Valborg

På Valborg för två år sedan skulle jag uppträda vid en majbrasa. Jag skulle sjunga "Slå dig fri" ("Let it go") från filmen Frost (Frozen) solo, och ett par andra låtar ihop med några andra. Men när vi repade sista gången hade jag ingen kraft kvar i rösten och ganska direkt efter det blev jag sängliggande, eller rättare sagt soffliggande, för jag orkade inte ta mig upp till mitt rum på behandlingshemmets övervåning. Ätstörningen hade tagit mig helt.

När vi väl skulle uppträda fick jag ett ultimatum; att dricka ett glas ProViva eller stanna hemma. ProVivan ställdes fram på andra sidan soffbordet och personalen väntade. Jag kunde knappt stå. Knappt sitta. Jag vet inte hur många dagar sedan det var jag åt senast och jag hade precis slutat att dricka helt. Det blev ingen ProViva. Och inget uppträdande. Men det var kanske lika bra, för jag hade aldrig klarat av det. Kort efter blev jag inlagd och här är jag kvar.



Allmänt | | Kommentera

Åter på sjukhuset

Jag har haft en underbar permission. Jag har tagit vara på varenda sekund. Men det är nu saker börjar komma ikapp. Främst dissociationer, hopplöshet, dödslängtan och förtvivlan. Jag hatar att det är så här. Att efter någonting bra blir det alltid dubbelt så dåligt. Jag är INTE i balans. Jag önskar att det inte var så här.
Allmänt | | 2 kommentarer

Det går bra

Jag tar vara på varje sekund av min permission. Att få äta på eget porslin, sitta i egen soffa, träffa min underbara kontaktperson, vara i lägenheten... Just nu vill jag att det här aldrig ska ta slut. Jag vill flytta NU.

Samtidigt ser jag att det inte är realistiskt, och jag är rädd. Livrädd för att det ska gå som när jag skulle flytta hit för ett år sedan. Utbrott, fasthållningar, poliser, PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning)... Så mycket trauma och en ohållbar situation (för alla). Jag vill inte hamna i det igen. Aldrig någonsin. Det är en enorm fruktan och rädsla jag har, och den får mig ständigt att bli ledsen och tappa hoppet.
Allmänt | | En kommentar
Upp