Det går aldrig över
Jag har ett glatt skal runt mig. Inuti känner jag hopplöshet, depression, mörker, ångest, dödslängtan, vanmakt, förtvivlan och en enorm desperation. Jag vill bara dö. Jag står inte ut, och jag är så otroligt ensam. Jag känner mig instängd i ett svart helvete långt bortom det alla ser. Jag ler, men det är bara mitt skal som spelar mig ett spratt och omgivningen teater. Inuti är det ett svart vakum, smärta och kaos.
Utifrån går det inte att gradera mitt mående beroende på om jag ligger och skakar och gråter eller om jag är glad. Det stämmer inte överens med det som finns inuti, de två sidorna hänger inte ihop.
Det är för plågsamt att existera. Jag vill bara gråta, men känslorna ligger för långt in. De ligger djupt där inne och tar sakta men säkert livet av mig, kväver mig till döds. Det gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill skrika, sparka och slå, men min utsida håller ihop mig. Jag kan inte göra någonting. Ingenting kan hjälpa mig. Allt produceras inifrån. Det växer som en tumör som ingen ser.
Jag är förlorad.
En man dog på avdelningen idag, somatisk orsak. Jag känner skuld för att jag aktivt har försökt ta livet av mig så många gånger och fortfarande lever. Han hade två barn. Det borde varit jag.