Dunk dunk - Lisa

Efter min hypomani, som varit den enda under tiden jag har varit inlagd under den här långa omgången, tror alla att jag är en helt ny människa. Jag har som tidigare sagt legat i sängen på mitt rum 23 timmar om dygnet i ett år och 4-5 månader, men när jag blev hypoman förändrades det helt och jag var under den veckan ute i de allmäna utrymmena och åt bland de andra patienterna istället för avsides som jag har gjort under hela inläggningen. Det är självklart väldigt positivt, och läkaren och min kontaktperson vill att jag fortfarande ska göra det - vilket känns helt okej för mig. Jag gör det gärna till viss gräns, för nu har jag kommit över den tröskeln, vilket är skönt och givetvis är ett stort framsteg.

Problemet är bara att jag inte alls mår så där bra som alla tror. Jag får dagliga kommentarer om att det är så himla roligt att se att jag mår mycket bättre nu och bla bla bla, och personalen nästan SKÄMTAR om "den tiden när du mådde dåligt...", alltså före hypomanin. Jättekul... Jag vet att de menar väl i allt det här, men jag har en bottenlös avgrund inombords och mår fortfarande PRECIS lika jävla dåligt som innan hypomanin, och hopplösheten bara växer i mig nu när jag ÄNNU en gång blir missförstådd på samma vis som jag ALLTID har blivit under mina år inom psykiatrin, så länge jag inte har hållit mig på mitt rum. Nu sitter jag i de allmäna utrymmena och håller ihop mig till max för att klara av det tills det brister, och då kan jag till exempel få en jättekraftig ångestattack och ligga på golvet och skaka som i ett epilepsianfall och bara skrika rakt ut, eller bli så uppgiven eller impulsiv att jag försöker ta mig till rökbalkongen för att helt enkelt hoppa. Igår blev jag till följd av min hopplöshet bältad tre gånger. Ändå förstår ingen att någonting är fel, eftersom jag vistas en del och äter ute på avdelningen. De tror att det automatiskt är samma sak som att jag mår bättre, och fortsätter behandla mig utifrån det. Men egentligen mår jag jättedåligt. Nästan sämre för att ingen förstår. 

En dag var jag ledsen, just över detta som jag precis har skrivit om. Den ur personalen som jag tycker näst bäst om frågade vad det var, och tillslut berättade jag som det var, att jag faktiskt mår jättedåligt och inte ett dugg bättre än innan hypomanin, och att jag känner mig missförstådd. Svaret jag fick på det? "Jo, men jag ser faktiskt att du mår bättre. För en månad sedan hade du inte kunnat sitta här. Jag SER att du mår bättre." Jag försökte förklara för henne att det inte alls var så och argumentera emot, men det var helt lönlöst. Hon vägrade ge sig. Jag kände hur jag bara dog inombords. Och där och då insåg jag att det inte är någon idé att säga som det är till någon, för ingen kommer ta det på allvar eller tro på mig ändå. Som vanligt luras folk på vad de på vad de SER och inte vad jag SÄGER, och det spelar ingen roll hur många gånger jag än har försökt förklara att det är mina ord man ska lyssna på och INTE vad man ser, vilket är ett misstag som har gjorts genom alla mina år inom psykiatrin. Men i och med att ingen skulle tro mig blir det nu istället att jag bara spelar med. Jag låtsas att jag mår så bra som de tror och håller uppe en fasad, för om jag sa som det var skulle ingen ändå ta det på allvar. Jag går fullkomligt sönder inuti.

Jag har fått så extremt starka och påträngande självmordstankar. Jag har massor av planer som snurrar både på lång och på kort sikt, och den där jävla balkongen kommer jag hoppa från förr eller senare oavsett om jag överlever fallet och skadar mig ordentligt. Hopplösheten jag känner är oändlig. Jag kan inte se att någonting någonsin skulle kunna bli bra. Jag vill inte ens tillbaka till boendet i Värmland. Jag vill bara ut på stan och ha ihjäl mig själv.

Så alla ni som har orkar läsa ner hit. Har ni något råd kring vad jag ska göra? Vad hade ni gjort i min situation? Notera att jag öppnar mig för ytterst få personal, och att det ju endast blev värre när jag pratade med personalen jag tycker näst bäst om. Jag försökte också förmedla det till läkaren, men det nådde inte fram. Den enda som förstår är min kontaktperson. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Så VAD SKA JAG GÖRA?

(En liten parentes. Idag träffade jag en psykolog för andra gången som en del i utredning för personlighetsstörning. Gick inte därifrån med en bra magkänsla. Det känns inte som att jag är tillräckligt "sjuk" för att ha en personlighetsstörning, och då är jag fortfarande ett ouppklarat problem. En gåta som inte går att lösa. Ett fel. Vi ska träffas för fortsättning om två veckor igen.)