Trigger warning

Jag mår bara sämre och sämre. Det känns som att jag har ett enormt brännsår inombords. Så fort något kommer i kontakt med det (med mina känslor) backar jag snabbt reflexmässigt tillbaka. Smärtan lamslår mig. Jag har aldrig haft så här ont tidigare. Det känns som att hela jag ska gå under. Som att något håller mig under vattenytan medan jag drunknar. Jag kan inte andas. Jag dör.

Jag är hela tiden förbannad och utåtagerande. Mina väggar är trasiga och jag gör omedvetet sönder saker jag kommer över av ren ilska. Det står inte längre någon stol på mitt rum. Allt som kommer i min väg måste förstöras. Ilskan är ett försvar för att inte känna sorgen, smärtan, förtvivlan, frustrationen eller någonting annat. Jag kan inte bära allting själv. Fokus måste ligga på någonting utanför mig själv. Jag måste fly.

Allting är nattsvart. Hopplösheten är oändlig. Jag ser inget slut på allt lidande. Vägen av tortyr framför mig blir bara längre och längre hela tiden. Jag är fast i en djungel av kaos. Jag vill inte finnas kvar. Jag orkar inte en dag till. Jag har aldrig varit så här fast besluten om att försvinna tidigare. Jag ser ingen annan utväg än att ta mitt liv. Snart finns jag inte kvar.

Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Det är ett komplett under att de inte skickar dig till rättspsyk. Du har inte svarat på nåt så avd borde se sina resurser uttömda och utagerande brukar inte accepteras.

Svar: Jag har gjort stora framsteg genom DBT.
Lisa

#2 - - Anonym:

Snälla du, förstör inte rummet. Det är få saker som är så ångestladdde o triggade som att få ta över ett trasigt rum. Ösjuhuset är dessutom väldigt fina lokaler. Har du varit på ssjukhusets vuxenpsykiatrin? Den avdelningen jag hör till (82) delar man rum med en eller tre andra personer o så finns det ett sönderslaget ensamrum (som jag hoppas dom lagat nu när det var stängt i sommras), det finns två (?!) toaletter för alla patienter att dela på, samma med duschen. Ingen möjlighet att gå ut för det finns ingen innergård. När jag kom till ösjukhuset så va jag helt chockad över hur fint det va där, så snälla även om du tänker att du inte kan hjälpa det så tror jag att kärnan inne i dig kan det, snälla förstör inte avdelningen. Psykvården är redan så nerprioriterad av politikerna att det knappast kommer läggas pengar på att fixas eller rustas upp, speciellt inte ö som är så pass nyrenoverat.

Jag vill inte göra dig ledsen, men jag vill lixom "ruska om" dig, få dig att förstå genom det sjuka.
Det handlar inte bara om att säga att jag är sjuk jag kan inte hjälpa, det stjälper sig för om du säger det själv o får höra det så blir det ju som att det är ok, eller som att du inte kan göra något åt saken. Jag kan ju inte veta hur du känner utan bara utgå från mina egna erfarenheter. Jag förstår oxå att det bara är en liten skärva man går se genom bloggen.

Svar: :(
Lisa

#3 - - Lydia:

Jag tänker inte göra som andra och skuldbelägga dig och din psykiska ohälsa. För att jag vet att om du hade fått bestämma så hade du inte velat må dåligt. Det är depressionen som valt dig och inte tvärtom. Mitt i allt ditt elände så ska du veta att du behövs. För det finns bara en av dig. Du känner kanske inte själv att det är så men din familj, din släkt och dina vänner skulle inte klara en sekund utan dig. Jag tycker att du är jätteduktig som försöker med DBT:n. Se det positiva i att du försöker. Du grejar detta även om det kan ta tid. Jag och många andra tror på dig. Kram!

Svar: Du är fantastisk. Tack!
Lisa

#4 - - Åsa:

Har du kvar ditt vak nu när du är på en annan avdelning? Eller har dem tagit bort det? Jag vet att ibland när jag varit inlagd och haft vak länge då har det triggat mig att skada mig för jag ser inget hopp när någon vaktar mig hela tiden. Jag var inlagd för några dagar sedan, bara en vecka ungefär, slapp vak, men mådde dåligt så de låste min toadörr och när jag ville in dit så var det lite olika bud, någon sa att jag inte fick stänga, en annan att jag fick stänga men inte låsa och någon sa att de skulle komma tillbaka och knacka på och någon lät mig vara ifred. Jag skadade mig inte inne på toan och det gjorde att de slutade låsa dörren efter några dagar. Du kanske behöver mer frihet? Är personalen inne på toa eller utanför? Om de är inne varför inte ha dem utanför. Om det finns någon stund på dagen du mår bättre varför inte försöka få vara ensam då, inte vara på rummet ensam, men kanske ute på avdelningen en att det finns personal där hela tiden men att dem inte behöver gå efter dig hela tiden. Det är svårt, jag vet, och att förstöra väggar/rum/saker (saker har gått sönder när jag varit inlagd) men jag gör inte det lika ofta nu. Jag försöker tänka men jag klarar det inte alltid, men ofta, jag är hemma mer nu än jag var förr, jag var alltid på 361, 365 eller 363, Blev portad på 361 typ ett långt tag var därför på 365 sommaren 2011. Det var hemskt....på riktigt hemskt där.

Svar: Jag har kvar vaket. De står utanför toaletten. Vi började att trappa ut det VÄLDIGT långsamt (för att det måste få ta sin tid om jag ska klara av det efter så länge, alltså i princip sedan 2013) på förra avdelningen, men nu har jag blivit så deprimerad att läkaren tycker att det är en dålig idé. Men om jag mår bättre ska vi börja med det igen.
Lisa

#5 - - Anonym:

Vad tror du skulle hända om de tog bort ditt vak lite i taget? Vill inte anklaga dig, du verkar må hemskt, men de kanske måste tvinga dig att ta mer ansvar om något ska hända? Jag hoppas du mår bättre snart, du verkar vara en fin person ❤

Svar: Vi började trappa ut vaket VÄLDIGT långsamt (för att det måste ske långsamt eftersom jag i princip har haft vak sedan 2013) redan på förra avdelningen, men nu mår jag så dåligt att läkaren tycker att det är en dålig idé, så vi har pausat. Tanken är att fortsätta om jag mår bättre.
Lisa

#6 - - Anonym:

Varför tror du att du mår sämre igen?

Svar: Jag vet inte om det är ett nytt bipolärt skov eller om det beror på årstiden.
Lisa

#7 - - Anonym:

Tanken är att fortsätta NÄR du mår bättre borde du skriva! Du kommer må bättre! Helt säker på de..

#8 - - Hemmamammafru.bloggplatsen.se:

Min blogg handlar också om psykiskt ohälsa.

Jag är en kvinna på 46 år, fru, mamma är tuff, envis som människa bor i Småland i en pytteliten by.
Jag vill berätta om mitt liv och hur det är att bo i vildmarken på gott och ont. Mina funderingar och tankar och öden och äventyr m.m.

Den här bloggen handlar om psykisk ohälsan. Kom in vetja!


Skratta och gråt och bli glad och arg tillsammans med mig för jag säger precis som jag tycker utan krusiduller.

Älska alla årstider m.m. Jag har nära kontakt med alla djur runt omkring mig och alla barn.




Det bästa jag vet är att resa till fjället och åka utför och åka på längden.

Jag är alldeles för gammal för att blogga men det skiter jag i. Jag vill göra som jag vill och är både tjurig och envis. Man måste vara det för att klara av att bo så här.

#9 - - Jag brukar skriva exakt samma sak i vissa perioder. Det som funkar för mig är att tänka att det ALLTID går över, och vara noga med att skriva under mina bra perioder också. Jag kan endast minnas mina depressiva perioder när jag är nere och tvärtom. :

www.wearetheillusion.blogg.se

#10 - - Malin:

Hej! Hur går det för dig? Tänker på dig och undrar hur du mår och har det. Kram

#11 - - Elsie:

Inledningsvis; de två kommentarerna om att du inte ska demolera sjukhusrummet och att du bör förpassas till rättpsyk... Seriöst: what the fuck?
Känns som om de anonyma skribenterna är avundsjuka och bittra över det stld du får.
Kan ni: skriva under signatur så diskussionen möjliggörs?
Vill ni ej diskutera så låt bli. SKRIV INTE.
2: utgå inte från era antaganden i första hand utan ställ frågor som understöder dem innan ni utnyttjar dem som argument.

#12 - - Elsie:

Hur känner du inför årsskiftet? Och acceptera svackorna. Förstår om det känns omöjligt men du har visat att du kan ta dig igenom djupare och svartare bottnar än då här. Tror att du kanske mår så pass dåligt av svackan pga att du faktiskt gjort framsteg. Du har mer att jämföra med. Så är det iaf för mig.

#13 - - Malin:

Hur går det för dig? Länge sedan du skrev något

#14 - - MAlin:

Hej!
Hur går det för dig Lina? Har det hänt något? Någon som vet?

#15 - - Anonym:

malin, hon är vid liv och kämpar på som fan, så himla stark är hon.

#16 - - Malin:

Åh, vad glad jag blir! Tack för svaret! Kan man följa henne någonannanstans?

#17 - - Anonym:

Malin, hon har typ 4 Instagram konton.

#18 - - Anonym:

Har nu läst igenom hela din blogg och den stora frågan är: Hur går det för dig nu? Finns du kvar? /Sara

Upp