Låt mig vakna från mardrömmen
Det jag går igenom nu är något av det värsta och mest plågsamma jag någonsin har gått igenom. Jag bara gråter och bältas hela tiden. För några veckor sedan höjde läkaren en medicin, en stämningsstabiliserande med en del andra effekter. Och vad blev resultatet? Jag svarade. Jag har svarat på medicinen. Massor av symtom är borta, bara så där. Massor av symtom jag haft i flera år. Jag borde vara överlycklig, men jag är helt förkrossad. Jag är inte van vid att allt inte är kaos eller att känna riktig glädje. Glädje är den hemskaste känslan jag just nu vet. Jag hatar den.
Jag är van vid att vara Lisa med djupa depressioner, kraftiga humörsvängningar, alldeles för starka känslor, röster i huvudet, starka impulser, monster under sängen, dissociationer, självskadebeteende och allt annat därtill. Jag vill inte vara Lisa utan detta, för det är det som känns som mitt riktiga jag. Jag har mått dåligt i 10 år - mer än halva mitt liv, och varit sjuk i sju av dem, och nu är det precis som att någon bara har bytt ut hela mig mot en främling på några få veckor. En främling som jag avskyr och bara vill förinta från jordens yta. Jag hatar mig själv.
Det allra värsta är nu när jag börjar komma ut i ljuset, och ser allting jag inte sett när jag varit djupt där nere i mörkret. För det jag ser när jag tittar runt omkring mig är hur hela mitt liv ligger i spillror. Precis allt är ruinerat till grunden, allt är trasigt och ingenting finns kvar. Det gör så ont i hela mig att jag ligger och skriker rakt ut.
Det är som att någon plötsligt räcker fram livet åt mig och ger mig valet att följa med eller stanna. Alla säger åt mig att följa med, men jag vill bara stanna kvar. Jag orkar inte bygga upp allt som är förstört. Jag orkar inte flera år av terapi. Jag orkar inte lära mig allt som jag missat under mina år som sjuk. Och jag orkar inte lära mig att leva ett liv.
Kära du. Jag känner så igen mig i det du går igenom. Jag var så van vid att må dåligt att det kändes som normalläget. I våras hittade jag äntligen en stämningsstabiliserande medicin som fungerar. Och snabbt gick det. Hela min personlighet förändrades på bara ett par veckor kändes det som. Jag vet hur en mår dåligt, jag vet inte hur en lever ett friskt liv. Flera gånger har jag känt att jag bara vill sluta med medicinen och gå tillbaka till det liv jag levde innan. Det var inte ett liv värt att levas men att må dåligt känns tryggt och jag vet hur det fungerar. Att bli frisk är otäckt och skrämmande. Men det går. Och det är värt det.
Kram. <3