Tillbaka på psyk i min hemkommun

Jag är på psyk i min hemkommun, tre timmar bort från boendet, på samma avdelning som jag var på under ett år innan jag flyttade för tre veckor sedan. Jag kom hit direkt från PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) i Karlstad, efter att jag hamnat där för fjärde gången. Tanken är att jag ska stanna här i några dagar, för att sedan åka tillbaka till boendet, med en förhoppning om att det ska bli lugnare. Här är en sammanfattning av min situation, som jag skrivit till läkaren:

"Hej!

Jag har det jättebra på boendet. Personalen är underbar, jag älskar min lägenhet, dagarna är strukturerade och trygga, maten funkar bra, jag får göra saker jag tycker om, jag har en meningsfull tillvaro och det känns verkligen som att jag har hamnat på rätt ställe. Flytten har varit jättepositiv för mig - det bästa som har kunnat hända. Men det är också tufft, sjävklart, och det var väntat. Men ibland blir det för tufft.

På kvällarna får personalen hålla fast mig i 3,5 till över 6 timmar när jag mår dåligt. Jag har behövt åka in till PIVA i Karlstad fyra gånger på en och en halv vecka, tre gånger med polis. Det har helt låst sig med mina vid behovs-mediciner - jag klarar inte av att ta dem, trots att jag verkligen behöver dem. Jag har ofta dissociationer och inslag av syner. När allt det här kommer över mig och jag mår som värst vill jag inget annat än att skada mig eller dö i just den stunden, och då försöker jag rymma. Jag har flera gånger varit på väg till en närliggande bro för att hoppa, och har en gång varit där och klättrat på utsidan av staketet. När jag mår så dåligt och personalen måste hålla fast mig har jag ingen kontroll över mig själv. Allt är kaos, och timmarna bara går. Ibland har de ringt in en sjuksköterska som har kommit och gett mig en injektion, men jag har oftast varit så uppe i varv att det inte har hjälpt.

Trots att jag har en så positiv tillvaro börjar jag känna hopplöshet. Jag orkar inte åka in och ut på PIVA mer, och orkar inte må som jag gör mellan allt det positiva jag får från boendet. Tankarna på att dö har blivit allt fler, och på PIVA hängde jag mig till och med i mina lakan i duschen. Jag behöver någonting som bryter det här snabbt, för jag kommer förr eller senare skada mig själv illa om det fortsätter, och fortsätter det kommer jag inte orka mer. Och personalen kan inte hålla fast mig och bli bitna och få sparkar och slag varje kväll. Det håller inte. Jag vill inte vara den som gör dem illa. Jag älskar mitt boende och personalen, och vill inget annat än att vara där, men nu behöver jag extra hjälp. Det har blivit alldeles för svårt.

Jag har starka impulser att skada mig, rymma, kasta mig framför bilar, springa från personalen eller liknande precis hela tiden. Jag har ätit tvättmedel och druckit aceton. Var jag än kommer ser jag bara möjligheter att göra mig själv illa eller dö, och det är jättepåfrestande och tar all kraft jag har att stå emot. Det gör att jag inte har så mycket kraft kvar till att hantera mitt mående.

Jag har mycket humörskiftningar och alldeles för starka känslor. Antingen är jag jättejättejätteglad - så glad att det inte känns normalt och som att jag håller på att explodera av glädje, och som att allt håller på att gå över styr, eller så mår jag jättedåligt. Båda känslolägen är alldeles för starka och outhärdligt intensiva, och jag kan inte hantera dem. Alltid när jag har mått bra kommer det en krasch, och då spårar det ur.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Hälsningar
Lisa"

Just nu är jag ganska frustrerad. 
Allmänt | | 5 kommentarer

PIVA för tredje gången på en vecka

I fredags var det kaos. Personalen höll fast mig i över 6 timmar. Efter halva tiden kom en sjuksköterska och gav mig en injektion, som inte hjälpte. Kockan 03:00 kom polisen och körde mig till PIVA. Jag fick handfängsel i bilen. På lördagen skrevs jag ut.

Senare på dagen rymde jag för att hoppa från bron. Jag blev körd till PIVA igen. Där hängde jag mig i duschen. Det blev kaos och började tjuta på hela avdelningen, personalen kom springandes från alla håll och satte på mig syrgas. Sedan lyfte de upp mig i sängen där jag fick en injektion. Fick extravak och somnade. Sov nästan hela dagen efter. Idag hade jag läkarsamtal. Kände ännu större hopplöshet efteråt. Blev hysterisk och hamnade i bältessäng. Låg där i 1 timme och 45 minuter, sedan skrevs jag ut.

Nu sitter jag i lägenheten, och ingenting går ihop. Jag är så himla förtvivlad. Jag har det så himla bra här, ändå vill jag bara dö. Jag orkar inte mer.
Allmänt | | 8 kommentarer

Första uppdateringen från boendet

Nu har jag varit på boendet i drygt en och en halv vecka. De har verkligen tagit emot mig med hjärta och öppna armar. Jag trivs jättebra, och är för det mesta glad utåt. Vi har gjort meningsfulla saker, och jag har fått ta upp musiken som jag älskar. Jag känner mig trygg med flera ur personalen. Men det dåliga måendet ligger hela tiden latent under, och ibland tar det över och och blir så starkt att det håller på att förgöra mig.

Två dagar efter att jag kom hit rymde jag mitt i natten. Jag såg monster, och plötsligt stod jag på en bro på utsidan av staketet för att hoppa. Personalen kom och fick till slut över mig på andra sidan. I söndags höll de fast mig i soffan i nästan fyra timmar när jag dissocierade. Till slut fick de tag på en sjuksköterska som kom och gav mig en injektion. När vi tvättade var jag ångeststyrd och åt tvättmedel i ren desperation. Natten till i förrgår mådde jag så dåligt att polisen fick komma. De satte benfängsel på mig och körde mig till PIVA där jag blev bältad och medicinerad. Dagen efter skrevs jag ut och fick komma tillbaka boendet.

Förra veckan var jag på bedömningssamtal hos öppenvården. Jag ska få en kontaktperson där, och jag ska redas ut för emotionell instabilitet och mina dissociationer. Jag ska även få en tid till ätstörningsmottagningen. Jag har fortfarande LPT, men nästa vecka ska vi prata mer om ÖPT.

Idag mår jag jättedåligt. Jag måste gång på gång påminna mig själv om att inte ta livet av mig. Jag måste ge det här en chans - för jag har fått en så stor möjlighet. Men jag glömmer nästan bort det när jag inte står ut.

Det är ungefär så min situation ser ut just nu.
Allmänt | | 2 kommentarer
Upp