Dunk dunk - Lisa

Jag mår verkligen jättedåligt (med fjorton utropstecken), men har det hittills väldigt bra på 363. Det märks som sagt att den här avdelningen är mer anpassad för min problematik än den förra.

En sak som är så befriande är att nästan ingen känner mig, så jag har fått en helt ny chans att ge den bild JAG vill visa av vem jag är. På 366 har jag så många gånger känt mig betraktad som en "jobbig" patient som folk bara är trötta på (dock långt ifrån alla alla). Så vill jag inte att det ska bli här. Jag vill ha en god relation till så mycket personal som bara möjligt och strävar efter att det ska bli så. Sedan har jag givetvis inte orkat prata med alla. Jag har valt ut några stycken att börja med, så tar jag de andra på sikt i min egen takt.

Ytterligare en sak jag uppskattar är matsituationen. Nu är den betydligt mer avslappnad än tidigare. Jag har ingen exakt spikad mat-tid, utan går ut lite när jag vill precis som alla andra. Sedan tar jag min egen mat själv istället för att personalen lägger upp med decilitermått, och under dessa dagar har det fungerat fantastiskt. Och varje gång det går bra får jag en positiv kick och känner mig nöjd med mig själv. Visst är det lite trixigt att t.ex uppskatta ungefär hur mycket som är 2 dl yoghurt när det inte är samma tallrikar som på 366, men det är ingenting jag får panik över eller hakar upp mig på. Jag tar så mycket som jag tror är "rätt", och jag klarar av det helt utan att se till att hålla mig i underkant med "risk" för att råka ta "för mycket". Jag tänker att det blir mer ibland och mindre ibland, och att det jämnar ut sig i långa loppet. Sedan är jag helt soft med det och bara släpper det.

Jag har även pratat med en personal, som efter eget önskemål är en av mina kontaktpersoner, om träningen jag ska få komma igång med snart. Om jag har förstått det rätt är han PT och han kan jättemycket både om kost och motion. När jag har nått det BMI som är kravet (det är mindre än ett kilo kvar nu!) ska han lägga upp en träningsplan för mig. Det ska bli jätteroligt. Han är dessutom en person jag tycker jättemycket om redan från när han ibland har hoppat in på 366.

På fredagarna ska jag få fortsätta att baka. Det ser jag (och personalen, haha) fram emot. I morgon blir det citronkladdkaka!

Så mitt i allt mörker, all smärta och all förtvivlad och oändlig dödslängtan finns det faktiskt saker som är positiva. Jag är glad att jag har kommit hit. Jag ser det som en ny chans och en nystart. Äntligen kommer jag vidare!

Sedan kommer jag självklart att sakna 366 som jag har tillhört i 706 dagar eller vad det nu är. Jag känner personalen så väl och det varit en viktig pusselbit i mitt liv. Men ibland måste man gå vidare!

Dock är jag INTE nöjd med hur de skötte en bältesläggning tidigare idag, men enhetschefen (som är min syrras gamla psykolog och jättebra) sa att han skulle titta in och prata om det med mig i morgon. Hoppas att han gör det.


Hälsningar,
Lisa

PS. Har funderat på att länka min "friska" blogg här eftersom jag får så himla mycket klagomål på att jag inte kämpar osv, så kan ni gå in där istället och se att det inte är riktigt sant. Men det skulle innerbära att jag röjer hela min identitet och jag vet inte om det är värt det. Vad tycker ni? DS.