Dunk dunk - Lisa

Jag hade permission till boendet i helgen, fredag till söndag. Det var första gången jag stannade två nätter och dessutom utan personal från avdelningen.

Jag trodde inte att jag skulle få åka på grund av en bältning som skedde på tisdagen, men på torsdagens läkarsamtal sa läkaren att jag skulle få åka ändå om jag klarade av att äta resterande måltider den dagen samt frukosten dagen efter på porslin. Det måste låta som världens enklaste sak, men för mig är det verkligen inte det. Jag fick kämpa som ett as!

Under permissionen mådde jag jättedåligt och hade impulser oavbrutet. Jag klarade heller inte av att säga till boendepersonalen att jag mådde dåligt, utan höll upp en fasad hela tiden. Men bortsett från måendet hade jag det väldigt bra. Det var så himla skönt att vara där!

På fredagen kom killen jag är på G med och besökte mig. Han bor bara tio minuter bort från mitt boende. Vi hade det jättemysigt. Jag tror verkligen att jag är kär. Jag önskar så innerligt att vi blir ett par, men jag vågar inte hoppas. Hur vi "träffade" varandra är en historia för sig, men han har kommit hit till sjukhuset och besökt mig två gånger och det är över 20 mil att köra.

På lördagen åkte vi till IKEA och monterade ihop möbler. Min lägenhet är jättefin! Hyllorna nedan satte vi upp på en tom vägg för att få plats med mikro och kaffebryggare. Jag är jättenöjd!

På söndagen åt vi frukost, fixade det sista i lägenheten och sedan blev jag körd till avdelningen.

Det var med andra ord en lyckad permission - trots ett dåligt mående, och jag är stolt över mig själv som klarade av den med allt vad den innebar utan att göra någonting dumt.

Jag vill dock understryka och förtydliga att det är skillnad på att ha en helgpermission och att klara av att på riktigt bo där. Det hade inte fungerat i nuläget. Men små, små doser som så småningom blir större går bra. Det här är en början!