Fly
Jag har haft konstant huvudvärk och illamående i fem dagar. Huvudet dunkar och jag vill bara spy. Är så spänd i ryggen att axlarna känns som sten. Jag önskar att jag blev magsjuk så att jag slapp behålla maten.
Ätandet är jobbigt och jag känner mig stor och svullen. Jag är inne i en sämre period i det mentala kring ätstörningen, förmodligen till stor del för att jag mår dåligt. Till råga på det verkar det vara något fel på min kropp som gör att jag plötsligt går upp i vikt. Portionerna är för stora och jag får pina i mig dem med vetskapen om att de nästan hundra procent säkert kommer leda till viktuppgång. Under måltid efter måltid känner jag bara "Nej, det här går inte". Jag har redan nått min målvikt och är lovad att få stanna på den. Går jag över BMI 18,3 regleras matschemat ner, så är det sagt. Men det är just nu redan nerreducerat och jag går ändå upp i vikt - ett hekto räknas som viktuppgång om man inte har fullt matschema, så jag vet inte vad mer som kan göras.
Jag förstår inte vad som händer. Varje måltid jag får tycks bara vara det jag anser vara "viktuppgångsmat", eller för stora portioner. Vad sysslar de med? Vill hela världen jävlas med mig och förstöra för mig? Plåga mig till det yttersta och skratta åt mig när jag ställer mig på vågen? Jag klarar inte av det här. Jag står inte ut. JAG STÅR VERKLIGEN INTE UT. Jag vill bara hoppa av allting och inte vara med mer. Begrava mig och aldrig vakna upp igen. Försvinna från denna värld för alltid. Jag orkar inte mer.
Det är ytterst få personer som vet vad jag gör i hemlighet. Hur jag skickar avklädda bilder på mig själv till män som ibland pressar mig och säger att de ska betala. Jag vet från början att de inte kommer göra det, men jag låtsas att tro dem för att kunna fortsätta. Det har hållit på i drygt ett år. Eftersom jag varit så övervakad under min sjukhusvistelse har jag inte kunnat ta några nya bilder, och har därmed tappat kontakten med flera av dem jag skickat till. Men för några dagar sedan när mamma var här smet jag in på toaletten och knäppte några kort med mobilen, skickade sedan iväg dem till en man som jag visste väntade. Den här gången var det en 34-åring. Han hade familj och barn, och var inte så elak. Han ställde inga pressande intima frågor eller så.
Eftersom jag vet att vi snart ska börja trappa ut vaket har jag börjat leta nya kontakter över internet. Egentligen vill jag inte alls göra det här, jag känner ett enormt äckel och obehag. Jag försöker att inte tänka på vad som eventuellt händer med bilderna efteråt. Eller videorna jag spelade in på behandlingshemmet. Jag försöker att bara stänga av allting. Försöker att skärma av allt, inte kännas vid det, glömma bort varje gång som om det aldrig hade hänt. Men det här är det enda sättet jag har att skada mig själv på när jag inte kan skada mig fysiskt. Och då har jag inget val.
Hej!
Det här blir en rätt lång kommentar och kanske rätt korkad i en del stycken kommer du kanske att tycka.
Jag skyller på att jag är kille som vanligt:-)
Först det där med maten. Har själv aldrig haft ätstörning så jag förstår nog inte helt hur det känns.
Du har alltså en fixerad BMI som väl är något av en kompromiss. Kan tänka mig att läkarna vill att du ska öka medan du själv hade velat ligga lägre?
Jag tror som du i det fallet, att du tycker att det är jobbigt beror på att du inte mår helt okey just nu.
Är du förbjuden att motionera eller träna? Brukar ju vara ett bra sätt att både hålla vikten och stärka humöret.
Sedan får jag säga att du är stark som skriver om dina avklädda bilder och hur du känner äckel men inte kan låta bli.
Verkar tyvärr vara rätt vanligt hos tjejer som mår dåligt. Antingen söker man bekräftelse och hoppas på att männen gillar en eller också som du skriver vill man skada sig själv.
Vet du vad? Du behöver inte straffa dig själv eller känna dig värdelös. Det är du nämligen inte!
När till och med jag som aldrig träffat dig Irl tycker och vet hur fin och värdefull du är, tänk då hur många andra det finns som tycker samma!
En trasig ängel är ändå en ängel:-)