Trigger warning

Jag mår bara sämre och sämre. Det känns som att jag har ett enormt brännsår inombords. Så fort något kommer i kontakt med det (med mina känslor) backar jag snabbt reflexmässigt tillbaka. Smärtan lamslår mig. Jag har aldrig haft så här ont tidigare. Det känns som att hela jag ska gå under. Som att något håller mig under vattenytan medan jag drunknar. Jag kan inte andas. Jag dör.

Jag är hela tiden förbannad och utåtagerande. Mina väggar är trasiga och jag gör omedvetet sönder saker jag kommer över av ren ilska. Det står inte längre någon stol på mitt rum. Allt som kommer i min väg måste förstöras. Ilskan är ett försvar för att inte känna sorgen, smärtan, förtvivlan, frustrationen eller någonting annat. Jag kan inte bära allting själv. Fokus måste ligga på någonting utanför mig själv. Jag måste fly.

Allting är nattsvart. Hopplösheten är oändlig. Jag ser inget slut på allt lidande. Vägen av tortyr framför mig blir bara längre och längre hela tiden. Jag är fast i en djungel av kaos. Jag vill inte finnas kvar. Jag orkar inte en dag till. Jag har aldrig varit så här fast besluten om att försvinna tidigare. Jag ser ingen annan utväg än att ta mitt liv. Snart finns jag inte kvar.

Allmänt | | 18 kommentarer
Upp