Ta bara bort mig.

Idag var det sista gången på DBT:n före semestrarna. Vill att det ska komma igång igen nu, nu, nu. Ingen annan förstår mig. Här blir jag bara betraktad som en äcklig liten skitunge när saker skiter sig för mig. Jag känner mig helt maktlös inför mig själv. Jag kan inte hjälpa att saker går som de går. Det bara händer. Jag känner mig så jävla kass och värdelös. Jag är ett enda stort fel.

Har mått pissdåligt sista tiden. Allt är bara svart. Jag är jätteimpulsiv och har konstanta självmordstankar, drömmer att jag tar livet av mig när jag sover. Jag äter på papperstallrikar för att glas och porslin har gått i golvet. När det har gjort det får jag inte äta på porslin de två nästkommande dagarna. Jag vill inget annat än att skada mig, för jag står inte ut.

Idag blev jag bältad. Bankade okontrollerat huvudet i väggen. Allt är så jävla hopplöst. Jag kan inte hantera ett liv. Jag orkar inte mer. Jag vill bara dö. Nu.

Allmänt | | 4 kommentarer

Tar mitt förnuft tillfånga

Inser att det inte håller att vara hypoman utan risk för att krascha efteråt, och den risken vill jag inte ta nu. Bad att få prata med läkaren idag istället för i morgon. Har fått insatt mediciner tre gånger dagligen för att kunna varva ner. Är bara rädd att de räcker... En av anledningarna till detta beslut är att jag inte vill äventyra min permission till boendet i helgen. Vill inte komma dit helt speedad och heller inte som ett vrak. Så även om det tar emot är detta nog det bästa beslut jag kunde fatta just nu...

Har under den här tiden även tappat ett dyrbart kilo genom mina promenader fram och tillbaka i korridoren i flera timmar varje dag. Ligger på BMI 15,8. Har ätit extra, men det har inte räckt. Syftet var absolut inte att gå ner i vikt, utan att bli av med all extrem överskottsenergi som hypomanin för med sig. Hela kroppen har verkligen skakat. Har varit så speedad att personalen har fått säga till mig att sluta jogga i korridoren... Har verkligen haft att lägga band på mig.

Nu ska jag att vara stillasittande och genom eget ansvar se till äta något extra varje dag (exempelvis en macka och en banan). Visst hade jag bara kunnat be personalen att lägga till ett extra mellanmål, men jag vill bevisa att jag under kontrollerade former själv kan ta ansvar för att gå upp i vikt och dessutom äta det jag känner för. Det är trots allt jag som ska klara av det de gånger jag dippar när jag väl har flyttat (vilket tyvärr garanterat kommer hända ibland). Nu vill jag bara upp i vikt så snabbt som möjligt. Jag vill att mina kläder ska passa igen och att jag ska få börja träna. Det är inte kul när andra patienter frågar om jag har anorexia. Det känns lite som ett misslyckande och jag känner mig uthängd.

Så nu är det ännu mer mat som gäller, och det känns bra. Jag är övertygad om att jag klarar det. JAG tror på MIG!


Allmänt | | 5 kommentarer

Hypoman och jävligt lycklig

Jag är hypoman. Mår så bra så det liknar ingenting. Det känns som att hela jag ska sprängas av lycka och som om jag svävar 10 centimeter över marken. Allt går i en rasande fart. Samtidigt tar det på krafterna att ha så extremt mycket tankar i huvudet. Det är verkligen tusentals. Jag hinner inte tänka klart en tanke innan det kommer en ny och så blir alla tankar liksom halva eller ännu mindre och jag blir sittandes och bara stirrar, för jag hinner inte med.

Kroppen går på högvarv. Hade tidigare vilopuls på 124 och allt jag äter går rakt igenom kroppen. Mår också sjukt illa. Har ingen aptit. Är extremt rastlös och har promenerat i korridoren i timmar, ändå tar energin inte slut. Behöver medicin för att kunna sova och har svårt att tygla mig när det kommer till att inte typ tvångskrama folk för att jag är så himla lycklig. 

Ändå är situationen under rätt bra kontroll. Har blockat kontakter som skulle kunna vara destruktiva för mig för att inte ångra mig i efterhand, och har gått med på att ta lite lugnande för att hålla mig på jorden. Är även beredd på att kanske behöva försöka medicinera bort hypomanin (trots att jag inte vill) om det inte lugnar sig, för att inte hamna i ännu en depression. Men jag avvaktar lite. Just nu vill jag bara njuta!
Allmänt | | En kommentar
Upp