Dunk dunk - Lisa

EN VANLIG DAG (IDAG) PÅ AVDELNINGEN

Jag började som vanligt dagen med att dra ner min rullgardin. Jag gick in i badrummet för att gå på toaletten och klä på mig, med en glipa i dörröppningen för att personalen som övervakar mig dygnet runt ska kunna se mig så att jag inte gör mig illa.

När det var frukost gick jag och en personal ut till den färdigupplagda maten som var uppmätt med decilitermått. Det är alltid så, som en trygghetsrutin för ätstörningspatienter och för att personalen ska veta att man får i sig det man ska. Efter frukosten värmde jag min vetekudde, tog kaffe och gick och la mig i sängen, där jag spenderar ca 23 timmar om dygnet. Självklart spillde jag ut kaffe på min kudde när jag envisades med att dricka i liggande ställning.

Min säng står för tillfället inte där den brukar. Jag möblerade om igår, när det endast jobbade ny personal och bemanningspersonal. Den ordinarie personalen har bestämt att sängen ska stå i mitten av rummet för att de lättare ska kunna ha koll på mig från två vinklar, men jag vill ha den där den egentligen ska stå så att jag kan ligga och stirra in i väggen. Vi får väl se hur länge sängen får stå kvar...

På väggen satte jag upp en lapp med stora röda bokstäver med texten: "JAG VILL INTE ATT NI PRATAR MED MIG!!!" Mitt mående gör att jag verkligen inte orkar bli tilltalad.

Snart ska den manliga personalen som vaktar mig lösas av utav en annan personal. De byter med varandra varje halvtimme. Från början var det varje timme, men gång på gång somnade vaken och trots att mamma mailade enhetschefen varje gång det hände skedde inget. Det var först när jag mailade henne mitt i natten och skrev att jag inte kunde sova på grund av att vaket snarkade som det snabbt bestämdes att de skulle lösa av varandra varje halvtimme istället.

Nu ligger jag och väntar på nästa vak. Jag hoppas verkligen att det blir en kvinna så att jag kan duscha. Jag vägrar stå naken med en man i dörröppningen. 

Fan, det kom en man.

Fan, ännu en man.

Jag känner att det börjar kännas jobbigt, att jag måste ha medicin. Det bästa vore förstås att lösa det på annat vis, men mot vissa saker är medicin den enda utvägen. Jag ber vaket trycka på en knapp de har på ett larm så att sjuksköterskan ska komma, men svaret jag får är att båda sjuksköterskor är "på team", alltså där de diskuterar alla patienter. Jag måste helt enkelt ligga och vänta i 25 minuter och bara låta allting bli ännu värre. Jag behöver min medicin NU!

Så. Nu har jag både duschat och fått medicin. Nu ligger jag i sängen. 

Medicinen kom alldeles för sent. Den hann inte verka. Det blev istället så jobbigt att jag tappade kontrollen över mig själv och blev bältad. Det gick till som vanligt. Personalen säger: "Jag tar benen", "Jag tar armarna", "Jag tar magen", och någon hjälper till där det behövs, och så "Ett, två, tre!" så lyfter de upp mig och lägger mig på mage i bältessängen och börjar slita min kropp åt alla håll och kanter medan jag stretar emot. En sjuksköterska kastade sig idag över mina ben för att de har lärt sig att jag alltid kryper ihop i fosterställning för att de inte ska kunna få tag i mig. Bältessängen rullades sedan in i bältesrummet och där fick jag ligga med ett täcke över mig. En personal satte upp mitt hår. När det hade gått ett tag frågade jag om jag kunde få en injektion Stesolid, ett lugnande receptbelagt läkemedel, för att bli lugn. 20 minuter efter sprutan blev jag släppt.

Direkt efteråt var det lunch. Panerad fisk, kall sås och potatis. Panerad fisk är något som de flesta med ätstörning är livrädda för, men jag har lärt mig att det inte är farligt. Jag tycker att det är gott. Numera gillar jag allt det där som är "förbjudet" att tycka om inom ätstörningsvärlden. Pannkakor, lasagne, potatisbullar eller raggmunk med bacon, pasta, bröd... Listan kan göras lång.

Efter lunch värmde jag min vetekudde igen. Nu ligger jag bara i sängen.

Hjärtklappning. Jag säger till vaket. "Det är väl ångest", svarar hon, och sedan är det inget mer med det. Inget stöd, ingenting. Helt ointresserad. Här ligger jag och vet inte vad jag ska ta mig till.

Känslorna blev starkare och starkare och allt eskalerade. Jag hyperventilerade, grät och nästan skrek om vartannat, men skötaren gjorde ingenting. Till slut var känslorna så starka och intensiva att jag ännu en gång tappade kontrollen över mig själv och mitt förnuft, och jag blev bältad igen.

Nu är jag precis frisläppt, klockan är 14:50 och jag sitter och väntar på ett läkarsamtal.

När jag kom tillbaka från bältesrummet var mitt rum förresten tillbakamöblerat. Sängen står i mitten av rummet. Jag ska inte svära...

Läkarsamtalet var bra, men som vanligt fick jag inte fram allt jag ville. Dels pratade vi nästan bara om innehållet i ett mail jag hade skrivit till läkaren, och inte så mycket om hur jag mår. Jag hade önskat att jag fick fram till henne hur vidrig varenda vaken sekund på dygnet är, men nu blev det inte så. Men å andra sidan har hon tidigare sagt att hon inte kan göra någonting mer, utan att psykoterapin är det enda som kan hjälpa mig som finns kvar.

Nu har jag precis ätit middag. Jag vet inte varför, men jag känner mig så ledsen efter läkarsamtalet. Kanske just för att jag inte fick fram det jag ville och för att det vi pratade om är alldeles för svårt. Men jag känner mig ofta ledsen efter läkarsamtal. Avdelningen har världens bästa läkare, men kanske är det för att jag aldrig känner mig helt förstådd. Men det ligger kanske mer hos mig än hos henne...?

Jag ligger i alla fall i sängen nu, som alltid. Personalen vill egentligen att jag ska komma upp och aktivera mig, men jag orkar inte. Jag orkar ingenting.

Nu fick jag just medicin jag bett om. Den är i flytande form och smakar jätteäckligt, och jag vet inte ens om jag tycker att den hjälper. Men det skadar inte att ge den några chanser till. 

Klockan är 17:50 och det börjar bli mörkt ute, och även här inne då det finns ytterligare en persienn som är uppdragen bakom vaket, så jag drar upp min. Jag vill alltid ha det mörkt i rummet, så dagtid är persiennen nerdragen och lamporna släckta, men när det blir kväll brukar jag tända och dra upp. Tända gör jag delvis för att senare lyckas hålla mig vaken efter alla mediciner jag blir trött av.

Mamma kom för ca 20 minuter sedan. Vi sitter och pratar medan mamma stickar och jag ritar.

Nu ska jag äta kvällsmat. Samma gamla tråkiga kvällsmat som varje dag. Åh, vad jag är trött på den.

Nu är klockan 20:00 och mamma har just gått. Det som återstår av kvällen är att få mediciner, borsta tänderna, byta om och sitta och rita som ett sätt att lyckas hålla mig vaken. Vid 22:30 brukar jag lägga mig. Då är min dag slut.

Ungefär så här brukar mina dagar se ut.