något vis verkar olämpligt i stunden. Jag kan behöva aktiv hjälp från personalen för att kunna lugna mig och bryta tillståndet och "komma tillbaka". Prata lugnt med mig och vidrör mig eventuellt genom att till exempel stryka mig över ryggen, detta kan hjälpa mig att inte helt försvinna in i mig själv. Var dock uppmärksam på att det inte blir obehagligt för mig, sluta i så fall med detsamma. Sitt gärna i en stol bredvid mig så att vi kommer i samma höjd. Det kanske inte går att få kontakt med mig med en gång om jag har kraftig ångest, men avvakta i så fall en liten stund och försök på nytt senare. Fråga mig efteråt hur jag upplevde det, om det var bra eller dåligt så att ni vet vad som ska göras nästa gång om det händer igen. Jag kanske rent av bara vill vara i fred.

Erbjud samtal efteråt och prata om det som har hänt, om inte med en gång så kanske senare eller vid annat tillfälle. Vill jag inte detta måste det dock accepteras. (Jag vill så gott som aldrig prata om det.) Det är viktigt att tänka på vem som pratar med mig. Det kan bli väldigt konstigt om det är "förövaren" (den som har bältat) som ska sitta och stötta mig när det känns som att jag varit med om ett övergrepp, inte minst om bältningen har skett på ett dåligt sätt. Har en person som jag däremot känner mig trygg med varit med, som kanske har bemött mig bra och stöttat under bältesläggningen, kan det fungera ändå. Det kan vara bra för mig att till exempel få återberättat vad som har hänt och att få ge min version av det hela. Det är förhoppningsvis värdefullt för både mig och personalen att samtala kring det, men det förutsätter att jag blir lyssnad på och inte överkörd. Mitt tips är att ta reda på bland annat detta:
- Vad som utlöste bältesläggningen
- Hur den hade kunnat undvikas
- Vad som varit "bra" och "dåligt"
- Hur det upplevdes
- Hur jag vill ha det om det händer igen
-Och framför allt bara låta mig prata av mig

På förra avdelningen jag låg på bestämdes det att min kontaktperson som jag tyckte väldigt mycket om inte skulle vara med när jag bältades, för att vi fortfarande skulle kunna prata med varandra efteråt och för att jag skulle kunna ha någon att att få stöd av och prata av mig med, som i sin tur kunde prata med de andra när inte jag förmådde mig att göra det. Det fungerade väldigt bra.

Skuldbelägg inte. Efter bältesläggningar har personal och läkare överöst mig med dåligt samvete och sagt att "jag måste tänka på personalen som mår dåligt av att behöva bälta mig". Det måste vara fruktansvärt som personal att behöva spänna fast någon som inte vill och ligger och gallskriker och kastar sig fram och tillbaka med hela kroppen - jag skulle INTE vilja göra det, men i dessa lägen är jag de flesta gånger inte vid fullt medvetande och har inte en chans att styra vad jag gör. Att ge mig dåligt samvete förändrar inte min förmåga att sansa mig, men det får mig att må ännu värre över bältesläggningen.
Att som personal uttrycka att man inte tycker om att ta till bältning och att skuldbelägga är däremot två helt olika saker. Man kan lägga fram det på olika sätt, och att på ett konstruktivt sätt förmedla till mig att man faktiskt inte tyckte att det kändes bra att bälta mig, kan vara väldigt bra för mig att höra.

Sist men inte minst: En bra sak att tänka på är att behandla den som ligger i bältessängen som du själv skulle vilja bli behandlad eller som du skulle vilja att ditt barn, syskon eller annan närstående skulle bli behandlad i samma situation. 

-----------------------------------

Jag har pratat med bland annat Barnombudsmannen, barn- och äldreministern och i radio (Verkligheten i P3 och P1-morgon) om bältning. All kunskap och erfarenhet som kan spridas, förutsatt att man orkar, tycker jag ska komma ut. Idag är jag ganska öppen.
Allmänt, Frågor och svar | | 5 kommentarer

DET ÄR EN SÅDAN DAG

Ingen vägning idag. Jävla skit.

Har haft det riktigt jobbigt ett tag, efter att det varit bra. I fredags blev jag bältad två gånger.

Mamma är och tittar på boendet.

Allt är svart. Hopplöshet och förtvivlan skriker. Jag borde vara glad och spänd på boendet, men grundstämningen är för låg. Skratt ligger hela tiden nära till hands som ett försvar, men är mekaniskt styrt av smärta och vilseleder omgivningen. Inuti går jag under. Det känns som att jag håller på att dö inifrån. Självmordstankar och självmordsplaner haglar över mig och blir så verkliga att jag tror att det är på riktigt.

Monster kommer snabbt mot mig. Jag stängs av. Jag försvinner. Vet inte vad som händer, försvinner till en annan värld. Kan inte förklara. Hör röster. Hjälp mig. Min kropp delas mitt itu.

Har försökt prata med personalen, men det är hopplöst. Inget hjälper. Jag blir inte förstådd, som vanligt. Jag är så uppgiven så det liknar ingenting.

Senare.

Angående boendet så måste de anställa 5-6 nya personal om jag ska kunna flytta dit. Om de gör det, så tar det ca 1,5-2 månader.
Allmänt | | 6 kommentarer
Upp