Monster

Tänk dig att du är inlagd med tvångsvård på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Du har dygnet runt-övervakning - får inte ens gå på toaletten ensam. Du är ledsen och sitter på din säng och gråter. Du gråter för att allting känns så himla hopplöst. En av de ytterst få ur personalen du har förtroende för sitter bredvid och håller om dig. Plötsligt skymtar du något grönt som kryper upp ur golvet i ett hörn i ditt rum. Hjärtat bankar till. Du tappar andan och blinkar för att se om du verkligen sett rätt. Det är ett litet elakt monster. Det börjar kravla sig fram ännu fler längs golvet vid väggarna. Långsamt kommer de upp och emot dig. De är ungefär en halv meter höga, tjocka, gröna och vårtiga med små horn på huvudet. De har stora ögon och små tår där de tjocka benen slutar. De kravlar sig fram på huk på alla fyra. Allt står still i din hjärna en millisekund. Sedan skriker hela kroppen: FLY!

Du kastar dig upp ur sängen, varpå personalen som hållit om dig reflexmässigt kastar sig runt hela dig och ropande frågar vad det är som händer. Hon håller fast dig, och ganska snabbt kommer ännu fler personal och gör samma sak. Du fäktar med hela kroppen för att komma loss och ut ur rummet bort från de hemska monstren, men på något sätt hamnar du på mage i din säng med personal liggande över dig. Där ligger du och skriker och försöker förklara varför du måste ut ur rummet, men ingen förstår allvaret i situationen eller vad du menar. Du är fullkomligt livrädd. Monstren är på väg att skada dig, men du kan inte komma undan dem. 

"Ett, två, tre!" Personalen lyfter upp dig och flyttar över dig till bältessängen, som du inte ens har märkt rullats in i rummet. Att hela du gör motstånd hjälper inte. De lyckas spänna fast dig ändå. Väl inne i bältesrummet ligger du och gråter hysteriskt. Monstren följde inte med in, men ganska snabbt börjar de ändå flyga ut från väggarna. Var du än är förföljer de dig. Ingenstans kan du vara trygg. Hur du än kämpar kommer du inte undan. Du kan inte få kontroll över situationen. 

En sjuksköterska kommer in i rummet. Hon säger att du ska få en injektion. Du får en spruta med läkemedlet Haldol i en skinkan.

Du kan inte sluta gråta. Monstren fladdrar runt dig i luften. Du kan inte förflytta dig någonstans. Du sitter fast. Ingen personal förstår vad det är som händer. Du är helt utlämnad till monstren. Du är paralyserad av skräck. Tiden bara går. 

Trött och utmattad slutar du till sist att snyfta. Monstren har dragit sig tillbaka. Sjuksköterskan kommer tillbaka. Trots att monstren inte är helt borta, och du fortfarande är lätt orolig, lyckas du prata dig till att bli släppt ur bältessängen. Men hopplösheten finns kvar. Monstren kommer att komma tillbaka. Det gör de alltid. Du har blivit lagd i bälte igen, och du skäms över det. Det var den 297:e gången.
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Det skär i hjärtat av att läsa om hur du har det. Jag har "bara" haft hallucinationer en gång (bortsett från när Nozinan gav mig en) och det var hemskt. Jag såg klossar, tärningar och kuber i hela rummet - inte i närheten av monster men det var hemskt nog. Så jag hoppas att du får ordentligt med värme och trygghet av personalen i brist på annat. En liten fråga om du orkar svara, vad är din längsta tid som bältad? Tusen trygghetskramar

Svar: Usch, det låter inte heller kul så som du upplevde det. Fruktansvärt. Det är konstigt hur hjärnan kan ställa till det.
Jag minns inte den exakta tiden jag har blivit bältad som längst, men det var i alla fall någon gång över fem timmar.
Kram
Lisa

#2 - - Emma:

Jag blir verkligen berörd av dina texter och jag hoppas att det blir bättre för dig snart. En sak som slog mig, personalen du skriver om som du har förtroende för, du skulle inte kunna visa hen den här texten? För att hen ska förstå mer vad som händer och hur hen bäst kan hjälpa dig? Jag förstår om det är svårt, men kanske är det lättare än att berätta och kanske underlättar om det händer igen? Det var bara en tanke, du vet förmodligen själv vad som blir bäst för dig.
Styrkekramar till dig!

Svar: Jag gjorde faktiskt det idag. Eller inte för just den personen, men för den andra jag har förtroende för. Det är ofta mycket lättare att uttrycka sig i skrift!
Kram
Lisa

#3 - - Jag :

Jag måste säga att du inte är ensam! Fläckar på väggarna med ben, spöken i fönstret, spindlar och maskar på golvet! Sparkar på mig, river mig, biter mig, gråter personalen håller fast mig! Panik! Jag vet hur det är... Jag är där nu!

Svar: Fina, fina du. Usch, vad hemskt. Hoppas innerligt att det blir bättre för dig.
Stor kram
Lisa

#4 - - Stajna Grrl:

Usch, det låter hemskt. Hoppas du och personalen kan lösa det och göra någon plan så att de kan göra annat när det händer, så att du inte blir bältad. Jag har aldrig blivit bältad så jag vet ju inte hur det är, men av din beskrivning så låter det jobbigt som bara den! Jag har bara haft synhallucinationer som berott på mediciner. Det värsta jag varit med om var nog hörselhallucinationer när jag var manisk och inte hade sovit på fem dagar. Jag satt på bussen och hörde hur mannen bredvid sa satanistiska ramsor, så jag bara vandrade fram och tillbaka i bussen, kunde inte sitta där bredvid han. Trodde även att en nyhetsuppläsare hånade mig så jag fick utbrott på TV:n. Men men, sådan kan den bipolära sjukdomen vara. Hoppas du mår bättre snart! <3

Svar: <3
Lisa

#5 - - Jag :

Usch för att vara bältad! En gång låg jag bältad 8 timmar! Har det hänt att dem släppt dig och sedan fått bälta om dig?

Svar: Åh, fy! Vad fruktansvärt!!! Du måste varit helt död rent psykiskt efteråt.
Ja, det har hänt ett par gånger.
Lisa

#6 - - Lydia:

Du verkar vara en helt underbar person av det jag har läst på din blogg. Har aldrig själv blivit bältad men har hört att det är helt fruktansvärt. Och att se saker inte är heller kul, det har jag också upplevt och dessutom ingen som förstår är ännu värre. Vill bara krama om dig och hoppas på att du mår bättre snart. För du är en riktig fighter!

Svar: Hej, Lydia! Vad glad jag blir för din kommentar. Stor kram!
Lisa

Upp