Man blir inte frisk bara för att man går upp i vikt

Någonting jag är så otroligt trött på är alla som tror att man blir frisk från en ätstörning bara för att man har nått sin målvikt. Jag vet att det handlar om okunskap, men jag blir ändå SÅ JÄVLA TRÖTT. För mig är det INTE så. Under min 13-månadersinläggning på en akutvårdsavdelning gick jag upp 12 kilo på drygt tre månader, men jag blev inte frisk för det - precis som alla andra gånger jag varit inlagd. På en akutvårdsavdelning tar man bara det AKUTA, alltså att så snabbt som möjligt få upp den sjuka i vikt (för att egentligen skriva ut personen direkt efteråt), men en ätstörning sitter huvudsakligen i huvudet - och det är ett jävla hästjobb man har framför sig för att lyckas fungera normalt när man en gång blivit sjuk. Och för egen del har jag dessutom en Asperger-problematik som förstärker ätstörningen och gör den ännu svårare att bli av med.

Jag är fortfarande fobiskt rädd för att gå upp mer i vikt, och gör allt jag kan hela dagarna för att katastrofen inte ska inträffa. 

Jag har rörelsetvång och kan inte ens gå till bilen utan att tänka på förbränning. Jag kan heller inte be någon annan att hämta något som står några meter bort, för då känner jag mig lat och som att jag "missar att förbränna kalorier". Om jag går utomhus ser jag till att alltid gå omvägar, hur små de än är. Får jag inte röra mig så mycket jag vill på en dag mår jag så dåligt att det där och då känns som att jag inte orkar leva.

Jag är rädd för mat. Detta resulterar i att jag inte kan lägga upp min mat själv på tallriken, för hur jag än bär mig åt slutar det med viktnedgång. Uppläggningen får någon annan sköta, och den personen måste vara NOGGRANT upplärd i hur det ska gå till, annars vågar jag inte äta. Maten läggs upp utifrån ett matschema där allt mäts upp med decilitermått efter en lista där det står hur mycket det ska vara av varje sak.

Mina hunger- och törstsignaler fungerar inte, och det gör att jag inte KAN äta efter dem. Och eftersom rädslan för viktuppgång är så stark kan jag heller inte att äta efter sunt förnuft (för då blir det automatiskt för lite mat), och därför måste jag verkligen äta efter matschema.

Jag äter på fasta tider, och ruckas de för mycket mår jag jättedåligt.

Jag är livrädd för en hel rad olika livsmedel och maträtter som jag inte kan äta.

Jag klarar inte av att äta utöver mitt matschema, bortsett från att dricka max två koppar svart kaffe om dagen och ibland tugga 1-2 tuggummin.

Jag kan äta sushi ute, beroende på vad jag väger just då och att det inte är för stora sushi-bitar. När det kommer till annan "ute-mat" är det tvärstopp.

Jag dricker tvångsmässigt vatten som en galning av rädsla för att få vätskebrist. I mitt huvud skulle vätskebrist betyda något eller några hekton mindre på vågen, som jag istället skulle tvingas gå upp i fett.

Jag väger mig under kontrollerade former en gång i veckan, alltid på morgonen. Kvällen innan måste jag ha druckit samma mängd vatten varje gång, trots att jag kissar direkt före vägningen. Jag måste även alltid ha samma halsband på mig, och vågen måste alltid stå på samma plats.

Får jag bara möjlighet saltar jag min mat så att den blir oätlig. Tack och lov är det bevakat och under kontroll just nu...

Jag har jättemycket konstiga saker för mig hela dagarna, och jag tänker på mat, kalorier och förbränning nästan hela tiden. Det går inte fem minuter utan att det cirkulerar i mitt huvud. Jag kan inte koncentrera mig på saker som filmer, bio, konversationer eller annat. Tankarna är någon helt annanstans än där de egentligen ska vara. Det är verkligen ett heltidsjobb att ha en ätstörning. Jag kan drömma om mat på nätterna. Den styr nästan alla val jag gör i vardagen, för allting handlar bara om att inte gå upp i vikt.
Hade jag inte haft de där personerna som lägger upp maten åt mig och begränsar hur mycket jag får röra på mig hade jag garanterat tappat alla de där 12 kilona jag gick upp igen. Så snälla - man blir inte frisk bara för att man går upp i vikt. Det är inte så enkelt. Däremot är det en förutsättning för att bli frisk, och ett stort första steg.
Allmänt | | 2 kommentarer

Dissociationer

Har haft jobbiga dissociationer. Min hjärna blev så överbelastad att jag inte längre kunde tänka, så plötsligt började jag tänka med en annan hjärna, som fanns utanför min kropp, och på den hjärnan stod det tre små människor. Massa föremål spelades upp som en film framför mig som jag blev en del av och var helt inne i, och jag kunde verkligen inte bryta det och komma tillbaka till verkligheten. Jag låg och pratade högt med någon (som inte fanns) rakt ut i luften fram tills personalen lyckades stoppa i mig medicin och prata med mig så att jag inte försvann.

Tidigare på dagen hade jag läkarsamtal. Jag skulle egentligen åkt tillbaka till boendet i morgon, men både läkaren och boendet tycker att jag är för instabil. Eftersom omställningen till boendet blev alldeles för svår för mig, även om boendet i sig egentligen är jättebra, är tanken att jag ska börja med växelvård. Det innebär att jag är varannan vecka på boendet och varannan vecka på sjukhuset.

Jag har gått med på att ta Stesolid (lugnande medicin) stående varje dag kl 14 för att motverka de dagliga bältesläggningarna som systematiskt har skett på eftermiddagarna. Uppenbarligen klarar jag inte av att ta min vid behovs-medicin. Jag har även gått med på att höja min Seroquel till 400 eller 600 mg, förutsatt att jag inte går upp i vikt av den.

Nu är jag helt slut. 
Allmänt | | En kommentar

Monster

Tänk dig att du är inlagd med tvångsvård på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Du har dygnet runt-övervakning - får inte ens gå på toaletten ensam. Du är ledsen och sitter på din säng och gråter. Du gråter för att allting känns så himla hopplöst. En av de ytterst få ur personalen du har förtroende för sitter bredvid och håller om dig. Plötsligt skymtar du något grönt som kryper upp ur golvet i ett hörn i ditt rum. Hjärtat bankar till. Du tappar andan och blinkar för att se om du verkligen sett rätt. Det är ett litet elakt monster. Det börjar kravla sig fram ännu fler längs golvet vid väggarna. Långsamt kommer de upp och emot dig. De är ungefär en halv meter höga, tjocka, gröna och vårtiga med små horn på huvudet. De har stora ögon och små tår där de tjocka benen slutar. De kravlar sig fram på huk på alla fyra. Allt står still i din hjärna en millisekund. Sedan skriker hela kroppen: FLY!

Du kastar dig upp ur sängen, varpå personalen som hållit om dig reflexmässigt kastar sig runt hela dig och ropande frågar vad det är som händer. Hon håller fast dig, och ganska snabbt kommer ännu fler personal och gör samma sak. Du fäktar med hela kroppen för att komma loss och ut ur rummet bort från de hemska monstren, men på något sätt hamnar du på mage i din säng med personal liggande över dig. Där ligger du och skriker och försöker förklara varför du måste ut ur rummet, men ingen förstår allvaret i situationen eller vad du menar. Du är fullkomligt livrädd. Monstren är på väg att skada dig, men du kan inte komma undan dem. 

"Ett, två, tre!" Personalen lyfter upp dig och flyttar över dig till bältessängen, som du inte ens har märkt rullats in i rummet. Att hela du gör motstånd hjälper inte. De lyckas spänna fast dig ändå. Väl inne i bältesrummet ligger du och gråter hysteriskt. Monstren följde inte med in, men ganska snabbt börjar de ändå flyga ut från väggarna. Var du än är förföljer de dig. Ingenstans kan du vara trygg. Hur du än kämpar kommer du inte undan. Du kan inte få kontroll över situationen. 

En sjuksköterska kommer in i rummet. Hon säger att du ska få en injektion. Du får en spruta med läkemedlet Haldol i en skinkan.

Du kan inte sluta gråta. Monstren fladdrar runt dig i luften. Du kan inte förflytta dig någonstans. Du sitter fast. Ingen personal förstår vad det är som händer. Du är helt utlämnad till monstren. Du är paralyserad av skräck. Tiden bara går. 

Trött och utmattad slutar du till sist att snyfta. Monstren har dragit sig tillbaka. Sjuksköterskan kommer tillbaka. Trots att monstren inte är helt borta, och du fortfarande är lätt orolig, lyckas du prata dig till att bli släppt ur bältessängen. Men hopplösheten finns kvar. Monstren kommer att komma tillbaka. Det gör de alltid. Du har blivit lagd i bälte igen, och du skäms över det. Det var den 297:e gången.
Allmänt | | 6 kommentarer
Upp