Förvaltningsrätten

Hade förhandling i förvaltningsrätten idag, angående läkarens ansökan om förlängt LPT (tvångsvård). Jag motsatte mig inte vården, men mitt offentliga biträde (advokat) sa saker som vi kommit överens om att han INTE skulle säga. Blir så trött på att de alltid gör så. ALLTID. Jag har faktiskt en mun jag kan prata med själv. 

Allmänt | |
#1 - - C:

Minns alla gånger själv man var i förvaltningsrätten, fy j-vla svin som sitter där, pratar bara över ens huvud hela tiden, man får inte möjlighet att uttrycka sig själv på något sätt.

Hoppas det kommer bli bättre för dig.

Svar: Jag blev extremt irriterad på mitt offentliga biträde. Han sa saker som vi kommit överens om att han INTE skulle säga. Jag förstår inte ens vad han gör där (i mitt fall). Jag har faktiskt en mun att prata med själv.
Lisa

#2 - - Stajna Grrl:

Det där låter jättejobbigt och irriterande! Man är ju verkligen utlämnad där som patient. Jag minns när jag var i förvaltningsrätten att läkaren inte kunde något om mig. Han visste inte ens vad jag hade för litiumvärde, och han ljög om att jag ex. skulle ha rymt och hotat med att hoppa framför en bil. Nej, det är jobbigt att vara i den sitsen. Förvaltningsrätten suger.

Svar: Fy, vad dåligt. Alltså den sakkunnige läkaren vet ju ofta i princip ingenting. De har flera gånger träffat mig i 5 minuter PRECIS innan man ska in i rätten (sedan finns det ju undantag). De verkar inte vara speciellt intresserade av att göra en objektiv bedömning.
Lisa

#3 - - Miaannorlunda:

Mitt namn är Mia, och jag är född 1970, bor i ett hus på landet tillsammans med min man, våra barn, våra hundar m.m. Jag driver en blogg om psykisk ohälsa.
Min blogg skiljer sig från andra bloggar inom ämnet genom att jag på ett öppet och ärligt sätt berättar om psykiska svårigheter utan att läsningen blir allt för tung och ledsam.
Vill gärna blogga om det här!
Jag med Aspergers syndrom, Autism, utvecklingstöning osv.
Jag har kämpat med mitt dåliga mående i hela livet och kommer förmodligen tampas med det så länge jag lever. Men i dag hanterar jag det på ett bättre sätt än jag någonsin gjort tidigare.
Tyvärr tar inte mina motgångar slut där. Utan 2003 dog min mamma.
Mammas död kom väldigt plötsligt och helt utan förvarning vilket försatte hela vår familj i chock och sorg som är väldigt svår att hantera. Jag har fortsatt att kämpa på så gått det går. Jag har svackor som kommer och går i bland mer och i bland mindre.
Men jag kämpar fortfarande på. För jag har trots allt detta fortfarande livskraft kvar. Jag tänker inte ge upp!
Jag försöker hålla en trivsam och positiv ton i livet trots att det är svårt.
Men jag har mina guldkorn i min familj, mina hundar och mina intressen m.m.
Bloggen handlar ju främst om mig och vad som händer i mitt liv, både positivt och negativt. Jag är alltid öppen och ärlig i bloggen.
Jag skulle aldrig medvetet skriva någonting för att skada någon!
Jag tjänar inte heller pengar på min blogg så allt ni läser är mina personliga åsikter.
I min blogg skriver jag också mycket om attityder gentemot psykisk ohälsa och jag bloggar om psykiska olikheter för att minska tabun och sprida vetskapen om hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Jag vill att skammen som ligger i att vara psykiskt sjuk ska försvinna och det samma gäller alla fördomar som finns kring psykiska olikheter.
För kontakt:
/[email protected]
Kom in och läs min blogg vetja!
miaannorlunda.bloggplatsen.se

Upp