Jag står inte ut
Kan inte andas. Har ett tryck över bröstet. Panikkänslor i hela kroppen. Jag vill bara fly ut till köket och hitta någonting att skära mig med, men jag mår så brutalt vidrigt att jag inte orkar.
I morgon åker jag på min första nattpermission till boendet utan personal sedan ett år tillbaka. Jag har inte en aning om hur jag ska klara av det med tanke på hur dåligt jag mår och hur dåligt det gick förra året. Men jag har överlagt med mig själv och bestämt mig för att åka ändå. Jag lär knappast må bättre på avdelningen. Där finns det bara mer "skydd", med andra ord en bältessäng. Det får bära eller brista.
Snälla, försök ta tag i ditt liv och sluta hålla så hårt fast i det sjuka, det kommer inte leda någonstans, förutom till din egen begravning. Du är snart vuxen nu och det är dags att börja ta ansvar båda för din och dina näras skull. Jag vet att det är svårt, jag har levt som dig i många år tidigare och jag vet att du aldrig kommer må bättre inom slutenvården. Jag vet att du har LPT men du verkar inte anstränga dig för att bli av med det. Försök ta hand om dig iaf och lycka till!