"Lisa, du har en psykisk sjukdom. Och jag är rädd att din depression inte kommer sluta förfölja dig."

Idag för fyra år sedan försökte jag ta livet av mig för första gången. Jag proppade i mig en stor mängd tabletter samtidigt som jag sprang från lägenheten för att springa bort för alltid. Några poliser hittade mig inlåst på en offentlig toalett några timmar senare och ringde ambulans. Jag stretade emot kraftigt, men någonstans här försvann jag och minns inte mer.
Dagen därpå vaknade jag upp och befann mig i en sjukhussäng. Jag fördes tillbaka till BUP-akuten, som jag precis hade skrivits ut från efter att ha tvångsvårdats för min anorexi, och blivit totalt missförstådd och fallit mellan stolarna. Jag var helt förstörd och ville bara dö. Samma dag strömmade det in muntra "Grattis på 15-årsdagen"-sms och sms från min klassföreståndare och skolsköterska som hade fått reda på vad som hänt, som skrev att de såg fram emot att få mig tillbaka i skolan. Det kändes helt absurt.

Jag var på avdelningen i en månad och möttes av personalens kommentarer som "Men du mår ju inte dåligt" och "Du ska väl inte vara här". Jag blev och mer och mer deprimerad, och när jag skrevs ut från avdelningen mådde jag värre än när jag kom dit.

En och en halv månad senare blev jag inlagd på en korttidsvårdsavdelning. Då var jag helt apatisk. Det hade inte fungerat i skolan, hemma eller i öppenvården och jag hade gått ner mig fullkomligt och rasat i vikt. En knapp vecka innan jag blev inlagd hade helt slutat äta och några dagar senare slutat dricka. Jag låg min säng i ett mörkt rum och svarade inte på tilltal, orkade knappt vända mig om i sängen och vägrade låta något passera mina läppar. Dagen efter jag kom dit fick jag tvångsvård, blev inlagd på barnmedicin med dropp, fördes sedan tillbaka till korttidsvårdsavdelningen och började sedan sondmatas. Allt var totalt beckmörkt.
En dag drog jag ut sondslangen och blev körd till BUP-akuten där jag blev lagd i bältessäng för första gången. Efter några dagar fick jag komma tillbaka till korttidsvårdsavdelningen.

Jag var på korttidsvårdsavdelningen i 5 veckor innan jag rymde och försökte ta livet av mig igen. Under tiden jag hade varit där hade jag hunnit börja äta själv, men allt var fortfarande svart. Jag blev inlagd på BUP-akuten ännu en gång och den här gången förstod de allvaret. Jag fick en fantastisk läkare som lyssnade på mig och tog sig tid. Hon var den första som förstod att jag hade en bakomliggande svår psykiatrisk problematik och en affektiv sjukdom som ger mig återkommande djupa depressioner som min kropp producerar själv. Ganska snart började hon misstänka att jag var bipolär.

Efter ett tag (en och en halv månad?) skrevs jag ut från BUP-akuten. Det började gå utför med en gång.

Tre månader senare skulle jag bli inlagd igen för att påbörja en 20 månader lång inläggning med bältesläggningar, tvångsmatning, utredningar, medicinering, depressioner, ECT, hopplöshet, tvångsvård, frivillig vård, humörsvängningar, diagnoser, dissociationer och en ny vän.
Allmänt, Historia | |
#1 - - Christian Brandin:

Det som är starkast för mig när jag läser det här är att även om du försökt ta livet av dig så finns det en sån jävla fighter i dig som ändå inte ger upp! Och trots dina själsliga problem och konflikter med dig själv och andra så har du en sån stark aura som vill kämpa sig igenom och vill fortsätta leva!

För det känns som att du egentligenÄLSKAR livet och många saker i det! Och jag sitter här och gråter till din text nu för att du berör mig så djupt in i själen! Om det gick skulle jag skicka tusen varma kramar till dig! Kram!

Svar: Men åh, vad fin du är. Tusen, tusen tack. Men det har knappast varit ett frivilligt kämpande och jag har avskytt livet.

Stor kram
Lisa

Upp