Livet

Igår kväll på boendet när jag hade permission brast allting. Jag orkade inte existera mer, och rusade ut ur lägenheten i bara strumplästen i mörkret. Jag sprang och sprang, och det enda som fanns i mina tankar var bron i närheten. Men så hände något i mig. Min kontaktperson på boendet sprang långt efter och ropade på mig, och då... Bara stannade jag.

Jag tänker tillbaka på det nu i efterhand, och idag är jag faktiskt stolt över mig själv - just för att jag stannade. Det hade jag ALDRIG gjort för ett år sedan, men nu stannade jag faktiskt när min kontaktperson ropade på mig. Jag lyssnade på mitt förnuft istället för att gå på känslan och kom fram till att springa iväg var en VÄLDIGT dålig idé. Det var så mycket bättre att gå tillbaka, och då gjorde jag det. Jag lät min kontaktperson ta min arm och leda mig in i lägenheten igen, och väl där inne tog de så väl hand om mig. De var lugna och gjorde ingen stor sak av det hela, bortsett från att de överöste mig med beröm och påminde mig om hur långt jag har kommit.

Och jag inser, att det har jag faktiskt. Det är en helt annan Lisa nu jämfört med för ett år sedan. Jag märker inte när det går framåt i stunden, men jag kan se det när jag blickar tillbaka. Och idag är jag faktiskt stolt över de framsteg jag har gjort. Jag har på något vis kämpat utan att jag har märkt det? Det är konstigt att tänka på, men så är det faktiskt.

Jag är stolt över mig själv! JAG STANNADE!!! Det vittnar om att jag i alla fall då hade någon slags mognad och ett ansvarstagande kring mitt eget liv. Jag hade kunnat springa till bron och hoppa, men det gjorde jag inte. Jag följde med min kontaktperson tillbaka in i lägenheten istället. Att leva är för tufft för att det alltid kommer att vara så. Just nu är allting så tungt att jag inte vet om jag är död om en vecka. Men igår, då valde jag livet för första gången.

Allmänt | |
#1 - - Astrid:

Så himla stort! Du är bäst!

Svar: Tack!
Lisa

#2 - - Krisse:

Verkligen ett stort steg och du är stark

Svar: Tack så mycket!
Lisa

#3 - - Elsie:

Glöm aldrig att vad som än sker så kan ingen ta ifrån dig det val du gjorde när du inte hoppade. Det är din seger, vårda dina segrar ömt och låt dem växa i takt med att du växer.

Svar: Tack så hemskt mycket. Dina ord är guld.
Lisa

Upp