Dunk dunk - Lisa

TRIGGER WARNING!

Här är lite tankar och känslor jag har skrivit ner under dagen.

Hopplösheten äter upp mig. Livet i mig försvinner ut ur kroppen. När jag ser mig i spegeln är mina ögon döda. Glädjen i mig dog ut för längesedan. Jag minns inte sista gången jag var glad. Världen har ingen färg. Ingenting har någon mening. Jag kapitulerar. Nu slutar jag att kämpa. Jag orkar inte en dag till. Jag vill bara försvinna.

Jag vill strypa mig. Jag vill aldrig mer låta syre fylla mina lungor. Ingen luft ska få passera mina luftvägar. Jag ser mig själv som livlös när jag blundar. Ett kallt och blekt lik som heter Sigrid. En Sigrid utan själ. En Sigrid som aldrig kommer att gå igen, aldrig skratta, aldrig gråta. Bara äntligen få frid.

"Det finns inget vi kan göra för att häva din depression." Bara ännu en bekräftelse på att det är meningen att jag ska dö. På att allt är fullständigt hopplöst. På att jag aldrig kommer att fylla 21 år. På att mina föräldrar kommer att mista en dotter och mina syskon en syster. Men det blir bäst för alla, för då slipper de att oroa sig. Min död känns lika naturlig som en 95-årings. Jag kan inte bli mer redo. Om det vore sant att man blev änglar när man dör skulle jag redan ha vingar som väntade på att få flyga upp till det blå. Jag har bestämt mig. Jag kommer att ta steget. Jag känner ett inre lugn. Jag kommer att bli fri.

Smärtan. Så intensiv och outhärdlig. Som tusen knivar som hugger rakt in i min själ. Dödslängtan. Så stark, så stark. Det är bara en tidsfråga innan jag är borta. Bortom alla mobiltelefoner kommer jag att strypa mig till döds. Jag har inte längre några spärrar. Det finns inte någonting som heter att tveka. Det finns bara att försvinna - och aldrig vakna mer.