Det här gör så jävla ont
Jag är förtvivlad. Det handlar om min kontaktperson här på avdelningen. Jag tycker om henne så himla, himla mycket. Jag kan inte ens beskriva hur viktig hon är för mig. Hon ger mig trygghet, kramar, förstår mig som ingen annan, läser av exakt hur jag mår trots att jag håller upp en fasad, vet precis hur jag fungerar och har lagt ner hur mycket tid som helst på mig. Vi har byggt upp världens bästa relation under det här ett och ett halva året som jag har varit här. Jag älskar henne. Verkligen älskar henne.Och det där problemet kommer in. Jag tycker om henne så mycket att det nu känns som att jag måste stöta bort henne. För jag står inte ut när hon inte är här. Eller när hon är här men inte hos mig.
Men varje gång jag försöker ta avstånd från henne förstår hon jämt att jag behöver närhet, och då kommer hon och famnar om mig. Och då vill jag inte att hon ska släppa mig. Aldrig någonsin.
Hur ska jag göra för att lyckas kapa bandet med henne? Hur ska jag göra för att inte fastna i fällan när hon kommer till mig? Jag vet inte. Jag vet inte, vet inte, vet inte.
Jag vet bara att vår relation måste få ett slut.
Kan du berätta för henne att du känner så? Ibland kan i alla fall jag tycka att det är skönt att dela med mig av såna här tankar eftersom man då kan få den personens åsikt och syn på det. Det är tungt att bära på sånt själv och jag förstår att det måste kännas jättedubbelt för dig! Jag har själv börjat tycka om min samtalskontakt alldeles för mycket och är rädd att jag måste sluta hos henne snart när min utredning börjar och jag med det kommer få en psykolog i stället. Jobbig tanke!
Kram<3