Svar på tal - snälla, läs!
Hej, alla läsare!
Den sista tiden har det trillat in lite kommentarer som jag har reagerat på, och jag känner att jag vill få förklara mig.
1. Jag har fått en kommentar om att jag måste ta tag i mitt liv och sluta hålla fast vid det sjuka, att jag snart är vuxen och måste ta ansvar både för min och mina näras skull samt att jag inte verkar kämpa för att bli av med mitt LPT.
Svar: Jag tycker att jag tar ansvar, i alla fall så långt jag kan utifrån mina förutsättningar. Jag försöker ta hjälp av personalen i största möjliga mån, även om det är någonting jag har otroligt svårt för - men jag jobbar aktivt med det VARJE DAG och det går faktiskt framåt. Jag använder mig utav de få DBT-färdigheter jag än så länge hunnit få och jag försöker be om vid behovs-medicin i tid. Om jag känner mig impulsiv undviker jag ställen där jag kan skada mig och frågar istället personalen om hjälp. Det tycker jag är att ta ansvar. Sedan går det inte varje gång - men jag försöker.
Att tacka ja till DBT och att vara redo att gå in för det till 100% tycker inte jag är att hålla fast vid det sjuka.
Angående LPT:t spelar det mig faktiskt ingen roll om jag har det eller om jag vårdas enligt HSL. Det finns en plan om att jag ska stanna här och få DBT under hösten oavsett, i syfte att bli så pass stabil att jag ska kunna flytta till mitt boende och fortsätta DBT-behandling där. Jag har vårdats både enligt HSL och LPT på BUP och märkte ingen skillnad.
3. En person konstaterade att jag själv säger att jag är hospitaliserad, att jag har en bild av att inte klara av någonting själv samt sa att det i DBT är förutsatt att man ska vilja och kunna åka dit på egen hand.
Svar: Ja, det säger jag, för jag ÄR hospitaliserad. Det hade vem som helst som varit inlagd under drygt två år och tre månaders tid varit, speciellt om man vårdats länge inom slutenvården tidigare.
Och ja, jag har en bild av att inte klara av saker på egen hand, för under alla år jag har varit inlagd har jag aldrig behövt göra det. Det ska vi jobba med under DBT:n och även när jag har flyttat till boendet.
Angående att man ska kunna ta sig till DBT:n på egen hand har jag som mål att kunna åka taxi dit själv på sikt.
1. Flera har påpekat att jag bara verkar bli sämre av att vara inlagd.
Svar: Ingen (eller i alla fall väldigt få) skulle må bra av att bo på sjukhus, vilket i princip är det jag gör. Så nej, jag mår inte bra av att bo på sjukhus. Samtidigt är det nödvändigt för att jag ska kunna ta emot hjälpen på det vis jag nu är berättigad att få och behöver, för det är ännu inte realistiskt att skriva ut mig till boende med öppenvård. Tack och lov är jag på en bra avdelning med en bra läkare och alla försöker göra det bästa utav situationen.
4. Någon betonade att jag alltid en personal vid min sida, en plats på ett boende som står orörd för min skull, att jag får åka taxi/sjukresor, får DBT, bakar med personalen, får besök från boendet - men att jag inte verkar se vilken möjlighet jag har.
Svar: Det är inte sant. Jag är jättetacksam över den hjälp jag får. Upplägget med att vara inlagd och få DBT samtidigt under hösten var mitt eget förslag, men läkaren verkade ha tänkt samma sak. Just det får mig att se framtidstro, för plötsligt finns det mark under mina fötter och en möjlig väg att gå, vilket aldrig har funnits tidigare. Det kommer säkert att bli jättetufft och jag kommer säkert stundvis vilja ge upp, men det ingår säger min terapeut. Jag känner mig så privilegierad att jag inte ens känner mig värd att få hjälpen, men det i sig får mig att kämpa ännu mer. Så tro inget annat. Jag ÄR tacksam, och jag tänker som sagt gå in för DBT:n till 100%.
Jag inser att jag bara har använt bloggen till att skriva när jag mått som värst, och att jag inte har gett er helhetsbilden. Det var någon som kommenterade att man på Facebook får se en annan bild av Lisa, en Lisa som vårdar hoppet och lite jävlar anamma. Jag har hela tiden trott att det här har varit det enda ni velat läsa om, men jag frågar er nu rakt ut och hoppas att ni svarar - är det fel? Vill ni läsa även om de ljusare stunderna? Exakt vad vill ni läsa om?
Just nu är jag nere i en depression. En depression som enligt läkaren inte kan behandlas med läkemedel, utan endast terapi. Dagarna är helt outhärdliga. Det börjar på morgonen eller förmiddagen och sedan blir det värre och värre ju längre dagen går. Därför kanske det är extra svårt att vara positiv just nu. Men om ni vill så ska jag visa er hela Lisa, även Lisa som kämpar. Men då behöver jag veta det.
Tack till er som har läst ända hit, och tack till er som kommenterar.
Många kramar,
Lisa
P.S. Glöm inte bort mitt låsta Instagram-konto, @dunkdunkdagbok där jag är öppen om vem jag är. Kontot är dystert, men genom det kan ni få användarnamnet till mitt öppna konto genom att bara skicka iväg ett DM eller en kommentar. D.S.
Tror inte du minns, men vid ngt tillfälle skrev jag att du i mina ögon är normal. Av ngn anledning blev jag påhoppad. Står fast vid att du ÄR normal, men du är sjuk! Att arbeta för förändring är ju att ta ansvar. Kämpa vidare, världen är stor och spännande även om den är vidrig ibland, och den ... väntar på dig.