En liten pusselbit i min ätstörning

Mat har varit svårt för mig hela livet. Hungerkänslor har aldrig riktigt förstått mig på. När jag var liten var jag aldrig hungrig när de andra i familjen åt, men när mina föräldrar sedan hade dukat av kom jag och ville äta. Självklart blev mina föräldrar irriterade och jag skämdes varje gång, och någonstans redan där började väl mat vara någonting negativt laddat.

När jag började skolan gick jag på en friskola. Där lagades maten i ett kök och blev sedan körd till klassrummen där vi åt vid våra bänkar, och läraren delade ut maten medan vi stod på led. Jag var alltid den som gick sist fram till ledet för att inte verka glupsk. När jag var hemma hos vänner valde jag alltid att vänta på kompisens rum när de andra åt, för jag ville åter igen inte verka glupsk och jag var rädd att de skulle tycka att jag såg konstig ut när jag åt.

När vi började årskurs 6 fick vi börja gå till Willys som låg i närheten, vilket resulterade i att nästan ingen längre åt skolmaten. Läraren uppmuntrade till att vi skulle äta skolmaten, men man fick liksom göra som man ville ändå. Då kände jag mig jätteäcklig om jag var nästan den enda som åt i skolan, så gångerna jag gjorde det blev färre och färre. Till slut åt jag ingenting eller bara lite sallad. Jag förstod inte att mina vänner fick i sig annat av det de köpte i affären.

När jag kom hem från skolan var jag ofta hungrig och "åt ikapp" (inte hetsåt) det jag inte hade ätit i skolan. Oftast hade jag inte ätit någon frukost heller. Detta ledde till outhärdlig ångest som gjorde att jag stoppade fingrarna i halsen och spydde upp allting. Det här var mest i årskurs 7, och skolsköterskan märkte att jag inte riktigt hade följt min viktkurva. Jag fick börja väga mig hos henne en gång i veckan. Samtidigt gick jag på BUP av helt andra orsaker, och även om jag tydligt hintade om att någonting inte var som det skulle, berättade jag aldrig hela sanningen. Jag vågade inte, för jag skämdes. Samtidigt kunde det gå fem dagar i rad utan att jag åt någonting överhuvudtaget.

Till slut stod jag inte ut mer. Sommaren mellan sjuan och åttan rasade jag i vikt, och fortsatte rasa i vikt under terminen. I början av december blev tvångsinlagd för anorexia för första gången, och fler gånger skulle det bli.

Jag har många gånger funderat över om det hade kunnat bli annorlunda, men i slutändan tror jag inte det. Jag hade blivit sjuk oavsett för det fanns många andra faktorer som spelade in. Däremot kan jag vara väldigt besviken på skolan och BUP. Att skolan inte gjorde mer - till exempel kontaktade BUP eller mina föräldrar när min viktkurva sviktade, eller var hårdare med att eleverna skulle äta SKOLMATEN framför annat. Men framför allt att BUP inte tog mina hintar på allvar. Nu kan jag bara kämpa vidare.

OBS: gammal bild.
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Hej vännen. Ser att du kämpar! Du har all rätt att vara arg/besviken på BUP.
Som barn (är 27) gick jag också hos BUP då jag hade stora problem med att prata.
Idag har jag anorexi/bulimi och gått på två olika behandlingar. Utan vidare resultat.
Dessutom har jag alkoholproblem och också varit på två behandlingar för det.

Men när jag läser din blogg känns mina problem inte alls stora i jämförelse med dina.
Önskar att framtiden ska vara något positivt för dig, men jag förstår att det är svårt när man mår dåligt.
Kom också ihåg att psykisk ohälsa (har bipolär typ 2) aldrig är ens eget val.
Kram

Svar: Tack för att du tar dig tid att kommentera. Det låter som du kämpar som en galning. Du bagatelliserar dina problem. Gör inte det. Man kan aldrig jämföra någons dåliga mående med någon annans. Alla har olika problematiker och är olika individer. Fokusera istället på ditt eget.
Stor kram
Lisa

#2 - - Viljaleva.devote.se:

Känner igen det där. På lågstadiet o senare så fick jag väga mig ofta för att viktkurvan gick nedåt o samtidigt fick jag börja på bup av de orsakerna. Jag tycker att så många tecken som det fanns om att jag inte mådde bra, hur kunde de förbise alla? Jag kan inte förstå hur oproffesionellt bup kunde agera. Mycket pga dem som sprickan mellan mig o psyk uppstod. Inte okej. Nu har ju maten gått upp o ner för mig hela livet. O även om jag inte är underviktig nu så har jag det ändå jättejobbigt. O det känns lite pinsamt om jag nu får komma på dagvård på äs sektionen som det är tal om o jag inte är så smal som de andra. Skäms över min vikt. Kram på dig

Svar: Det är hemskt att det ska behöva vara så. Får jag fråga hur gammal du är?
Lisa

#3 - - Viljaleva.devote.se:

24 år. Men då har sex år tagits ifrån mig när jag var först på ett jättestört behandlingshem som var en sekt. Det går verkligen inte att förklara. Sen var jag på ett annat. Inte så bra det heller. Men nu är jag fri sedan två år. Men har till o från haft ätstörningar. När jag gick på mellanstadiet var det anorexia. Hur gammal är du? Kram

Svar: Vad obehagligt med en sekt. Jag är 19 år.
Lisa

Upp