En liten pusselbit i min ätstörning

Mat har varit svårt för mig hela livet. Hungerkänslor har aldrig riktigt förstått mig på. När jag var liten var jag aldrig hungrig när de andra i familjen åt, men när mina föräldrar sedan hade dukat av kom jag och ville äta. Självklart blev mina föräldrar irriterade och jag skämdes varje gång, och någonstans redan där började väl mat vara någonting negativt laddat.

När jag började skolan gick jag på en friskola. Där lagades maten i ett kök och blev sedan körd till klassrummen där vi åt vid våra bänkar, och läraren delade ut maten medan vi stod på led. Jag var alltid den som gick sist fram till ledet för att inte verka glupsk. När jag var hemma hos vänner valde jag alltid att vänta på kompisens rum när de andra åt, för jag ville åter igen inte verka glupsk och jag var rädd att de skulle tycka att jag såg konstig ut när jag åt.

När vi började årskurs 6 fick vi börja gå till Willys som låg i närheten, vilket resulterade i att nästan ingen längre åt skolmaten. Läraren uppmuntrade till att vi skulle äta skolmaten, men man fick liksom göra som man ville ändå. Då kände jag mig jätteäcklig om jag var nästan den enda som åt i skolan, så gångerna jag gjorde det blev färre och färre. Till slut åt jag ingenting eller bara lite sallad. Jag förstod inte att mina vänner fick i sig annat av det de köpte i affären.

När jag kom hem från skolan var jag ofta hungrig och "åt ikapp" (inte hetsåt) det jag inte hade ätit i skolan. Oftast hade jag inte ätit någon frukost heller. Detta ledde till outhärdlig ångest som gjorde att jag stoppade fingrarna i halsen och spydde upp allting. Det här var mest i årskurs 7, och skolsköterskan märkte att jag inte riktigt hade följt min viktkurva. Jag fick börja väga mig hos henne en gång i veckan. Samtidigt gick jag på BUP av helt andra orsaker, och även om jag tydligt hintade om att någonting inte var som det skulle, berättade jag aldrig hela sanningen. Jag vågade inte, för jag skämdes. Samtidigt kunde det gå fem dagar i rad utan att jag åt någonting överhuvudtaget.

Till slut stod jag inte ut mer. Sommaren mellan sjuan och åttan rasade jag i vikt, och fortsatte rasa i vikt under terminen. I början av december blev tvångsinlagd för anorexia för första gången, och fler gånger skulle det bli.

Jag har många gånger funderat över om det hade kunnat bli annorlunda, men i slutändan tror jag inte det. Jag hade blivit sjuk oavsett för det fanns många andra faktorer som spelade in. Däremot kan jag vara väldigt besviken på skolan och BUP. Att skolan inte gjorde mer - till exempel kontaktade BUP eller mina föräldrar när min viktkurva sviktade, eller var hårdare med att eleverna skulle äta SKOLMATEN framför annat. Men framför allt att BUP inte tog mina hintar på allvar. Nu kan jag bara kämpa vidare.

OBS: gammal bild.
Allmänt | | 3 kommentarer

Döden och jag

Allt är becksvart. Det är som ett konstant mörker som hänger över mig hela tiden och inte försvinner någon gång under dagen. Det spelar ingen roll vad jag gör eller var jag befinner mig, det hänger över mig ändå.

Idag blev jag bältad efter lunch. Jag vet inte hur många gånger jag är uppe i nu, men det är en bra bit över 400 gånger.

Självmordstankarna skriker. Jag försökte varna personalen i förmiddags och mamma ringde till avdelningen efter en sms-konversation, men jag stod inte ut och det slutade illa ändå.

Jag är inte ett dugg motiverad till någon jävla intensiv-psykoterapi som läkaren säger att jag ska få. Släppa in en människa och öppna mig och skapa ett förtroende för en kort tid för att sedan bara klippa bandet. Fan heller. Jag vill inte ha någon jävla psykoterapi - jag vill inte ens leva. Det finns hundratals människor som skulle göra vad som helst för att få min chans. Satsa på någon som vill få ett drägligt liv istället. Inte på någon som till varje pris bara vill dö.
Allmänt | | 4 kommentarer

Ingen ork

Läkaren har bestämt att jag ska få psykoterapi här på avdelningen av någon behandlare som kommer från öppenvården, eftersom det inte går att skriva ut mig. Jag är så EXTREMT omotiverad. Jag kan ju inte kämpa för ett liv när jag bara vill dö. Jag kommer i alla fall bli kvar här i ett par månader till. 

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag vandrar omkring i ett svart hål och tänker bara på döden. Läkaren anser inte att jag är deprimerad, utan att det ligger i min personlighet, men min kontaktperson märker stor skillnad på mig och tycker att jag har något slags depression ändå. 

Jag stötte bort henne i två dagar innan hon tvingade mig att sätta mig ner och prata med henne. Efteråt kändes det mycket bättre och jag är så tacksam över att ha henne, men problemet med att jag inte står ut när hon inte är här kvarstår. Jag vet inte vad jag ska göra.
Allmänt | | En kommentar
Upp