Hopplösheten
Hoppet existerar inte. Jag hade läkarsamtal igår och bad läkaren avbryta en medicinhöjning som eventuellt skulle kunna få mig att må bättre (vill poängtera att jag har haft samma medicin tidigare helt utan effekt, och att läkaren här också är inne på att helt ta bort den). Det är ingen idé att må bättre. Det blir alltid dåligt igen. Sedan är det är liksom mer "okej" att ta livet av sig om man är sämre i sitt mående. Om psykoterapi är det enda man kan behandla mig eller min depression med är det ju i princip samma sak som död, eftersom jag absolut inte vill ha psykoterapi av flera orsaker. Då finns det ju inget mer att göra. Och då är det slut.
Sista veckan i januari ska möte om psykoterapi hållas. Om jag säger att jag vägrar kanske jag inte erbjuds någonting. Ja, ni får tycka att jag är en otacksam skitunge, men det finns skäl till att jag inte vill ha terapin.
Idag går min kontaktperson på semester i tre veckor. Jag vet inte hur jag ska orka. Tre. Jävla. Veckor. Troligen blir jag helt sängliggande, vilket jag nästan helt är redan nu. Jag vet verkligen varken ut eller in.
Psykoterapi kan vara tufft, men ofta är det också väldigt skönt att få berätta om saker och kunna lägga dem bakom sig, vilket gör att "trycket" lättar efterhand. Jag förstår att du har dina orsaker till att du inte vill och jag tänker inte tjata, men om nu mediciner inte hjälper, varför inte ge det en chans? Det kanske inte blir så hemskt som du tror?
Ge inte upp fina du! Kram till dig! <3