Till hemkommunen igen
Sist jag skrev var jag på psyk i min hemkommun. Där började jag med ytterligare en stämningsstabiliserande medicin, och jag var där i en och en halv vecka. När vi bestämde utskrivningsdatum* kändes det bra - jag önskade och det blev precis som jag ville. Men sedan började jag må sämre, och när jag väl skrevs ut mådde jag inte alls bra. Sedan har det bara gått nedåt. Självmordstankarna har fullständigt tagit över.
Här är slutet av ett mail som jag igår skickade till läkaren på psyk i min hemkommun, och vidarebefordrade till chefen för boendet:
"I övrigt mår jag jättedåligt, och det blir bara sämre och sämre. Var jag än kommer letar jag desperat och instinktivt efter möjliga sätt att ta livet av mig. Jag kan inte se en blomma utan att fundera på om den är giftig och jag kan inte åka över en bro utan att tänka på att hoppa. När vi åker bil önskar jag ingenting annat än att vi krockar, och jag har slutat att se mig för innan jag går över vägen i hopp om att en bil ska köra på mig. Jag är så otroligt nära att ta livet av mig hela tiden. Gränsen till att jag tippar över och gör det är hårfin. Det kan hända precis när som helst nu. Allt är förberett och klart. Jag har allt städat och fint i lägenheten för att det ska bli så lite jobb som möjligt för personalen att göra när de tömmer mina saker efteråt, och på morgonen sätter jag på mig kläder som jag kan tänka mig att dö i. Jag kan se som absolut mest tre timmar framåt i tiden, oftast mindre, sedan vet jag inte om jag är död. Personalen förstår inte att det är på riktigt, men jag kan inte leva vidare längre. Hur jag än försöker tänka på annat känns det som att jag kommer ta mitt liv. Det är bara en fråga om tid.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar verkligen inte mer.
Hälsningar
Lisa"
Efter detta mail blev det fart på chefen på boendet. Hon blev orolig. Så nu är jag inlagd på PIVA sedan igår, och ligger i skrivande stund och väntar på att bli hämtad från psyk i min hemkommun. Jag vet inte vart det kommer att leda att åka dit, eller om det ens finns någonting de kan göra. En så stor del i mig har redan gett upp.
Nu är det middag här. Fläskpannkaka. Mängden fläskpannkaka finns inte med bland de olika maträtterna i mitt matschema, så jag vågar inte äta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sköter alltid min mat. Personalen har kommit in med ett halvt glas mjölk och en banan, men sådana "konstiga" middagar slår fullkomligt slint i mitt huvud. Kan. Inte. Äta. Orkar inte tänka på det här.
*Det är egentligen inte utskrivning, för jag ska ha LPT hela sommaren fram tills det går att ordna ett ÖPT. Så länge är jag på boendet på permission.
All kärlek och styrka åt dig! Beundrar hur du kämpar ❤️