Svar på frågestunden - del 3 av 3

Hur tror/vill du att ditt liv ser ut om 5 år?
Får jag rätt stöd och hjälp nu, kan det nog se ganska ljust ut. Jag kommer inte bli frisk och jag har mycket att bygga upp, men jag kanske kan få det tillräckligt okej. Får jag däremot inte det, så att allting bara fortsätter på samma vis som det har varit, så kommer jag säkerligen inte leva om 5 år. Jag står just nu mitt i en grå dimma och vet inte hur någonting blir - om jag reser mig eller faller. Det blir antingen eller. Allt beror på vilka förutsättningar jag får att överleva.
 
Om jag fick önska fritt hur det skulle se ut om 5 år, skulle jag få rätt hjälp, bli mer självständig, få ett så normalt liv som det går utifrån mina förutsättningar även om jag inte blir frisk, få ätstörningen under så tillräckligt god kontroll att jag bara slipper läggas in hela tiden och kanske lära mig att hantera mina känslor bättre. Jag skulle vilja ha någon form av jobb, kanske pugga och kanske ha körkort. Men det enda jag önskar är egentligen en vardag som fungerar. Det behöver verkligen inte vara perfekt.
 
Om du får riktigt tråkigt på avdelningen - vad hittar du på då?
Det är faktiskt sällan jag får tråkigt, även om jag bara ligger i sängen. Jag har inte lust, ork eller vilja till någonting och har därför inget behov av att stimuleras. Men om jag får tråkigt brukar jag titta på något program på SVT eller TV4 Play, lyssna på något radioprogram, sätta på musik eller kolla sociala medier. Om vaket är någon person jag tycker om kan jag prata med den, och mamma eller pappa brukar komma på besök en stund på kvällen.

Vad anser du om droger? Har du någonsin använt någon (ej utskriven) som självmedicinering? Kramar!
Jag är helt mot droger. Själv röker eller dricker jag inte ens. Men jag förstår mycket väl att man kan fastna i droger, och det finns det oändligt många anledningar till. Jag hade förmodligen fastnat väldigt lätt om jag börjat självmedicinera. Det finns så gott alltid en bakomliggande anledning till att folk hamnar i ett missbruk, och det är väldigt olyckligt.
 
Kan man må bra fast man är deprimerad? Jag har varit rejält deprimerad i ett år men nu har jag varit rätt glad i två månader (gråter dock varje dag men tycker inte jag är ledsen), vet du om det är normalt att vara glad när man är deprimerad eller borde man vara ledsen hela tiden?
Jag vågar faktiskt inte svara dig av rädsla för att säga fel, men spontant tänker jag att depressioner ju är i olika grad. Kanske har din lättat något från det värsta? Det behöver inte betyda att du blivit frisk eller att den är borta. Har du fyllt i något självskattningsformulär någon gång? I så fall skulle jag råda dig att be om att få fylla i ett igen och jämföra resultaten. Mitt humör har kunnat svänga när jag varit djupt deprimerad, men det hör till min bipolaritet. Men självklart måste man kunna vara glad trots att man är deprimerad. Jag hoppas verkligen att det går åt rätt håll för dig.
 
Hur upplever du ångest? Fysiskt och psykiskt.
Jag brukar darra, skaka i kroppen, få svårt att andas, få ett tryck över bröstet, bli impulsiv, få panik, vilja skada mig, ibland få lågt blodtryck, ibland börja skrika, få hjärtklappning, bli okoncentrerad osv.

Hur skulle du beskriva att en depression känns?
Allt känns svart, mörkt och outhärdligt. En intensiv längtan efter att dö. Ingenting är roligt, allt är jobbigt. Tom på energi. Känsla av att leva på övertid.

Hur upplever du ångestattacker? Skriker du/gråter/slåss eller liknande?
Det beror på vad det är för typ av ångestattack, men ofta skriker och gråter jag samtidigt som jag dunkar huvudet i väggen, ett desperat försök att fly från mig själv. Om någon håller fast mig får jag panik och kan slåss eller bitas för att ta mig loss, fast att jag egentligen inte vill skada någon annan. När det är så här har jag ingen som helst kontroll över mig själv.

Har du haft tankar på eller självskadat (för att minska psykisk smärta)?
Jag började skära mig i samband med min första depression när jag var 12 år. Jag visste knappt var självskadebeteende var, men kände att allting lättade. När jag inte har haft möjlighet att skada mig fysiskt har jag chattat med eller skickat avklädda bilder till olika män eller gjort andra saker.

Har du lätt för att gråta och visa känslor öppet eller “lider du i tysthet” alternativt skriver ut det här i bloggen istället för att prata/ta emot tröst.
Det har varit väldigt olika i olika perioder. Från jag var barn fram till alltid cirka 14 år mådde jag dåligt i tysthet, och kunde inte gråta. Efter det har det gått i perioder, men jag öppnar mig aldrig verbalt för någon jag inte känner mig trygg med. Dock är jag extremt svår att läsa av. När jag mår väldigt dåligt skrattar eller ler jag ofta, vilket helt missleder omgivningen. Ofta verkar jag då "glad" - och sedan smäller det.

Har du haft allvarliga tankar/planer på att skada dig själv/självmord? Om du haft det hur kom du ur dom? Pratade du med vänner/familj eller sökte du professionell hjälp?
När jag har varit deprimerad har jag haft konstanta självmordsplaner, som annars ligger latent och aktiveras väldigt lätt. Jag har försökt ta livet av mig flera gånger. Oftast har jag tvingats till hjälp inom slutenvården.

Lider du av morgonångest? Har själv haft detta helvetet till och från vidrigt att vakna med en sån smärta i bröstet utan “anledning”)
Jag har sällan morgonångest nu mer, men hade när jag var yngre. Det är verkligen inte kul.

Upplever du att många vänner tagit avstånd från dig pga av att du mått psykiskt dåligt?
Det är nog jag som har tagit mest avstånd egentligen, men visst kan jag uppleva det. Folk har inte vetat hur de ska bete sig mot mig mellan mina inläggningar. Både lärare och klasskamrater började bemöta mig helt annorlunda när jag gick i skolan. Men det handlar nog om okunskap och en rädsla för det man inte vet någonting om.

Skriver du privat dagbok? Om, skulle du inte kunna publicera någon text du vill dela med dig av.
Ja, det gör jag! Jag har skrivit regelbundet sedan slutet av 2010. Ofta när jag publicerar någonting här är det samma text som jag har skrivit i min dagbok, men visst kan jag göra det. Jag kan titta lite i mina äldre dagböcker också.

Blir du självdestruktiv i vissa situationer? T.ex dricker dig för berusad/överdiserat tabletter (ej suicidalt) eller utsätter sig själv för annan fara för att fly/dämpa tillvaron/ångesten.
Jag är ganska destruktiv överlag.

Har du eller lider du av sömnproblem? Hur yttrar det sig isf?
Mitt problem är inte längre att jag inte KAN sova, utan att jag ÄR RÄDD för att somna. Jag har inga problem med att sova på dagen när det är ljust, men på kvällen och natten avskyr jag det. Jag har också olika tvång kring att jag inte får sova för länge på morgonen, utan alltid gå upp i tid. Jag är LIVRÄDD för att försova mig och har varit det så länge jag kan minnas. Jag vet inte riktigt varifrån dessa rädslor kommer ifrån, men jag tror att det kan handa om en kontrollförlust om jag "är borta" under för många timmar. Jag är inte rädd för vad som händer runt omkring mig, men för vad som händer inuti. Jag har ofta haft fönstret öppet på vintern för att vakna så många gånger som möjligt på natten av att jag fryser. Kort och gott avskyr jag det där med sömn.
 
Tack för alla frågor!
Allmänt, Frågor och svar | | 2 kommentarer

Svar på frågestunden - del 2 av 3

Går ätstörningar och andra psykiska sjukdomar i din släkt eller är det bara du som drabbats av det?:)
Ätstörningar av min typ är det nog bara jag som har, möjligt att en syster har drag. Andra psykiska sjukdomar har jag bakåt i släkten från både mammas och pappas sida. Min farfar är bipolär och min mammas faster tog livet av sig när hon var inlagd. Alla i min familj har på ett eller annat sätt minst en diagnos, eller har haft.
 
Kan du berätta hur det fungerade på bup? har själv bara pratat med en person där om min ångest och depression och jag vet inte vad som ska hända nu och så, får typ ångest av att inte veta vad som ska hända..
Jag gissar att du menar öppenvården. Jag minns ärligt talat inte exakt vilka jag träffade på bedömningssamtalet, men jag tror att jag fick prata en stund enskilt med dem och en stund tillsammans med mamma. Jag vet att det var en socionom med, men det känns ju som att det borde vara läkare också. Efter det gjorde de en bedömning av vilken typ av vård jag behövde, och sedan tror jag att jag började gå i "sömnskola" hos en sjuksköterska. Där fick jag Atarax och Circadin utskrivet för sömnen, och blev tilldelad strategier för att lära mig somna (det fungerade inte alls). När det inte räckte eller på något sätt bara blev helt fel (jag minns faktiskt inte varför) tilldelades jag en psykolog som jag började gå till en gång i veckan. Jag skulle från början få KBT, men det var en vårdform som inte passade mig, så vi bara pratade istället. Psyklogen var jättebra, men jag blev ändå inte förstådd och tappade mer och mer hoppet om att kunna bli hjälpt. När jag efter några månader började utveckla min ätstörning så att den märktes utåt fick jag komma börja gå hos sjuksköterskan igen och väga mig en gång i veckan, parallellt med psykologsamtalen. Hon gav mig även ett matschema som jag skulle följa hemma, vilket inte fungerade för att jag hade blivit för sjuk. Istället för att hitta en balans i ätandet bara pendlade jag mellan undervikt och normalvikt hela tiden, och sjuksköterskan bara dumförklarade och skällde ut mig när jag inte lyckades få ordning på maten. När jag till slut gav upp helt och hållet om att äta och därmed tappade väldigt mycket i vikt blev jag inlagd på BUP-akuten för första gången. När jag skrevs ut därifrån började jag gå på BUP:s ätstörningsmottagning istället för till allmänpsykiatrin, eftersom ätstörningen för tillfället var det mest primära. Där fick jag träffa en jättebra socionom och prata och väga mig en gång i veckan. När det inte räckte blev jag inlagd i några månader igen. När jag skulle skrivas ut den här gången bestämdes det att jag skulle börja gå på den "vanliga", allmänpsykiatriska BUP-mottagningen som jag gått på tidigare igen. Vid det här laget orkade jag, efter alla som "grävt" i mig under mina inläggningar, inte ha någon psykolog, och fick istället väga mig hos en läkare som jag hade förtroende för. Efter tre månader hade jag tappat mycket i vikt ännu en gång och blev inlagd på BUP-akuten för sista gången. Under den här tiden fick jag testa att gå hos två olika psykologen hos öppenvården samtidigt sim jag var inlagd, men jag orkade inte med det. Sedan har jag inte haft någon mer kontakt med BUP:s öppenvård, eftersom jag flyttade till behandlingshem.
 
Och du, lycka till! Ta emot hjälpen du får. Berätta gärna hur det går.
 
Vad tycker dina föräldrar om dina sjukdomar?
Oj, tycker och tycker. De tycker kanske att jag har haft lite otur, men de accepterar mig ändå och är ju samtidigt sjuka själva.
 
Vilken är din favoritmat?
Jag vet inte! Jag har tappat bort det i samband med ätstörningen. Men jag gillar sushi och har alltid tyckt om vegetariskt. Grillspett var min favoritmat när jag var liten. Halloumi åt vi väldigt mycket ett tag.
 
Vilka är alla diagnoser du har?
Bipolär typ 2, anorexia nervosa (som nu kanske borde kallas ätstörning UNS, eftersom jag inte längre uppfyller viktkriteriet) och högfungerande Asperger.
 
Vad ska man göra för att bli inlagd på t.ex bup?
Man blir inlagd på BUP om man är en fara för sig själv, till exempel om en läkare bedömer att man är självmordsbenägen. Känner du at du behöver bli inlagd? I så fall tycker jag att du ska prata med någon. Det är jätteviktigt att du får rätt hjälp.

Blir man inte hungrig av att inte äta vid en ätstörning, hur klarar/klarade du av det? Jag kan inte ens sova om jag är pyttelite hungrig...
Jo, det kan man bli, man är ju bara människa med instinkter. Men de normala hungerkänslorna rubbas och påverkas så pass mycket av de starka tankarna att det kanske inte går att äta ändå, att hungerkänslorna upplevs som illamående istället för hungerkänslor eller att de försvinner. Nu innan jag blev inlagd den här gången hade jag inte ens mina törstkänslor kvar. Många "tävlar" också mot hungerkänslorna och får en kick när de klarar av att stå emot. Sedan jag slutade äta första gången har jag aldrig fått ordning på mina hungerkänslor igen, jag kan inte tolka dem. Det är alltid någon som lägger upp en bestämd mängd mat på tallriken åt mig, med hjälp av decilitermått.
 
Om man är inlagd på bup/vuxenpsyk, får man använda sin mobil eller är det bara vissa tider eller hur fungerar sånt? Man vill ju kanske ringa sin familj, kolla facebook eller något sådant :P
Jag har alltid fått ha mobil, men jag vet inte om det är samma på alla sjukhus. Det kan hända att jag har hört talas om någon BUP-mottagning där de samlade in allas mobiler någon gång, men jag är inte säker. Om man ska beslagta någons mobil måste det finnas grund till det, att man allvarligt skadar sig själv eller andra. Då tror jag att sjukhuset måste kontakta inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Har du haft ett förhållande? Isåfall, hur länge varade ditt längsta?
Jag hade nyss ett förhållande. Det varade i några månader.
 
Varför började du skära dig?
Troligen för att dämpa ångest och andra känslor, det var alltid något som lättade. Men på den tiden visste jag knappt vad självskadebeteende var.

Har du blivit magpumpad?
Nej, det har jag inte.

Hur ser du på din kropp idag?
Det är klart att det är olika från dag till dag, har jag till exempel blivit serverad mer mat än jag vill känner jag mig automatiskt större. Men överlag är jag nöjd. Hade jag fått önska fritt skulle den inte sett ut som nu, då hade jag valt en annan kroppstyp. Men jag är så tacksam mot min kropp för att den fungerar på den vikten jag har nu, som egentligen är lägre än min normalvikt. Utifrån mina förutsättningar är jag nöjd. Går jag ner 2 kilo försvinner mensen, och det är inte värt det.

Vad är det lägsta du har vägt?
Vad är det mesta du har vägt?
Lägsta är 37,4 kilo, högsta som jag vet var 61. Nu väger jag cirka 49 kilo.

Vilka mediciner äter du?
Stående: litium, Seroquel depot och Omeprazol.
Vid behov: Olanzapin/Zyprexa-injektion, Stesolid/Stesoid-injektion, Inderal och Imovane. Och något mot myrkrypningar och illamående.
 
Allmänt, Frågor och svar | | 3 kommentarer

Svar på frågestunden - del 1 av 3

Så, här kommer första delen med svar, jag känner att jag får dela upp det. Tycker ni att jag har svarat för långt på varje fråga? Släng gärna iväg en kommentar så jag vet till nästa gång!
 
Vad är det bästa samt värsta personalen kan gör göra när du upplever dissociationer? Kramar
Personalen på avdelningen jag är på kan ingenting om dissociationer, så de har ofta svårt att hjälpa mig. Men min kontaktperson känner mig så pass bra att hon förstår ungefär hur det fungerar för mig. Ibland sätter hon sig bakom mig i sängen och bara håller om mig, eller på olika vis använder beröring för att jag ska vara i nuet och inte försvinna in i en annan värld. Det är nog det bästa. Samtidigt brukar jag få medicin. Det värsta måste nog ändå vara när det bältar mig och skriker på mig eller svär åt mig under tiden. Då blir jag ledsen och rädd. Vid ett tillfälle (inte bältning) var det också en personal som slängde ur sig: "Vilka röster? Du har ingen psykossjukdom!", ungefär som om jag inte skulle kunna höra röster. Det handlar nog om okunskap, men jag kände mig oerhört missförstådd och kränkt.
 
Varför blir du bältad?
Jag blir bältad när jag skadar mig själv, vilket brukar föranledas av dissociationer eller ångestattacker/känsloutbrott. Men jag tycker att de har gjort det till en vana och bältar mig alldeles för lätt. Här om veckan utgick de från att jag skulle skada mig när jag försökte gå ur mitt rum (vilket jag inte får annat än när jag äter, vilket jag gör enskilt strax utanför rummet), vilket inte alls var tanken. Jag hade bara dissociationer och var rädd, men jag var hyfsat lugn och kunde kommunicera. Jag ville sätta mig i några fåtöljer utanför rummet. Då blev jag bältad ändå.

Hur är det med vänner och så?
Jag har tappat kontakten med i princip alla mina IRL-vänner i takt med att ag blivit sjuk. De jag har känner jag över nätet, några har jag träffat.
 
Hur var din barndom?
Jag minns min barndom som väldigt bra. Jag trivdes bra på dagis och så vidare. Samtidigt visar utredningar att jag har blivit traumatiserad under uppväxten. Jag har en storasyster som föddes med ett fysiskt funktonshinder som gör att hon sitter i rullstol. När jag var riktigt liten höll hon på att dö och låg på sjukhus mycket. Det gjorde att jag inte fick den uppmärksamheten ett barn behöver, och när jag var 1 år och 4 månader föddes min lillasyster, vilket även det gjorde att jag inte fick den uppmärksamheten jag behövde. Allt detta som skedde så tidigt har gjort att jag har en anknytningsstörning. Sannolikt är det till stor del i det som mina dissociationer bottnar sig (sedan har annat påverkat dem ytterligare senare). Jag har alltid varit väldigt rädd av mig, för jag fick ingen trygg start på livet.
 
Hur upplever du dina dissociationer? Är du lite halvt med i vad som händer eller försvinner du helt iväg? Hur känns det för dig? Hur tar du dig tillbaka till verkligheten igen? Gör du dig själv illa under dissociationerna? Kan man prata med dig så att du uppfattar det?
Jag hör röster, ser saker som inte finns, känner saker som inte finns, får för mig saker som inte stämmer överens med verkligheten, upplever konstiga saker, får jättekonstiga tankar i huvudet och bilder framför mig, kan helt och hållet stängas av, kan bli blockerad i tankarna så att det inte GÅR att tänka, sväva iväg med mer. Ibland förstår jag inte alls att det inte är på riktigt, andra gånger är jag medveten om det. I början när jag hade dissociationer utan att veta vad det var kallade jag dem för "vakenmardrömar", för det var precis som att drömma en mardröm fast att jag var vaken. Det kom monster och liknande snabbt mot mig, men jag förstod att det var någonting som bara jag upplevde. Så är det många gånger. När jag inte förstår det är jag oftast väldigt rädd och skräckslagen. Då blir det en levande mardröm. Jag vet inte riktigt hur jag brukar ta mig ur det, utom när jag tar medicin, men det beror nog lite på hur starka dissociationerna är. Det är väldigt lätt hänt att jag skadar mig under tiden, ibland vill jag göra det för att bryta allting, särskilt om jag känner mig väldigt frånvarande. Jag tror att jag brukar uppfatta när man pratar med mig, om jag inte är väldigt panikslagen och inte lyssnar, men oftast säger folk till mig att det jag inte upplever är på riktigt, vilket jag sällan köper, och då blir det aldrig några vettiga samtal.
 
När började dina problem och hur märkte du av dem?
Jag blev djupt deprimerad när jag var 12 år, utan att förstå vad det var. Jag hade haft det riktigt jobbigt hemma i några år redan då, med en psykiskt sjuk pappa, men depressionen kom ändå från ingenstans. Jag tror att det började med att jag bara kände att jag inte ville leva mer, och sedan blev det bara värre och värre. Jag låste in mig på toaletten och släckte i taket på rasterna i skolan, för jag orkade inte med umgänge eller ljuset. På nätterna sov jag 3-4 timmar, ibland mindre. Jag började se monster och fick väldigt mycket tvång och tvångstankar. Jag pluggade konstant och fick flera gånger höra av lärare att jag måste vara den gladaste eleven i skolan. Jag höll en stark fasad utåt, men inuti ville jag bara dö.

Hur berättade du om ditt mående för dina föräldrar och hur reagerade dem?
Jag berättade aldrig. Saken var den att jag inte visste att jag var sjuk eller mådde dåligt. Jag hade aldrig någonsin pratat om känslor med någon, så jag hade inga referensramar. Jag trodde att det var normalt att inte stå ut och bara vilja dö varenda sekund på dygnet. Mamma och pappa fick reda på det strax innan jag skulle fylla 14 genom att vi hade varit på akuten efter en panikattack. Där såg någon att jag hade skadat mig och skickade en remiss till BUP. I början förstod mina föräldrar verkligen ingenting.
 
Vad sa dina föräldrar när du berättade att du skar dig? Hur reagerade dom?
De fick reda på det efter besöket på akuten, mot min vilja. Pappa sa inte så mycket då vi aldrig har pratat på det sättet, mamma reagerade enligt mig väldigt negativt - men det handlade om okunskap. Nu vet hon betydlig bättre och är en av dem som förstår mig absolut bäst på jorden.

Vilka mediciner har du testat och vilka biverkningar fick du?
Här är alla mediciner jag kommer på att jag någon gång har fått, har dock glömt bort eventuella biverkningar på de flesta, så jag skriver bara där jag kommer ihåg. Muntorrhet har jag säkert fått på en del. De två längst ner har jag bara fått enstaka gånger vid bältning.
 
Litium Törst (inte så konstigt, för litium är faktiskt salt!).
Lamotrigin
Seroquel
Propavan
Theralen: Trött, seg i huvudet. Svårt att komma upp på morgonen.
Circadin
Atarax
Olanzapin: Seg, trött. Somnar om jag tar 10 mg.
Zyprexa (injektion): Samma som ovan.
Fluoxetin
Zoloft
Stesolid
Stesolid injektion
Oxascand
Haldol (injektion): Fruktansvärda myrkrypningar, kunde knappt hålla mig vaken vid måltider. Sov i flera dagar.
Cisordinol acutard (injektion): Värsta medicinen jag har fått. Jag sov konstant i  tre dagar och svimmade när jag skulle gå upp och gå på toaletten. Var så stel i käke och tunga att jag endast fick i mig flytande föda, kunde nästan inte prata.

Bästa/sämsta medicinen du tagit och varför tycker du den var bäst/sämst?
Litium är bäst. Den gör att mina bipolära svängningar hålls i schack. Den är ungefär lika viktig som mat för att jag ska fungera. Cisordinol acutard var värst, se biverkningarna ovan.
 
Fråga: Har för mig att du har skrivit att du har aspergers, hur påverkar just den diagnosen dig? Hur märker du att du har Aspergers?
Jag är väldigt tvångsmässig, behöver och skapar rutiner, har jättesvårt för förändringar eller när saker inte är som de brukar, är väldigt bra på detaljer och dålig på helheter med mer. Om jag ska städa mitt (redan städade) rum till exempel, blir det ofta totalt kaos i huvudet, för det är så många moment att jag inte vet var jag ska börja och det slutar med att jag bryter ihop. Det bir som en grå vägg framför ögonen. Då kan jag vara hjälpt av att någon säger till mig att "Nu dammsuger du" och "Nu ska du dammtorka" osv, allting måste benas upp. Jag vill också ha ordning runt omkring mig och lägger alltid samma saker på samma plats. Utifrån märker man inte att jag har Asperger, jag verkar bara väldigt noggrann och pedantisk. Bor man däremot med mig eller träffar mig ofta i hemmet och vet om det märker man det tydligt.

Vad är det för skillnad mellan de dissociationerna du har och att ha en psykos?
Jag vet faktiskt inte.

Jag även att du skrivit att du lider av bipolär sjukdom, hur och när märkte du det? de maniska perioderna du har haft, hur har de varit/hur har de sett ut? Hur långa perioder av depression/mani har du? Måste det vara långa perioder av antingen eller, eller kan det växla fort också?
Jag har bipolär typ 2, alltså blir jag hypoman och inte manisk. Hypomani varar kortare än mani och är inte lika allvarligt. Eftersom jag har medicinerat med litium i tre år är jag nu stabil i mitt humör. Jag får varken depressioner eller hypomanier. För några år sedan var det däremot kaos. Då svängde humöret hur mycket som helst. När jag har varit hypoman har jag haft jättemycket energi, varit glad och pratsam, pratat fort, haft jättebra självförtroende, känt det som att jag svävat 10 cm över marken och kunnat springa jorden runt, startat igång massa projekt som jag inte har kunnat avsluta, skämt ut mig och. Efter det har jag alltid kraschat och bara velat dö. Jag har haft betydligt mer depressioner än åt andra hållet.

Vad vill du göra i framtiden? Om du fick drömma helt (vilket jag tycker du ska!). Finns det någonting speciellt du vill uppleva? Vad skulle du vilja jobba med? Vet dock att sådana frågor kan vara väldigt svåra att svara på när man mår dåligt, eftersom det kan kännas så långt borta <3 
Kram :)
Jag vet faktiskt inte vad jag vill göra i framtiden, just nu ligger allt fokus bara på att få livet att överhuvudtaget fungera. Jobb har jag ingen aning om. Jag har alltid velat se norrsken! 
 
Om man får receptbelagd medicin och är under arton, är det föräldrarna som ska hämta ut medicinen då eller kan man göra det själv?
Det är föräldrarna! 
 
Hur började din ätstörning?
Jag vet inte riktigt, det är nog en för lång historia för att jag ska kunna sammanfatta den i det här inlägget. Mat har alltid varit lite känslig för mig. Men jag slutade äta nästan tvärt för att stänga av mina känslor och dämpa humörsvängningarna. Jag visste att det skulle leda till att jag istället var mer deprimerad, men för mig är det mindre påfrestande än att pendla hela tiden. Men när jag slutade äta hade jag redan spytt i flera år.
 
Hur såg det ut när du fick dina diagnoser? Hur lång tid tog processen från att du sökte hjälp tills du fick allt nedskrivet och fick medicin osv? :)
Anorexia fick jag diagnos på när vikten hade gått ner och jag uppfyllde alla kriterier. Asperger reddes jag ut för när jag var inlagd efter att jag hade gjort en annan utredning som visade att jag kunde ha någoting inom autismspektrat,. Bipolär sjukdom reddes jag ut för mellan två inläggningar, men först kunde de varken säga ja eller nej och överlät vidare bedömning till läkaren på BUP-akuen när jag lades in igen, och senare kunde hon ställa diagnosen. Processen att få allt nedskrivet osv pågår nog fortfarande, även om det mesta är kartlagt. Medicin vägrade jag hur länge som helst, men efter några år insåg jag nog att det inte fungerar utan.
 
Hur går det med allt? Ser fram emot att sitta och fika i solen med dig<3 Du är en härlig tjej!
Hej, Christan! Jag är otroligt orolig inför flytten vilket gör att jag har mycket dissociationer och är ostabil. Samtidigt ser jag verkligen fram emot flytten. Jag är bara livrädd att maten inte fungerar. Den 23/4 kommer personal från boende hit för att börja lära känna mig och lära sig mina matrutiner, så nu går jag bara och väntar. Det ska bli spännande att det kommer. Jag ser fram emot en fika med dig också! Kram!
 
 
Del 2 och 3 av svaren kommer inom en överskådlig framtid!
 
 
Allmänt, Frågor och svar | | 8 kommentarer
Upp