Är pengar mer värt än ett liv?

Det finns folk som tycker att jag får allting serverat. För att jag har både en boendeplats, en slutenvårdsplats, en öppenvård, sjukresor till öppenvården, personal från boendet som kommer och hälsar på en gång i veckan, personal på avdelningen sjunger och spelar gitarr med mig och det faktum att jag har en personal vid min sida alla 24 dygnets timmar (ett så kallat "extravak"). Som om jag lever ett slags lyxliv och bara kan och plocka åt mig från ett jävla smörgåsbord. Och inte minst - jag kostar samhället en massa pengar (MYCKET viktigt)!

Sedan jag var 14 år har jag varit inom slutenvården eller på behandlingshem nästan hela tiden. Men genom alla dessa år - fram tills för ett år sedan, har jag inte fått någon riktig hjälp. Och när jag inte fått någon riktig hjälp har problemen bara vuxit. Och vuxit och vuxit och vuxit. Nu sitter jag här, har varit inlagd i 2 år och 5 månader i sträck och med 7 psykiatriska diagnoser, och ett trassel av problem som inte har något riktigt "namn". Visst fan blir man "dyr" då. Hade man satt in rätt resurser från början kanske det inte hade behövt gå så långt. Och skulle vården och kommunen inte lägga dessa resurser på mig nu skulle allting fortgå precis så som det har gjort i alla dessa år. Och jag skulle på sikt kosta ännu mer. Är det verkligen bättre? Eller är det inte bättre att låta mig få ordning på mina problem en gång för alla så att det där helvetet någon gång kan få ett slut?

Tro inte att jag inte kämpar. Jag får inte allt det här gratis. Även om jag stundvis bara vill dö sliter jag varje dag. Jag kämpar på med DBT:n och jobbar med mig själv hela tiden. Det kanske inte går snabbt, men det går framåt. Och det är inte precis så att det inte ställs några krav på mig. Jag har regler som jag måste förhålla mig till. Varje dag.

Och slutligen - är samhällets pengar mer värt än ett liv?

Allmänt | | 18 kommentarer

Permission fredag till söndag

Jag hade permission till boendet i helgen, fredag till söndag. Det var första gången jag stannade två nätter och dessutom utan personal från avdelningen.

Jag trodde inte att jag skulle få åka på grund av en bältning som skedde på tisdagen, men på torsdagens läkarsamtal sa läkaren att jag skulle få åka ändå om jag klarade av att äta resterande måltider den dagen samt frukosten dagen efter på porslin. Det måste låta som världens enklaste sak, men för mig är det verkligen inte det. Jag fick kämpa som ett as!

Under permissionen mådde jag jättedåligt och hade impulser oavbrutet. Jag klarade heller inte av att säga till boendepersonalen att jag mådde dåligt, utan höll upp en fasad hela tiden. Men bortsett från måendet hade jag det väldigt bra. Det var så himla skönt att vara där!

På fredagen kom killen jag är på G med och besökte mig. Han bor bara tio minuter bort från mitt boende. Vi hade det jättemysigt. Jag tror verkligen att jag är kär. Jag önskar så innerligt att vi blir ett par, men jag vågar inte hoppas. Hur vi "träffade" varandra är en historia för sig, men han har kommit hit till sjukhuset och besökt mig två gånger och det är över 20 mil att köra.

På lördagen åkte vi till IKEA och monterade ihop möbler. Min lägenhet är jättefin! Hyllorna nedan satte vi upp på en tom vägg för att få plats med mikro och kaffebryggare. Jag är jättenöjd!

På söndagen åt vi frukost, fixade det sista i lägenheten och sedan blev jag körd till avdelningen.

Det var med andra ord en lyckad permission - trots ett dåligt mående, och jag är stolt över mig själv som klarade av den med allt vad den innebar utan att göra någonting dumt.

Jag vill dock understryka och förtydliga att det är skillnad på att ha en helgpermission och att klara av att på riktigt bo där. Det hade inte fungerat i nuläget. Men små, små doser som så småningom blir större går bra. Det här är en början!

Allmänt | | 7 kommentarer

Ksos

Det gick åt helvete på DBT-gruppen idag, andra gången jag var där. Jag fick en kraftig panikattack och krossade ett prydnadsglas på ren impuls. Jag hade ingen som helst kontroll över mig själv eller vad jag gjorde, jag bara skakade och skrek. Det var fruktansvärt. Nu mår jag katastrofalt. Jag skäms och känner skuld inför de andra i gruppen och för glaset som gick sönder. Jag är så jävla värdelös.

Allt är bara svart. Hopplösheten håller ett fast grepp om mig. Självmordstankarna är starka. Min dödslängtan är enorm. Jag vill bara ha ihjäl mig själv med en gång. Jag orkar inte mer. Jag vill aldrig vakna mer, aldrig finnas mer. Jag står inte ut! Jag vill bara brännas upp och grävas ner i jorden, försvinna en gång för alla. Det vore det bästa för mig, men för alla andra också. Jag är som en parasit som bara förstör. Jag har kostat samhället en massa pengar utan att ge någonting tillbaka. Jag är som en rånare. Jag är värdelös. Jag borde inte finnas. Jag borde bara dö.

Allmänt | | 16 kommentarer
Upp