Dunk dunk - Lisa

Vi börjar med att backa tillbaka några månader. I början av december 2010 blev jag för första gången inlagd på BUP-akuten, då för anorexi. Jag var då 14 år. Under tiden åkte mamma, som var den jag bodde hos, till Indien tillsammans med min yngre syster, vilket var planerat sedan länge. Det innebar att det var pappa som fick ha hand om allt som rörde mig.

På BUP-akuten hade vi så kallade "pedagogiska måltider", det vill säga att pappa kom till avdelningen för att "lära sig" hur han skulle lägga upp min mat på tallriken, något man som anorektiker inte gör själv på en akutvårdsavdelning för att det helt enkelt inte fungerar.

Sedan började jag med korta timpermissioner över lunch eller middag för att praktisera måltiderna i hemmet. Det var bara det att pappa också är psykiskt sjuk och inte fullt fungerande. Han la upp fel mängder och missade olika saker, och jag var lika uppgiven efter varje permission. Det enda jag ville var att det skulle fungera, men det gjorde det inte. Jag försökte få personalen att förstå detta, men det nådde inte fram. De förstod heller inte hur extremt dåligt jag mådde psykiskt, och när jag hade nått min målvikt efter två månader var det dags att skrivas ut, hem till pappa (eftersom mamma inte hade lärt sig hantera måltidssituationerna när hon var borta) där det inte fungerade.

Tidigare hade det varit prat om Blomman, men en tjej som var mer akut sjuk än jag fick min plats, och jag blev ställd i kö i flera månader.

Efter åtta dagar hemma gjorde jag mitt första självmordsförsök. Det var den 7 februari, dagen innan jag skulle fylla 15. Jag blev inlagd igen. Det blev en fruktansvärd inläggning. Det var ingen som förstod mig eller tog mig på allvar och jag fick gång på gång höra kommentar som: "Men du mår ju inte dåligt, du ska inte vara här" och när jag skrevs ut (till mamma den här gången) en månad senare, i slutet av mars, mådde jag sämre än när jag kom in.

Sedan började ett helvete hemma. Jag blev bara djupare och djupare deprimerad, klarade inte av att äta som jag skulle, skolkade från skolan, var ute och tvångs-promenerade... Det var kaos och bråk hemma och situationen var helt ohållbar. Jag gick då på en ätstörningsmottagning och träffade en behandlare en gång i veckan, men jag var för deprimerad för att kunna ta emot någon hjälp.

I början av maj fick jag slutligen komma till Blomman. Jag var då så nedgången att jag inte ville dit och knappt orkade vända mig om i sängen. Jag hade inte ätit och druckit på flera dagar, och när jag vägrade äta blev jag körd till BUP-akuten där de höll fast mig och satte in en sond, och sedan åkte vi tillbaka till Blomman där jag blev sondmatad i cirka två dagar innan jag drog ut sonden. Då blev jag körd till BUP-akuten igen, och det var då jag blev bältad för första gången.

Jag vägrade äta. Jag vägrade låta dem sätta in en ny sond. Då beslutades det att jag skulle tvångsmatas. Alla patienter fick gå in på sina rum medan personalen körde fram bältessängen och ställde den utanför min dörr. Sedan lyfte de mot min vilja över mig till sängen och spände fast mig (liggandes på rygg) runt vristerna och magen. De sa att om jag inte gjorde motstånd skulle jag slippa att spännas fast runt handlederna, så jag stretade inte emot. Sedan körde de mig genom den långa korridoren och in i bältesrummet. Det hela var egentligen ganska odramatiskt. Jag minns att jag mest skämdes något oerhört och kände mig kränkt och förnedrad. Personalen skämtade till och med under tiden, vilket bara fick det att bli ännu värre. Jag minns att jag grät. Sedan satte de in en ny sond och sondmatade mig. Därefter blev jag släppt.

Efter den bältningen åt jag själv. Jag fick stanna på BUP-akuten över helgen, och sedan åka tillbaka till Blomman. Då trodde jag aldrig att jag skulle bältas mer, men ack vad jag bedrog mig.

Hur som helst var detta min första bältning.