Är pengar mer värt än ett liv?
Det finns folk som tycker att jag får allting serverat. För att jag har både en boendeplats, en slutenvårdsplats, en öppenvård, sjukresor till öppenvården, personal från boendet som kommer och hälsar på en gång i veckan, personal på avdelningen sjunger och spelar gitarr med mig och det faktum att jag har en personal vid min sida alla 24 dygnets timmar (ett så kallat "extravak"). Som om jag lever ett slags lyxliv och bara kan och plocka åt mig från ett jävla smörgåsbord. Och inte minst - jag kostar samhället en massa pengar (MYCKET viktigt)!
Sedan jag var 14 år har jag varit inom slutenvården eller på behandlingshem nästan hela tiden. Men genom alla dessa år - fram tills för ett år sedan, har jag inte fått någon riktig hjälp. Och när jag inte fått någon riktig hjälp har problemen bara vuxit. Och vuxit och vuxit och vuxit. Nu sitter jag här, har varit inlagd i 2 år och 5 månader i sträck och med 7 psykiatriska diagnoser, och ett trassel av problem som inte har något riktigt "namn". Visst fan blir man "dyr" då. Hade man satt in rätt resurser från början kanske det inte hade behövt gå så långt. Och skulle vården och kommunen inte lägga dessa resurser på mig nu skulle allting fortgå precis så som det har gjort i alla dessa år. Och jag skulle på sikt kosta ännu mer. Är det verkligen bättre? Eller är det inte bättre att låta mig få ordning på mina problem en gång för alla så att det där helvetet någon gång kan få ett slut?
Tro inte att jag inte kämpar. Jag får inte allt det här gratis. Även om jag stundvis bara vill dö sliter jag varje dag. Jag kämpar på med DBT:n och jobbar med mig själv hela tiden. Det kanske inte går snabbt, men det går framåt. Och det är inte precis så att det inte ställs några krav på mig. Jag har regler som jag måste förhålla mig till. Varje dag.
Och slutligen - är samhällets pengar mer värt än ett liv?