Jobbigt

Jag har som rutin att varje morgon promenera i 15 minuter på innergården efter frukost. Jag har avsiktligt valt att hålla det till endast 15 minuter för att ätstörningen gör det till tvång, och då vill jag inte ha ett evighetstvång. Men i måndags, tisdags och onsdags blev det sammanlagt upp till 1 timme och 20 minuter om dagen.

I onsdags eftermiddag fick jag plötsligt besked om att läkaren hade bestämt att jag inte fick gå ut mer. Jag fick ingen motivering till varför, personalen sa bara att läkaren skulle prata med mig om det på läkarsamtalet på dagen efter (torsdagen, igår).

Jag blev jätteorolig och började fundera på vad det hela berodde på. Hade läkaren kanske tyckt att jag gått för mycket? Det kändes inte riktigt rätt, för hon har varit väldigt positiv till mina promenader tidigare och uttryckligen bett mig att fortsätta med dem.

Eller kunde det vara för att jag några dagar tidigare hade försökt hoppa från balkongen, längst upp i trappan som leder ner till innergården? Nej, då borde hon förbjudit mig att gå ut redan då.

Slutligen blev det torsdag och läkarsamtal. Jag undrade vad det var frågan om. Anledningen var att jag hade försökt hoppa. Läkaren hade bara inte fått information om det tidigare. Hon bestämde att jag inte skulle få gå ut innan nästa läkarsamtal på tisdag, och skulle gissningsvis göra en ny bedömning då.

Detta gick inte in i min värld. Jag MÅSTE få gå mina 15 minuter redan samma dag, så jag började förhandla, och det var inte lätt. Men slutligen kom vi fram till att jag fick och får gå ut om jag lovar att under en hel månad inte ska:

-Försöka strypa mig
-Rusa ut på avdelningen
-Försöka hoppa från balkongen
-Krossa porslin

Bryter jag något av detta får jag inte gå ut. Jag tänker kämpa, men undrar hur sjutton jag ska klara av det. Jag VET att de där sakerna är fel - jag vet det mycket väl. Men allt det där sitter i min ryggrad. Det går per automatik. Nu har jag inget sätt att hantera allt det jobbiga, för jag har aldrig lärt mig någonting annat. Jag sitter tomhänt och oskyddad, och vet inte vad jag ska göra. Allting kommer gå rakt in i mitt känslosystem och krossa mig.

Nu sitter det säkert någon besserwisser och tycker att det är självklart att man inte krossar porslin eller what so ever, men jag tänker inte sluta tro på att alla alltid gör så gott en kan. Jag har inte haft några andra verktyg. Personalens stöd räcker inte, annars hade jag självklart valt det framför mina destruktiva metoder. Men nu har inte det fungerat, och då har det blivit att jag gjort på mitt eget sätt, och även om det inte alls är bra har det varit det bästa jag kunnat göra utifrån mina förutsättningar. Hade jag kunnat göra det på ett annat bättre sätt skulle jag gjort det. Självklart. Jag hoppas att jag får hjälp med det i DBT:n.

Jag ska verkligen göra mitt bästa och verkligen kämpa för det här, men det kommer bli så jävla, jävla svårt.

Allmänt | | 4 kommentarer

Svar på tal - snälla, läs!

Hej, alla läsare!

Den sista tiden har det trillat in lite kommentarer som jag har reagerat på, och jag känner att jag vill få förklara mig.

1. Jag har fått en kommentar om att jag måste ta tag i mitt liv och sluta hålla fast vid det sjuka, att jag snart är vuxen och måste ta ansvar både för min och mina näras skull samt att jag inte verkar kämpa för att bli av med mitt LPT.

Svar: Jag tycker att jag tar ansvar, i alla fall så långt jag kan utifrån mina förutsättningar. Jag försöker ta hjälp av personalen i största möjliga mån, även om det är någonting jag har otroligt svårt för - men jag jobbar aktivt med det VARJE DAG och det går faktiskt framåt. Jag använder mig utav de få DBT-färdigheter jag än så länge hunnit få och jag försöker be om vid behovs-medicin i tid. Om jag känner mig impulsiv undviker jag ställen där jag kan skada mig och frågar istället personalen om hjälp. Det tycker jag är att ta ansvar. Sedan går det inte varje gång - men jag försöker.
Att tacka ja till DBT och att vara redo att gå in för det till 100% tycker inte jag är att hålla fast vid det sjuka.
Angående LPT:t spelar det mig faktiskt ingen roll om jag har det eller om jag vårdas enligt HSL. Det finns en plan om att jag ska stanna här och få DBT under hösten oavsett, i syfte att bli så pass stabil att jag ska kunna flytta till mitt boende och fortsätta DBT-behandling där. Jag har vårdats både enligt HSL och LPT på BUP och märkte ingen skillnad.


3. En person konstaterade att jag själv säger att jag är hospitaliserad, att jag har en bild av att inte klara av någonting själv samt sa att det i DBT är förutsatt att man ska vilja och kunna åka dit på egen hand.

Svar: Ja, det säger jag, för jag ÄR hospitaliserad. Det hade vem som helst som varit inlagd under drygt två år och tre månaders tid varit, speciellt om man vårdats länge inom slutenvården tidigare.
Och ja, jag har en bild av att inte klara av saker på egen hand, för under alla år jag har varit inlagd har jag aldrig behövt göra det. Det ska vi jobba med under DBT:n och även när jag har flyttat till boendet.
Angående att man ska kunna ta sig till DBT:n på egen hand har jag som mål att kunna åka taxi dit själv på sikt.

1. Flera har påpekat att jag bara verkar bli sämre av att vara inlagd.

Svar: Ingen (eller i alla fall väldigt få) skulle må bra av att bo på sjukhus, vilket i princip är det jag gör. Så nej, jag mår inte bra av att bo på sjukhus. Samtidigt är det nödvändigt för att jag ska kunna ta emot hjälpen på det vis jag nu är berättigad att få och behöver, för det är ännu inte realistiskt att skriva ut mig till boende med öppenvård. Tack och lov är jag på en bra avdelning med en bra läkare och alla försöker göra det bästa utav situationen.

4. Någon betonade att jag alltid en personal vid min sida, en plats på ett boende som står orörd för min skull, att jag får åka taxi/sjukresor, får DBT, bakar med personalen, får besök från boendet - men att jag inte verkar se vilken möjlighet jag har.

Svar: Det är inte sant. Jag är jättetacksam över den hjälp jag får. Upplägget med att vara inlagd och få DBT samtidigt under hösten var mitt eget förslag, men läkaren verkade ha tänkt samma sak. Just det får mig att se framtidstro, för plötsligt finns det mark under mina fötter och en möjlig väg att gå, vilket aldrig har funnits tidigare. Det kommer säkert att bli jättetufft och jag kommer säkert stundvis vilja ge upp, men det ingår säger min terapeut. Jag känner mig så privilegierad att jag inte ens känner mig värd att få hjälpen, men det i sig får mig att kämpa ännu mer. Så tro inget annat. Jag ÄR tacksam, och jag tänker som sagt gå in för DBT:n till 100%.


Jag inser att jag bara har använt bloggen till att skriva när jag mått som värst, och att jag inte har gett er helhetsbilden. Det var någon som kommenterade att man på Facebook får se en annan bild av Lisa, en Lisa som vårdar hoppet och lite jävlar anamma. Jag har hela tiden trott att det här har varit det enda ni velat läsa om, men jag frågar er nu rakt ut och hoppas att ni svarar - är det fel? Vill ni läsa även om de ljusare stunderna? Exakt vad vill ni läsa om?

Just nu är jag nere i en depression. En depression som enligt läkaren inte kan behandlas med läkemedel, utan endast terapi. Dagarna är helt outhärdliga. Det börjar på morgonen eller förmiddagen och sedan blir det värre och värre ju längre dagen går. Därför kanske det är extra svårt att vara positiv just nu. Men om ni vill så ska jag visa er hela Lisa, även Lisa som kämpar. Men då behöver jag veta det.

Tack till er som har läst ända hit, och tack till er som kommenterar.

Många kramar,
Lisa

P.S. Glöm inte bort mitt låsta Instagram-konto, @dunkdunkdagbok där jag är öppen om vem jag är. Kontot är dystert, men genom det kan ni få användarnamnet till mitt öppna konto genom att bara skicka iväg ett DM eller en kommentar. D.S.

Allmänt | | 10 kommentarer

Permission

Kl 12:00
Sitter i bilen på väg till boendet. Mår jättedåligt. Känner ingen glädje alls. Orkar inte med hur de pratar med mig. Låtsas vara upptagen med min mobil.

Allt känns tungt. Jag har ingen ork överhuvudtaget. Vill bara lägga mig någonstans och sova bort hela mitt liv.

Kl 13:05
Mår bara sämre och sämre. Jag undrar hur den här permissionen ska gå. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna hålla ihop mig när hela mitt inre rasar?

Det är kaos i mig. Det är rörigt i tankarna. Jag klarar inte mer, men jag är tvungen.

Kl 13:50
Jag kan inte sluta önska att vi krockar.

Kl 15:25
På boendet. Mår katastrofalt. Det hemska inom mig härjar oavbrutet. Jag får inte en ledig sekund. Måste anstränga mig till max för att klara av det sociala och inte bryta samman. Måste anstränga mig för att le och hålla igång konversationer. Försöker ha det roligt, men jag mår alldeles för dåligt. Självmordstankarna skriker och jag vill bara dö. Jag är borde nog egentligen inte vara här just nu. Men läget är under någorlunda kontroll tack vare min fantastiska kontaktperson och hon vet att jag inte mår bra.

Kl 18:10
Mår katastrofalt. Det är kaos i huvudet och hela jag skakar. Har jättesvårt att hålla ihop mig. Är på väg att börja gråta, men döljer det med falska leenden, men ack så svårt det är. Det tar emot i hela mig. Vet inte hur jag ska bete mig, för nu mår jag riktigt dåligt. Vill inte visa det, men det är så svårt att dölja. Kanske får fly in i duschen.

Kl 21:25
Sitter i soffan med ångest. Kan inte koncentrera mig trots att det är en barnfilm. Är så nära till att bryta ihop hela tiden. Klarar inte av att se någon i ögonen utan allt är på väg att brista. Det är jobbigt med all mänsklig kontakt. Jag vill bara vara ifred. Det blir att lägga mig tidigt.

Allmänt | | 4 kommentarer
Upp