Vila i frid

Sent igår kväll somnade min fina farfar in. Mardrömmen jag fasat för i hela mitt liv. Han är den första nära personen som går bort för mig. De andra, ytterst få personerna som dött, har varit lite mer på håll. Jag skulle ha åkt till Oslo och sjungit för honom på hans sjukhem för ett år sedan, men istället blev jag själv sjuk och allt fick ställas in. Sista gången jag träffade honom var i slutet av december 2013. Han var väldigt dålig, så jag bestämde mig för att åka dit. Han hade haft både cancer, lunginflammation och blodförgiftning på samma gång, och hade verkligen varit nära att stryka med, så jag visste inte alls i vilket skick han skulle vara när jag kom dit. Jag minns den lite nervösa, spända känslan när vi stod i den stora hissen på väg upp - jag hade inte en aning om vad som väntade på hans rum. Men när hissdörrarna öppnades satt han där! Han satt där och väntade, och i samma stund som vi såg varandra hoppade han till av glädje! Han blev så glad att han helt tappade kontrollen över sin reaktion, och jag reagerade troligen likadant. Vi båda höll på att börja gråta. Det är bland de finaste ögonblicken jag minns i mitt liv.

Nu är han borta. Jag lever i något slags förnekelse. Jag känner ingenting. Jag är inte ledsen och tänker knappt på det. Det bara knackar på då och då, i ytterst korta stunder, men då slår jag bort det och fortsätter som om ingenting har hänt. Jag är bara tom. Helt tom. Jag är livrädd för vad som händer när det verkligen kommer ikapp. Tänk om jag blir så ledsen att jag aldrig blir glad igen. Samtidigt vet jag att det här är en del av livet. Något som alla går igenom, många gånger, fast med olika personer. Och folk blir glada igen. De blir faktiskt det, och de överlever. De tar sig igenom det. Och det kommer jag också att göra.

Jag tänker i alla fall minnas honom med glädje - inte med sorg. Han har alltid gett mig glädje, och det förändras inte bara för att han är död. Jag är så otroligt glad att jag fick en så fin farfar.

I morgon flyttar jag!
Allmänt | | 4 kommentarer

Utskrivningssamtal

Idag, fredag, har jag haft mitt utskrivningssamtal, eftersom jag flyttar på söndag. Utskriven blir jag officiellt den 11/6, då saker kring mitt ÖPT inte är klara ännu, men för det behöver jag inte återvända till avdelningen. Villkoren för mitt ÖPT kommer vara att jag:
1. Måste ta mina mediciner
2. Måste äta
3. Måste sköta mina kontakter hos öppenvården

Det här har varit en fruktansvärd inläggning. Jag har inte fått hjälp med någonting annat än min ätstörning (för att det var den jag lades in för), som har varit stabil sedan augusti (!!!), men allt annat - som är det som har gjort att jag blivit kvar så länge, i kombination med att socialtjänsten är långsamma - har de bara helt och hållet struntat i. Och när det sedan har tagit sig uttryck på olika sätt, har jag bara blivit missförstådd och bemött med arga miner, och blivit utsatt för tvångsåtgärd efter tvångsåtgärd som har förstört mig. Jag har känt mig som ett problem som nästan ingen orkar med. Det är bara min fantastiska kontaktperson och en till som inte har gett upp.

Jag har blivit bältad 165 gånger sedan jag kom hit, vilket gör att det blir 286 gånger totalt sedan jag var inlagd på BUP. Ofta tänker jag att det inte är så farligt - att jag är löjlig som ibland mår dålig över det, men någonstans sätter det djupa spår i själen. Det kryper fram när jag minst anar det. Mina dissociationer har blivit mycket värre det här sista året.

Nu är dessa knappa 13 månader i alla fall snart slut. Jag räknar nästan ner timmarna. Det ska bli så otroligt skönt att skrivas ut. Jag kommer inte sakna avdelningen. Inte alls. Vill bara glömma och gå vidare, även om jag vet att det inte fungerar så. Det här är istället ytterligare en sak som jag måste bearbeta. Min kontaktperson kommer jag hålla kontakten med.

Jag hoppas att det här blir bra.
Allmänt | | 3 kommentarer

Flyttstress

Maten är tuff. Jag ligger precis på den övre viktgränsen vi kommit överens om att jag ska få ligga under, och det är INTE läge att passera den och börja göra ändringar i matschemat nu. Inte i samband med flytten när det jag redan måste lägga all kraft jag har på att klara mig igenom den. Om någonting måste vara stabilt när jag flyttar så är det maten.

Jag har under en tid känt att jag vill sluta med mina mediciner tvärt. Dels för att jag är instabil så att humöret nu svänger, och hade jag inte haft mina stämningsstabiliserande skulle jag troligen kunna varva upp vilket hade varit skönt - men medicinerna gör att jag inte kan. Det är precis som när man håller på att nysa utan att det går, då vill man bara att det bryter ut. Så är mitt mående. Jag varvar upp, men inte tillräckligt, och det är fruktansvärt att ligga i något mellanläge och bara pendla när kroppen egentligen vill reagera på ett annat sätt. Jag vill bli dunderuppvarvad eller hypoman och bara känna mig euforisk och bli oslagbar. Om jag mår lite bättre kan jag ju lika gärna må jättebra, eller hur?

Största anledningen till att jag vill bli uppvarvad eller hypoman är dock egentligen inte det. Det är för att överleva flytten. Är jag uppvarvad klarar jag allt, och flytten kommer bli så fruktansvärt jobbig. Jag vet verkligen inte om jag pallar. Jag vill inte sluta med medicinerna för alltid, utan bara så att jag blir uppvarvad under själva flytten, och därefter börja ta dem igen och bli stabil. Men det går inte. När jag skrivs ut kommer jag få ÖPT, alltså tvångsvård i öppenvården. Då bestämmer läkare vilka "regler" som ska gälla när jag är utskriven, och följer jag inte dem läggs jag in med LPT (tvångsvård på sjukhus) direkt. Jag vet inte exakt vad som kommer gälla för mig, men en av sakerna kommer vara just att jag måste ta mina mediciner. Så jag kan inte sluta. Får helt enkelt ta till en annan plan.

Min kontaktperson försöker få mig att inse mina begränsningar, men jag kan inte acceptera att det finns så mycket jag inte klarar av. Jag säger heller inte självmant till när jag mår dåligt, för då måste jag erkänna det för mig själv - och allt måste vara perfekt.

Nästa vecka ska jag på nattpermission till boendet två nätter. Ser verkligen fram emot det. Första natten stannar min kontaktperson över, och andra natten sover jag där ensam med boendets personal, och blir sedan hämtad av någon från sjukhuset. Det är nervöst, men upplägget känns bra. Förhoppningsvis får jag dit lite möbler jag har ställt i pappas källare också.

Hoppas nu att ingenting går snett.
Allmänt | | 5 kommentarer
Upp