Svar på tal - snälla, läs!

Hej, alla läsare!

Den sista tiden har det trillat in lite kommentarer som jag har reagerat på, och jag känner att jag vill få förklara mig.

1. Jag har fått en kommentar om att jag måste ta tag i mitt liv och sluta hålla fast vid det sjuka, att jag snart är vuxen och måste ta ansvar både för min och mina näras skull samt att jag inte verkar kämpa för att bli av med mitt LPT.

Svar: Jag tycker att jag tar ansvar, i alla fall så långt jag kan utifrån mina förutsättningar. Jag försöker ta hjälp av personalen i största möjliga mån, även om det är någonting jag har otroligt svårt för - men jag jobbar aktivt med det VARJE DAG och det går faktiskt framåt. Jag använder mig utav de få DBT-färdigheter jag än så länge hunnit få och jag försöker be om vid behovs-medicin i tid. Om jag känner mig impulsiv undviker jag ställen där jag kan skada mig och frågar istället personalen om hjälp. Det tycker jag är att ta ansvar. Sedan går det inte varje gång - men jag försöker.
Att tacka ja till DBT och att vara redo att gå in för det till 100% tycker inte jag är att hålla fast vid det sjuka.
Angående LPT:t spelar det mig faktiskt ingen roll om jag har det eller om jag vårdas enligt HSL. Det finns en plan om att jag ska stanna här och få DBT under hösten oavsett, i syfte att bli så pass stabil att jag ska kunna flytta till mitt boende och fortsätta DBT-behandling där. Jag har vårdats både enligt HSL och LPT på BUP och märkte ingen skillnad.


3. En person konstaterade att jag själv säger att jag är hospitaliserad, att jag har en bild av att inte klara av någonting själv samt sa att det i DBT är förutsatt att man ska vilja och kunna åka dit på egen hand.

Svar: Ja, det säger jag, för jag ÄR hospitaliserad. Det hade vem som helst som varit inlagd under drygt två år och tre månaders tid varit, speciellt om man vårdats länge inom slutenvården tidigare.
Och ja, jag har en bild av att inte klara av saker på egen hand, för under alla år jag har varit inlagd har jag aldrig behövt göra det. Det ska vi jobba med under DBT:n och även när jag har flyttat till boendet.
Angående att man ska kunna ta sig till DBT:n på egen hand har jag som mål att kunna åka taxi dit själv på sikt.

1. Flera har påpekat att jag bara verkar bli sämre av att vara inlagd.

Svar: Ingen (eller i alla fall väldigt få) skulle må bra av att bo på sjukhus, vilket i princip är det jag gör. Så nej, jag mår inte bra av att bo på sjukhus. Samtidigt är det nödvändigt för att jag ska kunna ta emot hjälpen på det vis jag nu är berättigad att få och behöver, för det är ännu inte realistiskt att skriva ut mig till boende med öppenvård. Tack och lov är jag på en bra avdelning med en bra läkare och alla försöker göra det bästa utav situationen.

4. Någon betonade att jag alltid en personal vid min sida, en plats på ett boende som står orörd för min skull, att jag får åka taxi/sjukresor, får DBT, bakar med personalen, får besök från boendet - men att jag inte verkar se vilken möjlighet jag har.

Svar: Det är inte sant. Jag är jättetacksam över den hjälp jag får. Upplägget med att vara inlagd och få DBT samtidigt under hösten var mitt eget förslag, men läkaren verkade ha tänkt samma sak. Just det får mig att se framtidstro, för plötsligt finns det mark under mina fötter och en möjlig väg att gå, vilket aldrig har funnits tidigare. Det kommer säkert att bli jättetufft och jag kommer säkert stundvis vilja ge upp, men det ingår säger min terapeut. Jag känner mig så privilegierad att jag inte ens känner mig värd att få hjälpen, men det i sig får mig att kämpa ännu mer. Så tro inget annat. Jag ÄR tacksam, och jag tänker som sagt gå in för DBT:n till 100%.


Jag inser att jag bara har använt bloggen till att skriva när jag mått som värst, och att jag inte har gett er helhetsbilden. Det var någon som kommenterade att man på Facebook får se en annan bild av Lisa, en Lisa som vårdar hoppet och lite jävlar anamma. Jag har hela tiden trott att det här har varit det enda ni velat läsa om, men jag frågar er nu rakt ut och hoppas att ni svarar - är det fel? Vill ni läsa även om de ljusare stunderna? Exakt vad vill ni läsa om?

Just nu är jag nere i en depression. En depression som enligt läkaren inte kan behandlas med läkemedel, utan endast terapi. Dagarna är helt outhärdliga. Det börjar på morgonen eller förmiddagen och sedan blir det värre och värre ju längre dagen går. Därför kanske det är extra svårt att vara positiv just nu. Men om ni vill så ska jag visa er hela Lisa, även Lisa som kämpar. Men då behöver jag veta det.

Tack till er som har läst ända hit, och tack till er som kommenterar.

Många kramar,
Lisa

P.S. Glöm inte bort mitt låsta Instagram-konto, @dunkdunkdagbok där jag är öppen om vem jag är. Kontot är dystert, men genom det kan ni få användarnamnet till mitt öppna konto genom att bara skicka iväg ett DM eller en kommentar. D.S.

Allmänt | |
#1 - - Elsie :

Tror inte du minns, men vid ngt tillfälle skrev jag att du i mina ögon är normal. Av ngn anledning blev jag påhoppad. Står fast vid att du ÄR normal, men du är sjuk! Att arbeta för förändring är ju att ta ansvar. Kämpa vidare, världen är stor och spännande även om den är vidrig ibland, och den ... väntar på dig.

Svar: Oj, hoppas verkligen inte att det var JAG som hoppade på dig. I så fall ber jag hemskt mycket om ursäkt. Tack för din kommentar!
Lisa

#2 - - www.glominteattandas.wordpress.com:

Jag har inte läst nämnda kommentarer men de låter rätt dryga. Du har rätt att skriva vad du vill och använda bloggen som output för enbart det negativa. Hejar och hoppas. Skickar en följ på insta! Kram!

Svar: Kram!
Lisa

#3 - - Malin:

hej! Klart vi vill höra om det positiva med! Iaf så skulle det ge en bättre bild av ditt liv och en bättre förståelse om allt inte är mörker.
Jag skulle gärna vilja läsa din Instagram måste jag själv vara medlem?
Tycker du är en fajter!

Svar: Hej och tack för din kommentar! Tyvärr måste man vara medlem själv.
Kram!
Lisa

#4 - - Anonym:

Kan tänka mig att en del blir frustrerande för att de inte ser någon förändring.. Jag håller med om att du är mycket i det sjuka, men det är ju inte så konstigt heller med tanke på att du är hospitaliserad och har en identitet som sjuk och patient. Det blir så. Sjukvården gör det tyvärr inte lättare att ta sig ur det. Tvärtom. De är nämligen rätt bra på att se just det sjuka och då fortlöper det hela. Rundgång.. Det friska får man försöka hitta själv, vilket inte är lätt då man som sagt snabbt får en identitet som sjuk. Jag hoppas DBTn kan ge dig de verktyg du behöver för att hitta dig själv!

Svar: Tack så jättemycket!
Lisa

#5 - - Anonym:

Hej! Jag tycker inte du ska fråga läsarna vad de vill läsa utan det är din blogg och ditt beslut vad du vill förmedla.
Om att vara hospitaliserad: Nej. Alla är inte det efter en inläggning på drygt två år, många inkl jag själv har varit vårdade längre och mycket längre tider och inte blivit så osjälvständiga som du. Alla som blir vårdade inneliggande blir självklart påverkade och det är INTE ditt eller andra patienter fel att vården tar ifrån en de färdigheter man har, men: vården kommer aldrig ge dig självständighet. Aldrig. Det är inte psykvårdens grej. Du måste vårda varenda hopp, intresse, vän och varenda krok på utsidan du har. Ingen kan ge dig det.
Du säger att det inte är rimligt att du skrivs ut till boende osv. Det är troligt att det aldrig kommer en rätt tidpunkt. Det enda rimliga för någon som, som du säger, inte behövt göra i stort sett nånting själv, är att du tvingas utanför din trygghetszon som är sjukhuset.
DBT behandlar känsloreglering och andra färdigheter men inte hur du praktiskt tar egna initiativ och annat, det är verkligen ingen universallösning.

Svar: Tänkvärt!
Lisa

#6 - - Anonym:

Du är väldigt duktig på att förklara dig, vad du menar och känner!

Svar: Tack så hemskt mycket!
Lisa

#7 - - Anonym:

Blogga oftare om allt du känner för!

Svar: Okej!
Lisa

#8 - - A:

Du är stark! Och jag tycker att det lyser igenom ett hopp emellanåt, en vilja att försöka. Hoppas att DBT:n ska hjälpa dig. Jag har hört att det hjälpt många, även om det inte passade mig personligen. Men som sagt hört att det har varit "räddningen ur kaoset osv. Nog om det. Gällande vad du skriver tycker jag helt och hållet ska vara Din grej. Vill du enkom skriva om det dystra - gör det. Vill du blanda med det bra (för jag anar att stunder är lite levande och kanske till och med lite optimistiska och framtidsönskande ibland?) - gör det. Vill du skriva om nagellack eller vad som än faller dig in - gör det. Det är Din blogg som Du bestämmer om. Sen är det ju kul om läsare kan komma med tips och förslag, men det är du som står i centrum för dina egna tankar och ord.
Oj nu blev det här rätt långt. Vill bara säga att du fixar det här!! Jag är övertygad för du är en riktig fighter. Det är inte lätt, men det blir bättre med tiden. Kram!

Svar: Vilken fantastisk kommentar! Precis vad jag behövde höra. Tack! Förstår att du inte heller hsr eller har haft det så lätt. Hoppas verkligen att du har det så bra det bara går!
Kram!
Lisa

#9 - - Lillan:

Hittade hit nu och har läst pyttelite. Vilken kämpe du verkar vara!

Svar: Tack så hemskt mycket!
Lisa

#10 - - Psykiskt kaos:

Jag tycker det låter lite i stil att du "ska rycka upp dig", väldigt drygt med sådana kommentarer. Oavsett om de kommer från personer som själva lidit av psykiska problem eller inte. Sen att du ska tänka på dina nära och kära, en person som lider av cancer ska den göra detsamma? Bara få bort cancern så blir alla glada och nöjda? Jag antar att vissa skriver de i välmening, dock känns klangen negativ.
Sen av det jag har uppfattat av det du skrivit så verkar du göra ditt bästa för att ta dig ur skiten. Och ingen kan göra mer än sitt bästa! Sen att planen är att du ska flytta längre fram och inte nu från slutenvården låter rätt vettig. Om du gör s-försök alt inte kan styra impulser som att hoppa från balkongen så är det väl klart att du inte är i balans att flytta? Det finns ju en vettig plan med DBT och att du i ett senare skede när du är såpass stabil att du kan flytta då.
I min blogg skriver jag av mig ffa det som rör det psykiska, jag behöver en plats där jag kan skriva om det som är tufft, mina tunga tankar. Men det är ett val jag gör. I sociala medier där jag inte är anonym vill jag inte skriva om sånt, vill inte att alla jag känner ska veta exakt hur jag tänker. Poängen är att skriv det du känner för! Att du delar av dig om olika sidor av dig beroende på om du är anonym eller inte är inte konstigt.

Du verkar göra ditt bästa. Hoppas DBT hjälper dig, många blir så mycket bättre av det. Jag själv känner dock en besvikelse över det, men jag har märkt att flera i min grupp så har DBT:n hjälpt mycket.
Kram!

Svar: Tack så himla, himla mycket för din kommentar. Du förstår och ser igenom sllt rakt igenom. Kram!
Lisa

Upp