Dagbok: Söndag 12 juli
Snart finns det inget liv i mig. Snart är jag bara en avliden, stilla kropp.
Styrkekramar till dig Lisa!
Önskar dig styrka att orka fortsätta kämpa, stå ut. Jag känner igen mig i det du beskriver, jag har också varit där. Det är helt vidrigt.
Kramar <3
Kram <3 ALL styrka till dig. Usch vad jobbigt du verkar ha det! Det låter helt fruktansvärt att må som du gör. Men snälla fortsätt kämpa - du klarar det, du har ju klarat dig enda hit!! <3
Hej igen fina du! (Kommenterade ett annat inlägg tidigare.)
Det kan ta så olidligt lång tid att hitta det som hjälper en. Jag har haft kontakt med psykiatrin i många år, är 25 idag. Och nu har jag fått så mycket verktyg och vägar att jag är helt övertygad om att det kommer bli, inte bara bättre, utan bra. Jag kommer få ett fantastiskt liv. Men det har tagit lång, lång, tid innan jag kunnat se det. Jag hör din smärta, din förtvivlan, jag känner med dig. De senaste åren har jag hittat människor, som på sina individuella sätt, hittat vägar till tillfrisknande. Både jag och de har varit så trasiga och förtvivlade och ofta trott att just vi inte kan må bättre. Men det har gått, det går. Jag är övertygad om att du kommer hitta dit också. Och det är inte för att klämkäckt avfärda din upplevelse och dina känslor, det låter fullständigt vidrigt att känna så. Om du inte orkar hoppas just nu, låter du mig få hoppas åt dig en stund? Du kommer se ljuset igen. Kram