Döden och jag

Allt är becksvart. Det är som ett konstant mörker som hänger över mig hela tiden och inte försvinner någon gång under dagen. Det spelar ingen roll vad jag gör eller var jag befinner mig, det hänger över mig ändå.

Idag blev jag bältad efter lunch. Jag vet inte hur många gånger jag är uppe i nu, men det är en bra bit över 400 gånger.

Självmordstankarna skriker. Jag försökte varna personalen i förmiddags och mamma ringde till avdelningen efter en sms-konversation, men jag stod inte ut och det slutade illa ändå.

Jag är inte ett dugg motiverad till någon jävla intensiv-psykoterapi som läkaren säger att jag ska få. Släppa in en människa och öppna mig och skapa ett förtroende för en kort tid för att sedan bara klippa bandet. Fan heller. Jag vill inte ha någon jävla psykoterapi - jag vill inte ens leva. Det finns hundratals människor som skulle göra vad som helst för att få min chans. Satsa på någon som vill få ett drägligt liv istället. Inte på någon som till varje pris bara vill dö.
Allmänt | |
#1 - - Ann:

Känner likadant inför terapi. Helt omotiverad och kan inte tänka mig att öppna mig för någon. Vill inte leva men är inte aktivt suicidal så jag går hemma. Sitter och glor på datorn och teven hela dagarna. Lever på samhället och är en börda. Önskar dig ett drägligt liv <3 Kram.

Svar: Din kommentar berör mig verkligen. Vill skicka dig alla kramar. <3
Lisa

#2 - - Allt oviktigt:

Tycker att du tänker fel. De som är mest emot att få hjälp är de som behöver det mest så det är bara positivt att de kämpar på med att ge dig hjälp.
Förstår att du inte är intresserad av terapi men träffa människan en gång i alla fall. Ibland trillar människorna som verkligen kan göra skillnad in i ens liv när man absolut inte vill träffa dem.

Svar: Hm, det var väldigt klokt.
Lisa

#3 - - Carola:

Önskar du visste att Gud existerar och ger kraft i svåra stunder. Han kan skringra det mörka.

#4 - - Hanna:

Hej fina du. Jag hoppas du finner styrka.

Jag har en vän som jag älskar otroligt mycket. Men hon vägrar prata med mig i perioder, och hon är diagnostiserad med bipolär sjukdom (vet dock inte vilken grad, vågar inte fråga). undrar om det har något samband med hennes diagnos. Jag vet att hon älskar mig med. Men ska jag försöka närma mig henne när hon inte "vill"? Jag ser henne på sociala medier så hon är inte inne i en depressionsperiod. Hon vill bara inte prata.

Har du något tips?

Svar: Oj, vad svårt... Det låter nästan som ett emotionellt instabilt personlighetsstörnings-beteende, men det är ju inte det hon har... Prata med henne. Det är ju trots allt bara hon som sitter på svaret.
Kram
Lisa

Upp