Jobbigt
Jag har som rutin att varje morgon promenera i 15 minuter på innergården efter frukost. Jag har avsiktligt valt att hålla det till endast 15 minuter för att ätstörningen gör det till tvång, och då vill jag inte ha ett evighetstvång. Men i måndags, tisdags och onsdags blev det sammanlagt upp till 1 timme och 20 minuter om dagen.
I onsdags eftermiddag fick jag plötsligt besked om att läkaren hade bestämt att jag inte fick gå ut mer. Jag fick ingen motivering till varför, personalen sa bara att läkaren skulle prata med mig om det på läkarsamtalet på dagen efter (torsdagen, igår).
Jag blev jätteorolig och började fundera på vad det hela berodde på. Hade läkaren kanske tyckt att jag gått för mycket? Det kändes inte riktigt rätt, för hon har varit väldigt positiv till mina promenader tidigare och uttryckligen bett mig att fortsätta med dem.
Eller kunde det vara för att jag några dagar tidigare hade försökt hoppa från balkongen, längst upp i trappan som leder ner till innergården? Nej, då borde hon förbjudit mig att gå ut redan då.
Slutligen blev det torsdag och läkarsamtal. Jag undrade vad det var frågan om. Anledningen var att jag hade försökt hoppa. Läkaren hade bara inte fått information om det tidigare. Hon bestämde att jag inte skulle få gå ut innan nästa läkarsamtal på tisdag, och skulle gissningsvis göra en ny bedömning då.
Detta gick inte in i min värld. Jag MÅSTE få gå mina 15 minuter redan samma dag, så jag började förhandla, och det var inte lätt. Men slutligen kom vi fram till att jag fick och får gå ut om jag lovar att under en hel månad inte ska:
-Försöka strypa mig
-Rusa ut på avdelningen
-Försöka hoppa från balkongen
-Krossa porslin
Bryter jag något av detta får jag inte gå ut. Jag tänker kämpa, men undrar hur sjutton jag ska klara av det. Jag VET att de där sakerna är fel - jag vet det mycket väl. Men allt det där sitter i min ryggrad. Det går per automatik. Nu har jag inget sätt att hantera allt det jobbiga, för jag har aldrig lärt mig någonting annat. Jag sitter tomhänt och oskyddad, och vet inte vad jag ska göra. Allting kommer gå rakt in i mitt känslosystem och krossa mig.
Nu sitter det säkert någon besserwisser och tycker att det är självklart att man inte krossar porslin eller what so ever, men jag tänker inte sluta tro på att alla alltid gör så gott en kan. Jag har inte haft några andra verktyg. Personalens stöd räcker inte, annars hade jag självklart valt det framför mina destruktiva metoder. Men nu har inte det fungerat, och då har det blivit att jag gjort på mitt eget sätt, och även om det inte alls är bra har det varit det bästa jag kunnat göra utifrån mina förutsättningar. Hade jag kunnat göra det på ett annat bättre sätt skulle jag gjort det. Självklart. Jag hoppas att jag får hjälp med det i DBT:n.
Jag ska verkligen göra mitt bästa och verkligen kämpa för det här, men det kommer bli så jävla, jävla svårt.