Julafton
Dö. Jävla jul, dö.
Jag har bara velat stänga in mig i en soptunna idag. Har legat i sängen och låtsats att jag varit död. Jag önskar att det vore så. Om man hade lagt alla pengar som man lagt på mig på att rädda andras liv någon annanstans i världen istället hade man kunnat rädda många fler. Eller skänkt dem till välgörenhet eller forskning i Sverige, kanske gett dem till tiggare eller folk som är hemlösa. Till människor som faktiskt kämpar för sina eller andras liv. Jag har ju bara försökt ha ihjäl mig själv. Allt man har lagt ner på mig är bortkastat. Jag känner mig som en jävla parasit.
Det har nästan bara varit vikarier som har jobbat här idag, vilket alltid är helt outhärdligt för mig. Flera av dem har varit här enstaka gånger tidigare och bältat mig, och jag klarar verkligen inte av att se dem efter det. När de kommer in på mitt rum fylls hela jag av starka obehagskänslor och kroppsliga minnen som kommer tillbaka, men vad som egentligen har hänt minns jag inte, för obehagliga saker förträngs. Det är obehagligt med fast personal också, men inte i samma utsträckning. De har också skadat mig, och jag verkligen avskyr de flesta av dem, men jag vet mer var jag har dem och framför allt kan de alla rutiner på avdelningen och gör så att saker är som vanligt, så som de ska vara. När vikarier kommer blir det kaos.
Maten har varit jobbig och en tallrik gick i golvet efter lunch. Han som jag åt med hade tagit en porslinstallrik till sig själv, och plötsligt var den tallriken det enda som spelade någon roll på hela jorden. Men istället för att få det resultat jag ville blev jag insläpad och fasthållen på rummet där allt blev ännu värre.
Sent på eftermiddagen kom delar av min familj på besök. Efteråt ville jag inte att de skulle gå och bli lämnad ensam med allting som undermedvetet byggts på under tiden de var här, så som det alltid gör. Resultatet av det blir jämt rusande tankar, röster i huvudet, kaos och obalans i de intensiva känslorna och att jag är så slutkörd efter att ha hållit ihop mig och hållit igång så mycket att jag nästan inte orkar röra mig och har ont i hela kroppen - samtidigt som kroppen och huvudet VÄGRAR varva ner. Allt spinns bara på i huvudet och känslorna stormar. Det är som ett kraftigt åskväder med sol och regn och hagel och allt annat på en gång inuti. Det regleras inte ner automatiskt bara för att jag gör det, utan fortsätter blir en totalkrock med mitt övriga mående. Det är tröttsamt och fullständigt omöjligt att hantera.
Nu är det ett år kvar till nästa jul, om jag nu skulle finnas kvar även då. Jag började dagen med att räkna alla "God jul" jag stötte på, bara för att bevisa hur extremt tråkigt och tjatigt det faktiskt är. När jag hade kommit till över 200 la jag ner.
Hej!
Alla människor är värdefulla, det finns ingen som är värdelös. Speciellt inte du:-)
Visst är det tråkigt med vikarier men dels kan du ju se det som lite social träning för dig och sedan är ju snart de vanliga tillbaka.
Det där med att ni äter på papperstallrikar är det för att undvika tankar på självskadebeteende?
Roligt att en del av familjen kom och hälsade på. Visst är skönt att ses ibland?
Tycker att du beskriver ditt tillstånd bra när du liknar det vid ett kraftigt oväder inne i huvudet, måste vara oerhört jobbigt för dig.
Haha! Ja det där med alla som säger god jul kan bli lite mycket. Fast man får tänka att de bara menar väl med det:-)
Hoppas att du får en lugn dag.