Övergiven

Jag hade läkarsamtal i förrgår. Läkaren frågade om jag var ledsen (inte bara nere) och jag sa nej. Sedan skickade jag det här mailet till henne:

"Hej. 

Jo, det finns en sak som gör mig ledsen. Jätteledsen. Det är min kontaktperson. Hon är den personen som alltid funnits där, tröstat mig, hållit om mig när jag varit ledsen och suttit jättemycket inne hos mig. Det gör hon inte längre. Jag upplever att hon nästan inte alls sitter hos mig (i alla fall väldigt lite), att de andra sitter mycket mer. Det gör mig jätteledsen. Jag pratade med henne idag, och hon säger att hon sitter mindre hos mig för att hon behöver avlasta de andra ur personalen på avdelningen, vilket jag kan förstå. Men att allt det där andra är viktigare än jag och kräver hennes uppmärksamhet gör ändå så ont.

Jag pendlar hela tiden mellan att vilja ha henne hos mig hela tiden (vilket nog egentligen, eller garanterat, är fallet) och att vilja stänga henne ute ur mitt liv helt och hållet, för då slipper jag bli ledsen hela tiden när hon inte är hos mig, eller när hon "byter" med någon annan så att en annan personal sitter vak när hon egentligen skulle suttit. Ibland funderar jag på om det är så att hon inte ens vill sitta hos mig. 

Jag hatar att jag har fäst mig så vid henne, men nu är läget som det är. Hon är nästan den enda som har förstått mig och hon är jätteviktig för mig. Hon har hjälpt mig något så enormt. Men nu känns det precis som att hon lämnar mig och som att jag har blivit helt övergiven. 

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till henne. Tycka om henne som tidigare eller tränga undan henne helt? Jag vet inte. Det är ett krig i mitt huvud.

Mvh
Lisa"

Jag skickade kopia av mailet till min kontaktperson, som sedan ville prata om det med mig. Hon ser det som en naturlig process, precis som att ett litet barn behöver hjälp att krypa, men sedan klarar sig mer och mer på egen hand.

Det är bara det att jag inte är det där lilla barnet som klarar sig på egen hand. Jag mår katastrofalt och behöver min kontaktperson mer än någonsin. Hon säger till och med själv att jag är i samma stadium som jag var när jag kom in, alltså jättedåligt, och hon var den enda jag överhuvudtaget kunde kommunicera med. Säger inte det en del?

Jag håller med om att jag ska lära mig att stå på egna ben, MEN INTE JUST NU. Och jag tycker att det är riktigt kasst av henne att hon inte har förklarat detta för mig tidigare, utan bara försvunnit.

Hon har alltid sagt att hon kommer finnas hos mig, och att hon aldrig kommer lämna mig. Jag trodde henne, jag som aldrig litar på någon trodde verkligen på henne. Men allt var bara lögn.

Hon säger att hon fortfarande finns där för mig och alltid kommer göra det, men hon agerar annorlunda och är jämt upptagen. Jag känner mig så himla sviken. Jag ska aldrig lita på någon igen.

Jag har blivit övergiven.
Allmänt | | Kommentera

Utskrivning?

Min tvångsvård går ut den 31 mars, och igår frågade jag läkaren om hon kommer ansöka om förlängning eller om hon bara kommer låta det löpa ut. Hon svarade väldigt optimistiskt att hon kanske låter den löpa ut.

Det väcker dubbla känslor i mig.

Jag har varit här i mer än ett och tre fjärdedels år, har haft vak hela tiden och har det fortfarande. Jag är verkligen inte stabil.
Förnuftet säger att det inte alls är smart att skriva ut mig.

Men så kommer den andra delen in - att jag verkligen vill dö. Det blir lättare att ta livet av mig om jag är utskriven. Och om jag får möjlighet att skriva ut mig så kommer jag ta mitt liv. Jag har redan bestämt mig. Det finns inget liv kvar inombords. 

Jag ligger precis på gränsen mellan beslut och agera, och hade jag inte stoppats hela tiden hade jag agerat för länge sedan.

Allmänt | | 4 kommentarer

Slutet

Jag mår jättedåligt inombords. Jag tänker bara på att dö. Att få åka skridskor en sista gång innan jag lämnar livet har varit en sista önskan. Nu finns bara döden kvar.Skridskoskena.
Allmänt | | 2 kommentarer
Upp