Tillbaka på psyk i min hemkommun

Jag är på psyk i min hemkommun, tre timmar bort från boendet, på samma avdelning som jag var på under ett år innan jag flyttade för tre veckor sedan. Jag kom hit direkt från PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) i Karlstad, efter att jag hamnat där för fjärde gången. Tanken är att jag ska stanna här i några dagar, för att sedan åka tillbaka till boendet, med en förhoppning om att det ska bli lugnare. Här är en sammanfattning av min situation, som jag skrivit till läkaren:

"Hej!

Jag har det jättebra på boendet. Personalen är underbar, jag älskar min lägenhet, dagarna är strukturerade och trygga, maten funkar bra, jag får göra saker jag tycker om, jag har en meningsfull tillvaro och det känns verkligen som att jag har hamnat på rätt ställe. Flytten har varit jättepositiv för mig - det bästa som har kunnat hända. Men det är också tufft, sjävklart, och det var väntat. Men ibland blir det för tufft.

På kvällarna får personalen hålla fast mig i 3,5 till över 6 timmar när jag mår dåligt. Jag har behövt åka in till PIVA i Karlstad fyra gånger på en och en halv vecka, tre gånger med polis. Det har helt låst sig med mina vid behovs-mediciner - jag klarar inte av att ta dem, trots att jag verkligen behöver dem. Jag har ofta dissociationer och inslag av syner. När allt det här kommer över mig och jag mår som värst vill jag inget annat än att skada mig eller dö i just den stunden, och då försöker jag rymma. Jag har flera gånger varit på väg till en närliggande bro för att hoppa, och har en gång varit där och klättrat på utsidan av staketet. När jag mår så dåligt och personalen måste hålla fast mig har jag ingen kontroll över mig själv. Allt är kaos, och timmarna bara går. Ibland har de ringt in en sjuksköterska som har kommit och gett mig en injektion, men jag har oftast varit så uppe i varv att det inte har hjälpt.

Trots att jag har en så positiv tillvaro börjar jag känna hopplöshet. Jag orkar inte åka in och ut på PIVA mer, och orkar inte må som jag gör mellan allt det positiva jag får från boendet. Tankarna på att dö har blivit allt fler, och på PIVA hängde jag mig till och med i mina lakan i duschen. Jag behöver någonting som bryter det här snabbt, för jag kommer förr eller senare skada mig själv illa om det fortsätter, och fortsätter det kommer jag inte orka mer. Och personalen kan inte hålla fast mig och bli bitna och få sparkar och slag varje kväll. Det håller inte. Jag vill inte vara den som gör dem illa. Jag älskar mitt boende och personalen, och vill inget annat än att vara där, men nu behöver jag extra hjälp. Det har blivit alldeles för svårt.

Jag har starka impulser att skada mig, rymma, kasta mig framför bilar, springa från personalen eller liknande precis hela tiden. Jag har ätit tvättmedel och druckit aceton. Var jag än kommer ser jag bara möjligheter att göra mig själv illa eller dö, och det är jättepåfrestande och tar all kraft jag har att stå emot. Det gör att jag inte har så mycket kraft kvar till att hantera mitt mående.

Jag har mycket humörskiftningar och alldeles för starka känslor. Antingen är jag jättejättejätteglad - så glad att det inte känns normalt och som att jag håller på att explodera av glädje, och som att allt håller på att gå över styr, eller så mår jag jättedåligt. Båda känslolägen är alldeles för starka och outhärdligt intensiva, och jag kan inte hantera dem. Alltid när jag har mått bra kommer det en krasch, och då spårar det ur.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Hälsningar
Lisa"

Just nu är jag ganska frustrerad. 
Allmänt | |
#1 - - Sskadad :

Jag blir så himla ledsen av att läsa det här. Tycker det är förjävligt att du mår som du gör, önskar att det vore annorlunda! :( har du provat ect? Det hjälpte mig jättemycket att komma upp ur ett dåligt mående rätt snabbt! Kram

Svar: Ja, jag har fått ECT i två omgångar. Första gången var det toppen! Saken är bara den att jag inte är deprimerad, så det skulle inte hjälpa mig nu.
Stor kram!
Lisa

#2 - - bulldozer.blogg.se:

Åh, vad jag önskar att du får må bättre väldigt, väldigt snart. <3

Svar: Tusen tack. <3
Lisa

#3 - - Åsa:

Hej Lisa! Hoppas att du mår bättre!? Jag har en fråga, jag undrar om du är bipolär? Jag tänkte på det du skrev sist i inlägget. Jag är bipolär. Kände igen mig i det sista väldigt mycket. Just nu är jag manisk (glad, lycklig, kreativ, fixar och donar) Sen undrar jag om du får vara kvar på behandlingshemmet, de kastar väl inte ut dig utan att ge dig en chans först får man hoppas?! Jag känner inte dig men jag lider ändå med dig för att många av de orden du skriver skulle kunna komma från mig. Kämpa!

Svar: Ja, jag är faktiskt bipolär! Typ 2. Jag är ständigt livrädd för att boendet ska kasta ut mig, men de SÄGER att de inte kastar ut folk.
Stor kram till dig!
Lisa

#4 - - Marika:

Hej Lisa!
Har ganska nyligen hittat till din blogg. Jag är, som säkert många andra, imponerad av hur klarsynt och mogen du är i dina texter. Låter nog lite skrytigt, men vad fan - jag kan känna igen det hos mig själv. Har under mina år i psykiatrin upplevt det både som en hjälp och ett hinder. Personal/läkare/behandlare tycks ibland bli provocerade av att jag också kan tänka och förstå samband, det "stämmer inte" med bilden av en psykpatient. Och det har också varit jobbigt att se och vara medveten om mycket som pågår runt en (maktspel, resursbrist....) Kan du känna igen det eller är det på ett annat sätt för dig?
Jag kan ju egentligen inte uttala mig om din situation, då jag inte är där eller känner dig, men jag tänkte på en sak som jag ändå vill skriva: Jag brukar må sämre när det har blivit lite bättre. Först när jag hamnat i en miljö/sammanhang där jag kan slappna av och känna mig trygg och tillåta mig att känna har jag också kunnat må dåligt på ett annat sätt. Jag har då t.ex. känt att jag inte är värd att ha det bra, blivit rädd att jag "ändå kommer sabba det, så lika bra att sabba nu", osv. Och jag har blivit sämre en period. Kan det vara nåt sånt för dig också? (Eftersom det låter som du trivs på boendet.)
Det låter i alla fall svinjobbigt och jag hoppas du får hjälp!
Jag hoppas att du orkar kämpa lite till, även när det känns som mest hopplöst. Jag hejar på dig i alla fall!
Ge inte upp. En dag i taget, en timme taget.

Svar: Hej! Vad kul att du har hittar hit. Du är högst välkommen att stanna. Det är spännande att läsa dina reflektioner. Hur gammal är du? "Lika bra att förstöra allt nu-tänket" kan jag känna igen, fast främst i min ätstörning och detta var innan jag fick just anorexi. Men jag förstår precis vad du menar.
Stor kram!
Lisa

#5 - - Louise:

Det är hemskt att du mår så dåligt. Jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig snart <3 Det är ju iaf positivt att du trivs på boendet.
Kram!

Svar: Ja, det är väldigt positivt. Tack för omtanken!
Kram
Lisa

Upp