Är pengar mer värt än ett liv?

Det finns folk som tycker att jag får allting serverat. För att jag har både en boendeplats, en slutenvårdsplats, en öppenvård, sjukresor till öppenvården, personal från boendet som kommer och hälsar på en gång i veckan, personal på avdelningen sjunger och spelar gitarr med mig och det faktum att jag har en personal vid min sida alla 24 dygnets timmar (ett så kallat "extravak"). Som om jag lever ett slags lyxliv och bara kan och plocka åt mig från ett jävla smörgåsbord. Och inte minst - jag kostar samhället en massa pengar (MYCKET viktigt)!

Sedan jag var 14 år har jag varit inom slutenvården eller på behandlingshem nästan hela tiden. Men genom alla dessa år - fram tills för ett år sedan, har jag inte fått någon riktig hjälp. Och när jag inte fått någon riktig hjälp har problemen bara vuxit. Och vuxit och vuxit och vuxit. Nu sitter jag här, har varit inlagd i 2 år och 5 månader i sträck och med 7 psykiatriska diagnoser, och ett trassel av problem som inte har något riktigt "namn". Visst fan blir man "dyr" då. Hade man satt in rätt resurser från början kanske det inte hade behövt gå så långt. Och skulle vården och kommunen inte lägga dessa resurser på mig nu skulle allting fortgå precis så som det har gjort i alla dessa år. Och jag skulle på sikt kosta ännu mer. Är det verkligen bättre? Eller är det inte bättre att låta mig få ordning på mina problem en gång för alla så att det där helvetet någon gång kan få ett slut?

Tro inte att jag inte kämpar. Jag får inte allt det här gratis. Även om jag stundvis bara vill dö sliter jag varje dag. Jag kämpar på med DBT:n och jobbar med mig själv hela tiden. Det kanske inte går snabbt, men det går framåt. Och det är inte precis så att det inte ställs några krav på mig. Jag har regler som jag måste förhålla mig till. Varje dag.

Och slutligen - är samhällets pengar mer värt än ett liv?

Allmänt | |
#1 - - Abna:

Vad för slags hjälp hade du velat ha? Du bodde väll på ett behandlingshem förut? O i intervjun i radio så tyckte du väll att det va bra o hade hjälpt?
Mvh Abna

Svar: Jag vet helt ärligt inte, men av att vara under förvaring på psyk i månad efter månad som blir till över år blir man inte frisk av. Angående behandlingshemmet så var det väldigt blandat. Det som var bra var jättebra, men det som var dåligt var katastrof och det brast på för många punkter. Jag dog nästan i anorexia där. I radioprogrammet ville både jag och reportern att det skulle låta positivt, men riktigt så var det inte.
Lisa

#2 - - Krisse:

Ibland så förstår inte vissa hur svårt det är och att allt inte är som de ser ut att göra

Svar: Sant.
Lisa

#3 - - Elsie:

Hej, GIVETVIS är inte pengar värt mer än ett liv! Dock hoppas, och tror jag att du uppskattar de resurser som läggs ner. Vad för typ av hjälp vill du ha? Mvh, E.

Svar: Jag uppskattar de resurser som läggs ner på mig, ja! Jag vill ha hjälpen precis så som jag får den nu. :)
Lisa

#4 - - Anonym:

Jag förstår att folk tänker så för du har blivit näst intill beroende av att vara psykiskt sjuk tyvärr, vilket är väldigt sorgligt. Men som jag skrivit förut så har du skapat en identitet som sjuk och ditt vanliga jag får stå tillbaka. Det krävs en jävla förändring från psykiatrins håll för att du ska kunna komma ur detta. Dom kommer behöva knuffa bort dig för att du ska lära dig stå på egna ben igen men det kräver en modig läkare.

Svar: Vi jobbar på det. Trust me.
Lisa

#5 - - Elsie:

Jag håller inte med "anonym" om att du måste bli bortknuffad för att stå på egna ben! Nej, du behöver trygghet och rutiner och människor kring dig som BEKRÄFTAR DITT FRISKA JAG, men som inte bangar att ta hand om sjukdomens skepnad när den är som starkast!Så skapar man människor utlämnade att leva i marginalen, ofta med missbruk och ett enormt utanförskap som föjd.
Att dessa resurser läggs ner på dig är bra, det sorgliga är att det hör till ovanligheterna.

Svar: Låter väldigt vettigt!
Lisa

#6 - - Margareta :

Ja. Det är sjukt att du får alla de insatserna SAMTIDIGT. Du kan bli beviljad ett boende NÄR du är beredd att flytta dit. Jag har aldrig fått öppenvård samtidigt som jag varit inlagd. För att DBT tex bygger på egen motor. Jag har fått cykla till öppenvården. Tro inte att du är så unik. Har jag skadat mig lika mycket på avdelning som utanför så har jag blivit utskriven: eftersom helt rimligt vården då är kontraproduktiv.
Ett liv går inte mäta i pengar. Problemet i din situation är att ditt liv bedöms mer värt än alla andras. Du kostar mer än vad någon annan beviljas. Det är DET som inte är rätt.

Svar: Jag tycker snarare att det som inte är rätt är att inte alla andra får det som jag, inte att jag får det.
Lisa

#7 - - Anonym:

Margareta och "M"; nog kan slutenvård tyckas kontraproduktivt då patienten skadar sig även på avdelningen... MEN vid inläggning kan man begränsa skadorna, kanske rädda liv.

#8 - - Elsie:

M och Margareta, det var jag som skrev ovanstående... Sorry, glömde signera!

#9 - - Elsie :

Margareta, jag förstår dig, absolut! Speciellt som jah, när jag tvångsbårddats, inte haft boende lr öppenvård, detta har, som det i regel är, varit efter inläggning. Vad tycket du Lisa, om att ha tillgång till avdelning, öppenvård och boende samtidigt? Gynnar det din rehabilitering, och hur?

Svar: Ja, det är precis det jag behöver.
Lisa

#10 - - Allt oviktigt:

Jag förstår absolut kritiken du får men du måste förstå att det inte är dig personligen som kritiseras utan att det skiljer ofantligt i hur mycket hjälp/vård personer får. Du får all upptänklig hjälp medan andra får noll hjälp och det är det som är fel. Jag tror inte att det finns någon som tycker att det är fel att en person som mår dåligt får hjälp. Felet ligger enbart i att de styrande verkar anse att det är okej att en del går under för att det är för dyrt att hjälpa dem medan det är okej att andra kostar samhället sjuka summor varje dag

#11 - - Margareta :

Allt oviktigt uttryckte sig väldigt väl, jag menade också så.

#12 - - Anonym:

Jag är inte läkare men har tillräckligt stor kunskap för att ifrågasätta din diagnosutredning. Den är inte trovärdig. Att exempelvis vara diagnosticerad EIPS samt bipolär är ungefär samma sak som att vara färgblind men kunna se färg, samtidigt. De är motsatser till varandra. Vetenskapligt är dina ställda diagnoser orimliga.

#13 - - Anonym:

Jag brukar inte kommentera men jag måste säga att jag tycker att det är så himla fel ställe att diskutera detta på. Alla förtjänar att få bra vård och tyvärr så finns det väldigt svåra brister i just det. Men att lägga det på någon som får hjälp är helt fel . Jag förstår att många är missnöjda med den vård de får men det ligger inte på dig! Du förtjänar all hjälp du kan få. Hade du fått den tidigare så hade det kanske inte alls behövt gå så här långt. Nu när du ändå hamnat där du hamnat i livet så behöver du all den tryggheten för att ens ha möjligheten att kunna ta dig tillbaka igen. Det är nästan omöjligt annars och du förtjänar verkligen det! Och det är inte alls omöjligt att ha båda de diagnoserna, och det ska man nog lämna till läkare att avgöra. Kram

Svar: Tack så hemskt mycket!
Kram
Lisa

#14 - - Elsie :

Att diskussionen uppstått är inte långsökt då Sigrid inledde och avslutade med en öppen fråga...
Efter att ha tagit del av sympunkter och reflekterat står jag någorlunda fast vid min ide om att felet INTE är att dessa resurser läggs ut på Sigrid; utan att det hör till ovanligheterna.

Det var pengafrågan. Vad som fått mig att vackla lite är om det verkligen gagnar Sigrids rehab, därför frågade jag på vilket sätt.

Ta hand om er, Elsie.

#15 - - Anonym:

Till Lisa: att alla skulle få den hjälpen du får är omöjligt ekonomiskt. Det tror jag du fattar. Det vore också orimligt eftersom öppen/ sluten/ behandlingshemsvård är tre olika alternativ där man inte kan vara samtidigt. Det är ekonomiskt oansvarigt. Ibland i en övergångsperiod kan kan göra ett undantag tex några besök i öppenvården före utskrivning. Men inte långa tider. Eftersom du inte gått ut skolan, aldrig jobbat, aldrig umgåtts på ett naturligt sätt med vänner och aldrig varit en del av samhället så kanske du inte förstår värdet av pengar, budget, vem som betalar osv. Att fördela de resurser vi HAR så rättvist som det går, är det vi kan göra.

#16 - - Margareta :

Förlåt sista inlägget skrevs av mig.

#17 - - Margareta :

Förlåt sista inlägget skrevs av mig.

#18 - - Elsie :

Margareta, om du läser detta.... Förhopppingsvis kommer Sigrid att BLI en bidragande del av samhället, och då kan hon delta på ett annat vis i diskussionen.

Svar: Ja, jag tänker ta revansch!
Lisa

Upp