Jag står inte ut

Kan inte andas. Har ett tryck över bröstet. Panikkänslor i hela kroppen. Jag vill bara fly ut till köket och hitta någonting att skära mig med, men jag mår så brutalt vidrigt att jag inte orkar.

I morgon åker jag på min första nattpermission till boendet utan personal sedan ett år tillbaka. Jag har inte en aning om hur jag ska klara av det med tanke på hur dåligt jag mår och hur dåligt det gick förra året. Men jag har överlagt med mig själv och bestämt mig för att åka ändå. Jag lär knappast må bättre på avdelningen. Där finns det bara mer "skydd", med andra ord en bältessäng. Det får bära eller brista.

Allmänt | |
#1 - - Victoria:

Snälla, försök ta tag i ditt liv och sluta hålla så hårt fast i det sjuka, det kommer inte leda någonstans, förutom till din egen begravning. Du är snart vuxen nu och det är dags att börja ta ansvar båda för din och dina näras skull. Jag vet att det är svårt, jag har levt som dig i många år tidigare och jag vet att du aldrig kommer må bättre inom slutenvården. Jag vet att du har LPT men du verkar inte anstränga dig för att bli av med det. Försök ta hand om dig iaf och lycka till!

Svar: Jag tycker att jag tar ansvar, i alla fall så långt jag kan utifrån mina förutsättningar. Jag försöker ta hjälp av personalen i största möjliga mån och använder mig utav de få färdigheter jag har (t.ex att duscha kallt eller be om vb-medicin). Jag har tackat ja till DBT och tänker gå in för behandlingen till 100%. Det är INTE att hålla fast vid det sjuka. Om jag har LPT eller inte spelar inte så stor roll, för det finns en färdig plan om att jag oavsett ska vara inlagd under tiden jag får DBT tills jag är så pass stabil och självständig att jag kan flytta till boendet och fortsätta med DBT där. Jag gör så gott jag bara kan.

Tack så mycket!
Lisa

#2 - - Ell:

Har all förståelse för att det är svårt, men den här bloggen är ett exempel på något som nog bara gör det svåra ännu svårare. På Facebook får man se en lite annan bild av Lisa, den bilden som vårdar hoppet och lite jävlar anamma. När jag gjorde min resa med DBT rekommenderade min terapeut mig att inte lyssna på några deppiga låtar, inte läsa bloggar av folk med liknande problematik eller följa dem på instagram. I efterhand förstår jag verkligen vad hon menade. Ska man leva så ska man fanimej leva med kvalitet, eller hur? Det räcker inte med en halvhjärtad variant. Inga ursäkter: Livet är här och nu. Mvh En som också varit ungefär där

Svar: Jag tar till mig av det du skriver, men jag behöver samtidigt någon annanstans att spy ut allt det negativa och Facebook-Lisa är inte alltid sådär positiv i verkligheten.
Lisa

#3 - - Anonym:

Jag håller med ovanstående: jag har tänkt när jag läst din blogg att du bara blivit sämre av att vara inlagd. Du skriver själv att du är hospitaliserad. Du har inte ens en bild kvar av att klara någonting själv. I DBT är förutsättningen att man skall kunna och vilja ta sig dit själv. Du får en enorm särbehandling som ironiskt nog gör dig sämre.

Svar: Jag vet helt ärligt inte vad jag ska svara.
Lisa

#4 - - Anonym:

Som Ell säger, trots den enorma särbehandlingen o resurser som satsas på dig verkar du bara må sämre, du har alltid en personal vid din sida. En plats på ett boende som stått oanvänd för din skull. Personal o taxi/sjukresa på permissioner. Bakar med personalen, dbt på avdelning, besök av personal från boendet.
Jag menar inte att vara elak, men jag tror du kanske inte alltid tänker på vilka möjligheter det är. Hoppas du snart får ork och kraft att börja släppa in det friska
Lycka till på din permission och försök att njuta, det verkar vara ett fantastiskt ställe.

Svar: Jag är mycket medveten om möjligheten jag får och jag tänker gå in för DBT:n till 100%.
Lisa

#5 - - Att leva i ett luftslott:

Oj tunga kommentarer. Tror faktiskt också att läsa bloggar och följa instagrams av personer med liknande problematik är dumt. Jag har tagit bort de flesta, i alla fall de grövsta, från insta. Sen är det svårt också. Man finner gemenskap och förståelse. Hoppas permissionen gick bra! Berätta gärna! Kram <3

Svar: Jag har också tagit bort de grövsta.

Permissionen var jättejobbig för att jag mådde så himla dåligt, men jag hade det ändå bra.
Lisa

Upp