Nyårsafton 2015

Nu är det nyår igen. Mat, fyrverkerier och massor av nyårslöften. Alla är så peppade och glada.

Jag ligger på botten. Det som väntar i början av året är en intensivpsykoterapi som jag absolut inge vill ha. Jag tänker inte öppna mig och släppa in en människa i mitt inre bara sådär, när personen ändå bara kommer försvinna efter cirka 12 veckor. Jag är inte den som släpper in människor på så kort tid. Och så är jag övertygad om att jag kommer misslyckas med terapin.

Och sedan kommer vi till syftet med terapin. Nämligen att jag ska bli så pass stabil att jag kan komma tillbaka till boendet. Det är bara det att jag inte vill dit längre. Det ligger mitt ute i ingenstans och jag förknippar det bara med poliser, fasthållningar och sjuksköterskor som rings dit för att ge mig injektioner.

Och så kommer vi till nästa grej. Livet. Jag vill verkligen inte leva längre. Det är ingenting som jag bara tänker när jag är i affekt, utan jag har verkligen bestämt mig. Jag har "missat" så många år av det normala livet att jag inte orkar ta igen det. Jag har inga vänner, har inte gått ur grundskolan, kan inte arbeta... Jag har aldrig ens betalat med ett kort.

Men först och främst är det för att jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag orkar inte mer. Det kommer till en gräns och sedan säger det stopp. Min framtid känns väldigt kort. År 2016 kanske blir året då jag äntligen får frid.
Morgonhimlen.
Glöm inte att följa min Instagram @dunkdunkdagbok. 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Gott nytt år tjejen.
Trots din situation så hoppas jag du kan se lite med framtidstro på nya året.
Jag har inte heller några vänner, möjligen 1. Utan arbete. Mådde psykiskt dåligt så hoppade av en utbildning. Blir så ledsen av att läsa att du tappat hoppet och att du inte får/fått den hjälp du behöver, har all rätt att få!!!!

Stor kram

Svar: Vilken fin och omtänksam kommentar. Fina, fina du. Tack.
Lisa

#2 - - Sanna:

Älskade vän.❤️

Svar: <3
Lisa

#3 - - Malin:

Försök tänk att detta ska bli det året då du kommer vidare. För jag har varit där du är och vet att det går. Det går att få ett liv där du inte enbart vill dö utan att du faktiskt ser fram emot "vardagen".
Det krävs en jävla kämpar insats och det är bara DU som kan göra den.
Något som jag satte upp var. Jag ska aldrig mer bli inlagd. Nu har det gått tre år sedan och jag har varit med om en massa saker under de åren som jag värdesätter och som gjort att självmordstankarna det sista året nästan helt gett vika. Jag har till och med fått en förfrågan från en jag lärt känna genom den skola jag började i i höstas om jag ville ta en fika på jullovet. Det var sååå stort för mig. Både att kunna fika och att någon ville fika med mig.
Jag förstår att du har det jättetufft!!! Att du har en massa att bearbeta för att komma vidare. Men det går det gör verkligen det!!!!!
Försök att tillåt dig själv att drömma dig bort från psyk. Var skulle du vilja vara? Vad skulle göra ditt liv värdefullt att kämpa för?
Du är värd så mycket mer än bältesläggningar och tvångsinjektioner. Försök förmedla att du behöver en långvarig psykolog kontakt. Någon som kan följa dig hela vägen till ett värdigt liv!

Svar: Jag vill bara försvinna. :(
Lisa

#4 - - Ethel:

Jag förstår att du känner som du gör. Att du inte vill ha terapi, att du inte vill tillbaka till boendet, att du inte orkar försöka ta igen allt du missat. Att du vill dö. Jag förstår och jag önskar innerligt att du slapp känna så. <3

Svar: Tack, fina du. <3
Lisa

#5 - - M:

Hej!
Är det sagt att terapin endast kommer pågå i 12 veckor? Jag hatar när det bestäms sådana saker, då kan inte jag heller öppna mig. För det är kanske precis efter de där 12 veckorna som man börjar komma någonstans och då ska man helt plötsligt sluta, bara på grund av någon dum regel. Jag har gått i terapi i många år och skulle inte överleva utan det. Jag håller fullständigt med dig om att det är otroligt jobbigt att öppna sig för människor, att dra sin historia om och om igen. Men jag har haft turen på min sida, att träffa fantastiska terapeuter och psykologer. Men det tar tid innan jag känner förtroende och börjar prata om det som jag verkligen behöver prata om för att komma vidare. Och det tar mycket kraft och energi. Det är inte så att jag bara hoppar in där i rummet, pratar om det som gör ont, och skuttar iväg glad liksom. Oftast är det ångest och ledsenhet som följer med mig hem. Men jag hoppas att du kan få någon typ av hjälp. Något som gör att du kommer vidare i livet. Du är så värd det. <3

Svar: Du förstår PRECIS! EXAKT SÅ!
Lisa

#6 - - jenny:

Jag förstår att du inte orkar leva mer, men jag hoppas verkligen att du inte tar livet av dig! <3

Svar: <3
Lisa

#7 - - Anna:

Hej!
Du måste leva!!! det är bara så, hela värden vill att du ska leva!
kan du inte uppdatera lite mer om du orkar och vill det såklart!

kan du inte lägga ut bilder på vilka appar du har i mobilen? är nyfiken för har precis skaffat en iphone och vill ha några tips är urdålig på iphones verkligen haha låter som jag är 100år ;)

Svar: Tips på appar: Instagram, Facebook, Twitter (skittråkigt) Snapchat, TV4 Play, SVT Play och Wish (om du gillar att shoppa billigt!).
Lisa

Upp