Dunk dunk - Lisa

Jag är så uppgiven. Jag ska försöka ta det från början.

 

Jag kom hit i början av maj. De första månaderna, cirka ett halvår, var totalt kaos. Det har varit kaotiskt efter det också, men dessförinnan var det bältesläggningar och tvångsinjektioner så gott som dagligen och säkerheten kring mig skärptes bara åt mer hela tiden. Ingen visste vad de skulle göra med mig. I mitten av november hölls ett nätverksmöte som endast bestod i att det inte fanns någon som kunde ta sig an mig för att jag var för svår. Det väckte någonting i mig, en ilska som drev mig till att jag skulle bevisa att jag visst skulle klara av ett boende. Jag och min mamma skrev en lista med olika mål jag skulle jobba med på avdelningen med allt från att kunna äta på porslin istället för papper utan att krossa det för att skada mig till att slutligen komma till ett specifikt boende som jag ville till. Mamma hade fått reda två boenden av psykologen och föreläsaren Bo Heijskov, varav ett låg i Jönköping och ett i Värmland. Hon hade pratat med båda boenden och båda lät jättebra, men då det i Jönköping ligger närmare min hemstad tog vi endast fasta på det och jag bestämde mig för att jag verkligen skulle jobba stenhårt för att få komma dit. Mamma pratade ytterligare med dem och jag började jobba med mina mål. Jag mådde fortfarande extremt dåligt, men var samtidigt motiverad. Jag började äta på porslin, blev bältad mindre och gjorde framsteg på flera plan. Saker gick framåt.

 

I december hade jag, mamma och min kontaktperson ett möte med min socialsekreterare. Alla var så oerhört entusiastiska till boendet - alldeles för entusiastiska. De betedde sig precis som om jag säkert skulle få komma dit trots att varken boendet eller socialtjänsten hade sagt ja - de ropade hej alldeles för tidigt. Då blev jag rädd och backade. Efter det började allting gå sämre. Jag fick återfall i allt. Porslinet gick i golvet, jag rusade ut på avdelningen och skadade mig, bältningarna blev allt mer frekventa, personalen började åter behandla mig allt sämre igen (det hade varit bättre under den tiden det gick bra)... Maten blev katastrofjobbig och allting spårade bara ur. Det rasade samman helt och hållet.

 

Jag vet inte hur länge det var så här. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Platserna på boendet i Jönköping skulle bli lediga i slutet av januari. Tiden bara närmade sig och jag gjorde inga framsteg. Läkaren var arg. Min värld var upp och ner. Jag kom till insikt om att jag måste gå emot att det skrek i hela mig att göra vissa saker, som att ta vid behovs-medicin och andra saker som fanns med på min lista med mål. Att jag måste pressa mig framåt trots att jag hade så lite energi att det egentligen inte gick. Innerst inne ville jag fortfarande till boendet mer än något annat. Även om det såg ut så på utsidan, så hade jag fortfarande inte gett upp om det i huvudet.

 

Den 5 februari under tiden mamma var här ringde hennes mobil. Det var min socialsekreterare. Hon berättade glatt att de hade hittat ett nytt boende som de skulle börja titta på, ett som låg i Värmland. När jag fick veta det blev jag rasande. Jag förstod inte hur de hjärtlöst bara kunde köra över den enda konstruktiva önskan - boendet i Jönköping - som jag hade, och dessutom titta på ett ännu längre från min familj när vi hela tiden hade sagt att det skulle ligga någorlunda nära. Mamma blev också arg. Hon ringde boendet direkt för att kolla upp det. Det var samma boende som psykologen hade tipsat henne om tidigare, som hon redan hade pratat med. Efter samtalet var vi båda lugnare. Boendet i Värmland verkade bättre än det i Jönköping. Det var samma koncept, men lät mer flexibelt. Boendet ingår i en "kedja" med jättemånga boenden, och de hade några olika alternativ som skulle kunna passa mig. Och där tändes gnistan av hopp i mig igen.

 

Efter det rullade mycket på. Jag var gladare och mer hoppfull, och började jobba med mina mål igen. Mamma hade kontakt med boendet hela tiden och åkte upp och tittade på det som de ansåg skulle passa mig bäst. Anledningen till att just det boendet valdes ut var för att de är vana vid ätstörningar, vilket just nu är prio ett för att allting ska funka för mig. Det verkade jättebra. Jag skulle få bo i ett vanligt hyreshus i en stad, precis som jag ville, i en egen lägenhet med personal i lägenheten dygnet runt. Nu skulle allting ordna sig. Det bestämdes att boendet skulle komma hit och göra en bedömning den 18, alltså imorgon.

 

Men. Förra veckan ringde chefen för boendet. Då började han prata om ett helt annat av boendena än det mamma tittat på. Ett som ligger mitt ute på landet (också Värmland), viket jag har sagt att jag vägrar, och som bara har erfarenhet av en enda tjej med ätstörning. Han började prata om att detta eventuellt skulle kunna vara aktuellt för mig. Varför förstod varken jag eller mamma. Mamma erbjöds att åka dit och titta, men nekade då det boendet inte lät lika bra för mig som det första - det kändes rätt meningslöst eftersom det var inte det som jag behövde, samt för att min förhandling med Förvaltningsrätten angående förlängning av tvångsvård kom emellan, men min socialsekreterare åkte dit. Att chefen ens tagit upp detta gjorde mig väldigt orolig. Jag ville definitivt inte ut på landet igen - jag behöver utsättas för att stå emot mina impulser i ett samhälle - och till ett ställe som inte ens är rutinerade kring ätstörningar, vilket är det som allt har fallit på tidigare. Jag ringde chefen och förmedlade detta. I fredags skickade jag även ett mail för att ytterligare förtydliga mina argument kring varför det boendet inte skulle vara bra för mig. Jag skickade kopia till min socialsekreterare.

 

Igår, måndags, ringde socialsekreteraren upp mig. Hon berättade att hon hade fått ett mail om att boendet mamma har tittat på inte är aktuellt. Det boendet som jag vill till. Detta tre dagar innan de skulle komma hit. Varför visste hon inte.

 

Så nu har de alltså bara ändrat sig totalt. Från att kunna ge mig det jag behöver - att vistas i ett i en miljö i ett samhälle med de tillgångar och risker som det innebär, och bo på ett boende som kan hjälpa mig med både min ätstörning och mina andra problem, tänker de nu skicka ut mig till ett boende "mitt ute i ingenstans" som endast har haft EN tjej med ätstörning tidigare. Det kommer inte fungera. Jag behöver erfaren personal om jag ska kunna bli bättre, det är uppenbart bevisat. Om jag ska dit tänker de jobba så att personalen får direktiv från en ätstörningsmottagning, men utan att ha någon kunskap om ätstörningar i botten. Det är precis samma förutsättningar som jag har haft hemma, som inte har fungerat. Även på förra avdelningen, som inte kunde något om ätstörningar, fick personalen handledning från BUP och från avdelningen jag är på nu - och de fungerade inte. På behandlingshemmet fungerade det inte heller för att de inte hade kunskap om ätstörningar. Jag behöver någon som förstår sjukdomen. Jag måste kunna lägga över kontrollen och ansvaret på någon som jag litar på som vet vad den sysslar med. Och jag kan inte igen vara den som hela tiden förklarar hur en ätstörning fungerar och utbilda personaen i hur de ska behandla mig, för jag kan inte vara frisk när jag är sjuk.

Imorgon kommer de hit för att göra en bedömning. Jag är inte alls glad längre. Ser inte fram emot det. Det kommer sluta med att de inser att de inte kan ta emot mig och att jag står utan boende. Det känns som att allt är kört.