Uppdatering
Idag har jag fått min tredje och näst sista ECT-behandling, och har också träffat min blivande behandlare. Hon är arbetsterapeut i grunden, men har jobbat med DBT (dialektisk beteendeterapi), som är det jag kommer att få, i tre år. Vi kommer att ses här på avdelningen en gång i veckan och kommer troligen hålla på fram till sommaren. Jag känner mig extremt omotiverad, men jag vet att det finns folk som skulle döda för min chans, och då kan jag inte bara motsätta mig behandlingen. Vi börjar om två veckor.
En gång i veckan kommer min kontaktperson från boendet hit, en gång sjunger jag ihop med en sjuksköterska som spelar gitarr, två gånger har jag läkarsamtal och på fredagarna bakar jag till och är med på avdelningens fredagsfika. Det är väl ungefär så min situation ser ut nu.
Låter som det börjar hända positiva saker! Bli inte rädd för det utan försök se det som möjligheter. Ta vara på allt vad de har att erbjuda. Försök att inte gå med din dödslängtan utan kämpa emot de tankarna. Jag et hur det är när de tankarna har tagit all plats i huvudet. Men låt de inte få förstöra för dig. Önskar jag kunde ge dig en kram och lite kämpar glöd! Jag ville heller inte leva. Inget av mig ville leva. Men idag är jag glad för att jag faktiskt lever. Fast det var en hård o tuff väg som inte alltid än är lätt. Men det är värt det!!!