Till hemkommunen igen

Sist jag skrev var jag på psyk i min hemkommun. Där började jag med ytterligare en stämningsstabiliserande medicin, och jag var där i en och en halv vecka. När vi bestämde utskrivningsdatum* kändes det bra - jag önskade och det blev precis som jag ville. Men sedan började jag må sämre, och när jag väl skrevs ut mådde jag inte alls bra. Sedan har det bara gått nedåt. Självmordstankarna har fullständigt tagit över.

Här är slutet av ett mail som jag igår skickade till läkaren på psyk i min hemkommun, och vidarebefordrade till chefen för boendet:

"I övrigt mår jag jättedåligt, och det blir bara sämre och sämre. Var jag än kommer letar jag desperat och instinktivt efter möjliga sätt att ta livet av mig. Jag kan inte se en blomma utan att fundera på om den är giftig och jag kan inte åka över en bro utan att tänka på att hoppa. När vi åker bil önskar jag ingenting annat än att vi krockar, och jag har slutat att se mig för innan jag går över vägen i hopp om att en bil ska köra på mig. Jag är så otroligt nära att ta livet av mig hela tiden. Gränsen till att jag tippar över och gör det är hårfin. Det kan hända precis när som helst nu. Allt är förberett och klart. Jag har allt städat och fint i lägenheten för att det ska bli så lite jobb som möjligt för personalen att göra när de tömmer mina saker efteråt, och på morgonen sätter jag på mig kläder som jag kan tänka mig att dö i. Jag kan se som absolut mest tre timmar framåt i tiden, oftast mindre, sedan vet jag inte om jag är död. Personalen förstår inte att det är på riktigt, men jag kan inte leva vidare längre. Hur jag än försöker tänka på annat känns det som att jag kommer ta mitt liv. Det är bara en fråga om tid.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar verkligen inte mer.

Hälsningar
Lisa"

Efter detta mail blev det fart på chefen på boendet. Hon blev orolig. Så nu är jag inlagd på PIVA sedan igår, och ligger i skrivande stund och väntar på att bli hämtad från psyk i min hemkommun. Jag vet inte vart det kommer att leda att åka dit, eller om det ens finns någonting de kan göra. En så stor del i mig har redan gett upp.

Nu är det middag här. Fläskpannkaka. Mängden fläskpannkaka finns inte med bland de olika maträtterna i mitt matschema, så jag vågar inte äta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sköter alltid min mat. Personalen har kommit in med ett halvt glas mjölk och en banan, men sådana "konstiga" middagar slår fullkomligt slint i mitt huvud. Kan. Inte. Äta. Orkar inte tänka på det här.


*Det är egentligen inte utskrivning, för jag ska ha LPT hela sommaren fram tills det går att ordna ett ÖPT. Så länge är jag på boendet på permission.
Allmänt | |
#1 - - Sussi:

All kärlek och styrka åt dig! Beundrar hur du kämpar ❤️

Svar: Kram ❤️
Lisa

#2 - - Anonym:

Lurigt att skriva ut vad du gjort för att skada dig själv "åt glas". Det är så lätt att någon tar efter och det är kanske inte vad du vill...

Svar: Du har rätt. Jag tar bort det genast! Stort tack för din ärlighet och kommentar!
Lisa

#3 - - Allt oviktigt:

Kan det vara så att det är den nya medicinen som får dig att må ännu sämre?
Hoppas att du får ordentligt med hjälp nu

Svar: Jag vet inte! Jag började fundera på samma sak efter att mamma, som kollade biverkningar i ett annat ärende, såg att en del faktiskt får ökade självmordstankar. Men det var bara 1 av 100 eller något sådant. Men med tanke på hur extremt dåligt jag har mått är det ju verkligen inte omöjligt.
Lisa

#4 - - Johanna:

Tänker på dig. <3
Det här kanske låter lite creepy, men jag skulle gärna vilja be för dig. Skulle det göra dig obekväm?

Svar: Men åh, vad glad jag blir. <3 Det får du gärna.
Stor kram <3
Lisa

#5 - - Viljaleva.devote.se:

Jag har ändå uppfattat att du tycker det är bra på boendet? Och det är jag så glad över. Lidande är inte för evigt. Jag tror stenhårt på dig! Kram<3

Svar: Ja, de är helt fantastiska. Det skulle nog inte gå att hitta ett bättre boende till mig. Men det är så fruktansvärt svårt när allt är så öppet. Och att helt plötsligt dessutom kastas in i vuxenvärlden med konstiga papperen som ska skrivas på och skickas in hit och dit, ekonomi och allt annat sådant som jag inte kan hålla koll på och de missar. Och maten är annorlunda än vad jag är van vid, och vikten har inte gått som den ska. Rörelsetvången börjar bli allt värre, och jag får ingen hjälp. Sedan har jag så extremt mycket impulser, och jag är så trött att jag inte orkar stå emot dem. Vardagliga saker som att städa hela lägenheten (en etta, som egentligen redan är noggrant städad, men det ska ju dammsugas osv) blir så stort och svårt i min Asperger-gärna som redan mår dåligt att jag bryter ihop. Det är nog så mycket på en gång att jag har tappat greppet. Jag har varit på PIVA 6 gånger på drygt 6 veckor, och 1,5 av de veckorna var jag dessutom i hemkommunen. Allt är så svårt, och jag får ingen hjälp från öppenvården (varken allmänpsykiatrin eller ätstörningsenheten) på hela sommaren, fast att jag behöver hjälp IGÅR. Det är bara för mycket av allt.
Kram
Lisa

#6 - - Johanna:

Jag bad en bön och tände ett ljus för dig i kyrkan idag.
Kram <3

Svar: Du är underbar. <3
Kram
Lisa

Upp