DET ÄR EN SÅDAN DAG

Ingen vägning idag. Jävla skit.

Har haft det riktigt jobbigt ett tag, efter att det varit bra. I fredags blev jag bältad två gånger.

Mamma är och tittar på boendet.

Allt är svart. Hopplöshet och förtvivlan skriker. Jag borde vara glad och spänd på boendet, men grundstämningen är för låg. Skratt ligger hela tiden nära till hands som ett försvar, men är mekaniskt styrt av smärta och vilseleder omgivningen. Inuti går jag under. Det känns som att jag håller på att dö inifrån. Självmordstankar och självmordsplaner haglar över mig och blir så verkliga att jag tror att det är på riktigt.

Monster kommer snabbt mot mig. Jag stängs av. Jag försvinner. Vet inte vad som händer, försvinner till en annan värld. Kan inte förklara. Hör röster. Hjälp mig. Min kropp delas mitt itu.

Har försökt prata med personalen, men det är hopplöst. Inget hjälper. Jag blir inte förstådd, som vanligt. Jag är så uppgiven så det liknar ingenting.

Senare.

Angående boendet så måste de anställa 5-6 nya personal om jag ska kunna flytta dit. Om de gör det, så tar det ca 1,5-2 månader.
Allmänt | |
#1 - - Christian Brandin:

Åh fina fina du, vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig<3 Varför förstår de inte???

Svar: Jag vet inte. Jag har alltid blivit missförstådd och misstolkad. Det tog lång tid innan en fantastisk läkare till slut bröt isen och förstod mig på djupet, kunde sätta rätt diagnoser. Jag ler när jag mår dåligt och vilseleder omgivningen, och ingen (typ personal) lyssnar på vad jag faktiskt säger när jag berättar hur det egentligen ligger till. Det är i princip bara läkare som har kunnat förstå mig och göra korrekta bedömningar. Jag är väl komplicerad.
Lisa

#2 - - Frida:

Vad är ditt problem egentligen? Om man går till botten med allt?

Svar: Hur menar du?
Lisa

#3 - - Bella:

Jag hoppas det blir så bra som möjligt för dig! Tänker på dig gumman!

<3

Svar: Tack, Bella. <3
Lisa

#4 - - Frida:

Ja alltså, om det är depression, vad kommer den av i så fall? Eller om det är nåt annat? Bara nyfiken

Svar: Det är ingen depression. Jag mår som under en depression, men en depression ska vara i minst två veckor, men nu för tiden (förmodligen för att jag medicinerar) varar det inte så länge. Blir verkligen inte klok, varför kan jag inte bara få en riktig jävla depression som man kan göra någonting åt liksom, istället för dessa skiftningar? Jag vet inte varför det blir så, har svårt att hitta någon orsak. Just nu skyller alla på den osäkra situationen kring boende, men jag tror att det hade varit så här ändå för det är inte första gången.
Kram
Lisa

#5 - - Anna:

kan du inte blogga mera? så intressant att läsa de tycker nog inte bara jag utan alla
underbar blogg men tragiskt för de du går och gått igenom

Svar: Tack, fina du. Jag bloggar faktiskt hyfsat glest bland annat just för att jag tror att ändå ingen vill läsa. Jag blir oerhört glad av din kommentar.
Kram
Lisa

#6 - - Frida:

Känner igen det där lite. Kan du inte få ett eget boende då?

Svar: Boendet jag väntar på och hoppas på att få komma till är en helt egen lägenhet med personal dygnet runt. Jag skulle inte klara ett "vanligt" boende utan personal, om det var det du syftade på.
Kram
Lisa

Upp